Varje dag är döden nära. Ett barn som släpper handen, en barncykel som vinglar ut på gatan, en förälder som kollar på telefonen – plötsligt kan den allvarliga olyckan vara framme. Bilarnas dominans i mångas vardag är så normaliserad att vi som varje dag navigerar dödsfaran ytterst sällan reflekterar över stressen den ger oss. Sällan ställer vi frågor som: Behöver det vara så här?
Genom historien har människor protesterat mot bilarna. Det är bakgrunden till att vi har säkerhetsbälten, vägbulor och 30-skyltar utanför skolor. En av de största folkliga mobiliseringarna i Europa var ”Stop de Kindermoord” i Nederländerna i början av 1970-talet, som genom allt från lobbyarbete till civil olydnad ville minska dödsfallen bland barn i trafiken, som vid det laget hade nått rekordhöjder i Europa. Framgången med att få ner den siffran har dock följts av en ny normalisering av trafikfara som en ofrånkomlig del av en urban barndom, enligt boken ”Movement- how to take back our streets and transform our lives”, som gavs ut förra året och som kan sägas vara en del av en ny era av motstånd mot bilarnas dominans i städerna. Detta motstånd pekar på att vårt beroende av bilen skadar vår lokala miljö, orsakar global upphettning, och är en av huvudorsakerna till att barn tillbringar allt mer tid hemma, eller i bilen – vilket är skadligt för deras hälsa och utveckling.