Den 21 september 2014 samlades 400 000 klimataktivister i New York för att delta i demonstrationen People’s Climate March, en ström av gående människor som sträckte sig över 85 kvarter – från Central Park till FN-skrapan. Syftet? Att kräva att världsledarna vidtar kraftfulla åtgärder för att bekämpa klimatförändring. Jag var en droppe i det havet.
Under året som gått sedan dess har jag långsamt rest runt världen, oftast på cykel, för att samla 1 001 historier om vatten och klimatförändring från människor jag träffar. Ibland gör jag en ljudinspelning av deras berättelse.
Analyserar dagliga vanor
Cykeln är mitt huvudsakliga transportmedel, men inte på något sätt min resas främsta fokus. Jag använder min cykel som ett verktyg för mänskliga möten – ett sätt att träffa människor och lyssna på deras historier om vatten och klimatförändringar. Att cykla långsamt betyder för mig att sätta möten med människor före hastighet. Jag räknar inte kilometer längs vägen. Jag tävlar inte mot någon. Det finns ingen vindruta mellan mig och elementen. Mitt enda mål är att lyssna.
Under de senaste tolv månaderna har jag rest långsamt i USA, Fiji, Tuvalu, Nya Zeeland och Australien. Jag har inga planer på att sluta snart.
Det här projektet hämtar inspiration från en kortare resa jag gjorde ensam längs Mississippifloden 2013, då jag cyklade nästan 130 mil från Memphis i Tennessee till Venice i Louisiana. Jag följde floden till dess utlopp i Mexikanska golfen. Längs vägen samlade jag över 50 timmar med ljudinspelningar av historier som folk berättade för mig. Ju längre söderut längs Mississippifloden jag cyklade, desto oftare fick jag höra om förändringarna i Louisianas kustlinje.
Jag träffade 57-åriga Franny Connetti drygt tio mil söder om New Orleans. När jag stannade utanför hennes kontor för att kolla luften i mina däck bjöd hon in mig att slippa undan eftermiddagssolen. Över en tallrik friterade räkor berättade Connetti för mig om orkanen Isaac som 2012 svepte iväg hennes hem och hennes bostadsområde.
– Vi kämpar för att bevara våra skyddsvallar. Vi kämpar för våra träskmarker varje gång det kommer en orkan, sade hon.
Trots det flyttade hon och hennes man tillbaka till sin tomt i en husvagn bara några månader efter katastrofen.
– Jag kunde inte tänka mig att bo någon annanstans, sade hon.
– Tror du att den tiden kommer när människor inte längre kan bo här? frågade jag.
– Jag tror det. Inte under min livstid, men du kommer förmodligen se det.
Den ständigt växande mänskliga befolkningen utsätter miljön för unika påfrestningar. Jag har börjat analysera mina dagliga vanor på ett nytt sätt – på vilket sätt är jag delaktig i miljörasismen och hur kan jag bidra till miljörättvisa?
”Hoppas jag gjort något av värde”
I Nya Zeeland – efter att jag träffat klimataktivisten Chris Watson, författare till Beyond Flying – bestämde jag mig för att sluta flyga för att minska min miljöpåverkan. Genom crowdfunding fick jag ihop pengar för att åka med ett lastskepp över Tasmanska havet, och jag gör mig nu redo för att lifta med en segelbåt från Australien till Indonesien.
De flesta av mina möten längs vägen är helt slumpmässiga. Peggy Dutton, en kvinna jag träffade utanför en mataffär i Agnes Water i Australien, kastade en blick på min fullastade cykel och sade:
– Du måste vara ute på en lång resa.
Dutton, även hon cyklist, bjöd in mig att bo med hennes familj över natten, som blev två nätter. Under vår tid tillsammans kupade vi potatis, cyklade till stranden och utbytte historier om vattenförlossningar och kärlek. När hon vinkat av mig hörde hon av sig till sina vänner i Boyne Valley, Blair och Rebecca Smith, som lät mig sova i deras dotters rum.
Blair Smith, tidigare professionell basketspelare, berättade för mig om det exempellösa antalet hundraårsöversvämningar som Boyne Valley upplevt de senaste fem åren.
– I Monto, där jag jobbar, har vi haft fem stora översvämningar de senaste tre åren och varje gång har bönderna förlorat sina skördar och blivit av med sina stängsel. Jag antar att det beror på att klimatet förändras, sade han.
Det här är bara ett smakprov på de 412 historier jag har spelat in under det senaste årets resor.
Målet är att bygga upp ett arkiv. Jag vill få människor att börja lyssna på varandra. Om det här arkivet på något litet sätt kan få folk att börja prata om vatten och klimatförändring inom sina samhällen, så hoppas jag att jag har gjort något av värde.
Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i The Guardian och är en del av nätverket Climate publishers network.
