Jag skulle skriva en text om hur en nyhet från tidigare i veckan höll på att försvinna i skuggan av terrordåd, krigsförklaringar och förhöjda säkerhetshot. Nyheten gällde var våra gemensamma pengar investeras: en granskning av Sveriges Radios lokala kanaler visar att en absolut majoritet av de över 100 kommuner och 15 landsting som har kartlagts placerar miljontals kronor i utvinning av fossila bränslen. Trots att de flesta kommuner och landsting har klimatmål och riktlinjer om att minska sina utsläpp.

Jag hade tänkt avsluta artikeln med att berätta att så behöver det inte vara. Att Fossil Free-rörelsen växer sig stark i Sverige och sätter press på bland annat universitet och kommuner att lyfta sina sparade pengar, fonder och investeringskapital ut ur bolag som utvinner fossila bränslen. Jag hade tänkt skriva om de goda exemplen, de som går före och visar vad som är möjligt, till exempel Uppsala, som i början av november tog beslutet om att avinvestera från fossilkapital. Stockholms stad utreder nu hur det kan göras på bästa sätt.

Men så nåddes jag av nyheten, i kölvattnet av terrorattackerna i Paris, att den franska regeringen har bestämt sig för att ställa in de stora klimatdemonstrationerna som aktivister planerat och mobiliserat inför i över ett år nu. Det var på onsdagskvällen den deklarerade att både demonstrationen den 29 november inför FN:s klimattoppmöte och den efter toppmötet den 12 december förbjuds.

Att franska politiker såg sin chans råder det inget tvivel om. Under flera månader har Paris statsmyndigheter vägrat att samarbeta med arrangörerna, som representerar 130 organisationer. Allt möjligt grus har kastats i mobiliseringsmaskineriet. Staden vägrade ge demonstrationen den 29 november en rutt och svek tidigare utfästelser om att upplåta lokaler för alternativa möten. Så sent som i oktober överlämnade den internationella klimatorganisationen ­­­­­350.­org in en protest till Paris borgmästare där man krävde en demonstrationsrutt, hjälp med logi för civilsamhällets tiotusentals förväntade aktivister och ett slut på de franska ambassadernas försök att hindra människor från Syd att komma till mötet (visumansökningarna har försvårats avsevärt de sista månaderna).

Beslutet om förbud måste ses mot bakgrund av denna envetna kamp för att strypa massmobiliseringen vid COP21, förd av den franska staten långt före terrorattackerna den 13 november. Ja, mer ändå: sedan Köpenhamn 2009 har klimattoppmötena omgärdats av allt hårdare repression, allt mer systematiska försök att hålla störande mobilisering på avstånd. Inga folkliga protester ska kunna ske på plats, när business-as-usual föräras med en fernissa av förhandlingslösningar. Den här gången – när rörelsen planerade för sin största styrkeuppvisning någonsin, i ett avgörande förhandlingsskede – ska den alltså förbjudas helt. Snacka om chockdoktrin.

Om nu säkerhet är det man oroar sig över, hur kommer det sig att inte hela klimattoppmötet – som kommer att besökas av tusentals, bland dem världsledare – ställs in? Om det är demonstranternas säkerhet man oroar sig över, varför löste man inte det – sådant har hänt förr i historien – med massivt skydd av marscherna, eller till och med visitering och scanning vid ingångarna till samlingsplatsen? Och inte minst: om Frankrike för krig mot barbariet för friheten och demokratin, hur kan det kriget sammanfalla med att denna grundläggande rättighet – mötesfriheten – helt sonika avskaffas? Stora saker står på spel här. Som författaren Naomi Klein skrev på Twitter samma kväll som förbudet utannonserades: ”FN får inte låta Frankrike upphäva demokratin på klimattoppmötet. Antingen officiellt möte + fullständig oppositionsfrihet, eller ingetdera.”