BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Blek hy var idealet
Att komma tillbaka med en snygg solbränna från semestern är något som många ljushyade svenskar är måna om. Men det solbrända västerländska idealet är en relativt modern företeelse, det kom under efterkrigstiden när medelklassen växte i Europa och charterresorna blev populära.
– Fram till slutet på 1800-talet var det fint att ha blek hy, men det var ju endast en halv procent av befolkningen som hade tid att bry sig om huden. För resten var det en utopi att ens hinna reflektera över hur deras hud såg ut, berättar etnologen Jonas Engman på Nordiska Museet.
I takt med att det blev mer lättillgängligt för svenskar att åka på charterresor till varma länder blev den solbrända kroppen också en statusmarkör som visade att man hade råd att resa.
– Att vara solbränd på sommaren var ett tecken på att man hade det bra ekonomiskt. Det ansågs dessutom sunt att vara i solen och detta stod i kontrast mot den bleka kroppen som man nu förknippade med sjuklighet, tuberkulos och D-vitaminbrist, säger Jonas Engman.
Rätt ton är viktigt
Från att blek hy varit högstatus och solbränd hud hade förknippats med kroppsarbetande lägre samhällsklasser som inte kunde skydda sig från solen, skedde nu ett skifte. Från 50-talet och framåt blev i stället solbrännan det attraktiva ideal som alla samhällsklasser strävade mot. Men även inom den solbrända hudens territorium finns klassmarkörer som blir alltmer tydliga i dagens samhälle.
– I dag gäller det att vara solbränd på ”rätt sätt”, att visa att man kan ta hand om sin kropp och veta hur en lagom solbränna ska se ut. En person med för mörk solbränna kan signalera att den är dåligt påläst, obildad, och att den har tappat kontrollen över sin kropp i solen. Det ses oftast som lågstatus, säger Jonas Engman.
Han menar dock att den lätta solbrännans ideal fortfarande är härskande, framför allt inom den urbana medelklassen. Den perfekt solbruna huden kan förvärvas vid ett hus på kusten i Italien, genom en båtluff i Grekland eller under en familjeresa till Thailand.
– Att vi kommer tillbaka solbrända från semestern betyder också att vi har råd att vara lediga och att vi tar vår hälsa och välbefinnande på allvar. Det signalerar högstatus, säger Jonas Engman.
Tecken på passivt liv
I samma urbana medelklass som hyllar det solbrända idealet finns en ny tendens som handlar om att undvika solen och i stället ägna sig åt andra saker under semestern.
– Det finns en intellektuell medelklass i dag som inte solar alls. Jag tror dels att det handlar om att man är medveten om cancerrisken, men också att man vill göra ledigheten till ett projekt där man läser böcker, skriver debattartiklar eller gjuter ett nytt bord i betong på lantstället. Att då ligga i solstol uppfattas inte som tillräckligt aktivt, säger Jeff Werner som är professor i konstvetenskap vid Stockholms Universitet.
En icke-fråga för många
Han menar också att vi ofta utgår från vita människors perspektiv när vi pratar om solbränna.
Förutom subkulturer som alltid skytt solen, till exempel punkare och gothare, så finns det många svenskar som inte solar.
– Det är mest vita och ljushyade personer som är fixerade vid solning, för många andra är det en icke-fråga. Det finns både sociala och kulturella aspekter kring solning. Vithetsnormen gör att många som inte är vita undviker att sola och bli ännu brunare, eftersom rasismen ofta ökar ju mörkare hud man har. Mina indiska ingifta släktingar till exempel, de vill inte sola för då ser de mer ut som sydindier som har lägre status i Indien, säger Jeff Werner.
”Vita får leka med rasuttryck”
Att vita människor har större handlingsutrymme och makt när det gäller att experimentera med sin hudfärg går långt tillbaka i historien. Parallellt med 1800-talets bleka ideal sågs solbrännan i vissa små avantgardistiska grupper som ett uttryck för den vita rasens anpassningsförmåga i koloniseringsprocessen.
– Bland vissa kolonialherrar blev solbrännan ett tecken på att man kan kunde klara sig i okända miljöer och anpassa sig till nya klimat. Som vit ”får” man leka med rasuttryck och förändra sitt utseende, svarta däremot som vill se vita ut och kanske bleker huden som Michael Jackson gjorde förlöjligas ofta, säger Jeff Werner.
Att ljushyade personer på olika sätt tillfälligt försöker göra sin hud mörkare, och att detta kan uppfattas som djupt problematiskt, är något som blivit allt tydligare i medierna de senaste åren.
Tidigare i somras lanserade den amerikanska tv-stjärnan Kim Kardashian en ny makeuplinje med underlagskräm och puder, och på reklambilden poserade hon sminkad med sina egna produkter med en betydligt mörkare hudton. Hon kritiserades och anklagades för att reproducera ett slags modernt Black Face och för att ägna sig åt kulturell appropriering.
Spraytan väckte ilska
Förra våren uppstod en liknande diskussion i Sverige när en spraytan-studio la upp foton på sitt Instagramkonto föreställande ljushyade kroppar som sprayats mörkbruna. Fotona väckte reaktioner både i Sverige och utomlands där de bland annat uppmärksammades i Huffington Post och Daily Mail.
Även i det här fallet handlade kritiken som riktades mot salongens ägare Emma Patissier Alms om att hon gjorde mode av den mörka hudfärgen utan att vara medveten om vad det innebär att alltid leva med mörk hy.
”Riskerar inte sitt privilegium”
En av dem personer som är kritisk till hur ljushyade personer experimenterar med att vara tillfälligt mörkhyade är konstnären och aktivisten Steffi Aluoch.
– Jag skulle vilja fråga personer som sprayar sig till mörk hud vad de egentligen vet om den verklighet som jag som svart lever i. Om de ska spraya sig så mörka så ska de stå upp dubbelt så mycket för oss svarta, säger Steffi Aluoch.
Hon förklarar fenomenet med att den unga svarta generationen som hon tillhör har kunnat skapa sina egna rum och kanaler i sociala medier där de själva har makt över hur de framställs, och att detta har inspirerat vita som ser deras foton att härma dem och till och med försöka reproducera deras hudfärg.
– Personer som inte är svarta tar en del av den svarta afrodiasporiska kulturen, men slipper all smärta vi utstår. Kim Kardashian har tjänat multum på sin makeup, men vi svarta tjänar ingenting på det. Man riskerar ju inte sitt vita privilegium bara för att man blir solbränd eller sminkar sig mörkare, säger Steffi Aluoch.
Hon berättar hur det var när hon var liten och hennes vita skolkompisar kom tillbaka efter sommarlovet.
– De mätte alltid sina solbrännor med min hud, jag var som en färgpalett som folk jämförde med. Men även i min familj, där alla är svarta, jämförde vi våra hudtoner. Min lillasyster är lite mörkare än jag och jag minns att hon en sommar sa ”jag önskade att jag hade din hudton”. Senare samma sommar satt jag i solen med min mamma och min syster, och så säger min mamma ”Steffi, du kan ju inte sitta sådär i solen, då blir du ju svart!”. Det var inte så kul för min syster att höra!
Ljusast hy – högst status
Att ha olika nyanser på huden inom familjen skapar hierarkier, berättar Steffi Aluoch. Hennes familj kommer från Kenya som är en före detta brittisk koloni, och där finns det både ramsor och sånger som handlar om detta.
– Den interna maktrelationen kallas colorism, det är slags införlivad rasism som utgår från vithetsnormen där den som har ljusast hy har högst status. Det förekommer både i Kenya och andra afrikanska länder att personer bleker sin hy, även om de har bra självförtroende.
– Själv är jag stolt över min hudfärg, men jag önskar att det fanns mer forskning och fler hudläkare som kunde känna igen sjukdomar på brun hy, säger hon.
