Han var en lokal kurdisk ledare och religiöst överhuvud som i början av 1920-talet ledde flera väpnade uppror i trakten mot det brittiska kolonialstyret. Upproren var de första i modern tid att försöka etablera ett kurdiskt självstyre, och Berzenjis gärningar är heliga än idag.

KOM TILL BOKMASSAN!

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.

All information om evenemanget: etc.se/bokmassan

Ses som inrikespolitiska hot

Under resten av 1900-talet och in i våra dagar har kurderna fortsatt göra väpnade uppror i de fyra länder där de bor. Flera gånger i Turkiet under 1920- och 1930-talet, i Iran byggdes en liten republik 1946 och i Irak mellan 1961 och 1991. Peshmergastyrkor bedriver ännu ett lågintensivt krig i Iran och sedan 1984 krigar PKK-gerillan i Turkiet. 2012 gjorde också den kurdiska YPG-milisen uppror i Syrien och lade grunden till kurdernas självstyre där idag.

Men något eget, riktigt land har man ännu inte fått. Regimerna i Iran, Irak, Syrien och Turkiet har länge betraktat kurderna som inrikespolitiska hot och i varierande utsträckning utsatt dem för rasism, assimileringsförsök och folkmord. Hundratusentals människor har dödats under de senaste hundra åren av förtryck och uppror.

Bagdad fienden

Längs med gatorna i miljonstaden Sulimaniya syns planscher, banderoller, flaggor och annat material som allihop uppmanar folk att rösta ja i måndagens folkomröstning om självständighet från resten av Irak. Framför en restaurang träffar jag Mustafa Dilshad, som är major i peshmergaarmén. Han äger restaurangen och har låtit spänna upp en stor banderoll på fasaden med en bild på en stupad peshmergasoldat. Efter alla martyrer är det varje kurds plikt att rösta ja till att separera Kurdistan från det arabiska Irak, menar Mustafa.

– I flera generationer har det dött otroligt många hjältar. Det räcker nu. Men jag ser inte araberna som våra fiender, det bor jättemånga av dem här i Kurdistan och de är våra bröder. Fienden är och förblir Bagdad.

En dröm som gått i arv

Mustafa Dilshad är en stark anhängare av den kurdiske president Masoud Barzani. Tidigare har han hyrt han en helikopter för att från den kunna flyga över publiken och släppa ner blommor över dem under Barzanis framträdanden inför folkomröstningen.

Mustafa Dilshad anser att det var ett misstag från första stund att 1920 skapa den fiktiva staten Irak. Men han ser också att andra folkgrupper längre tillbaka i historien kunnat utnyttja kurderna, just på grund av statslösheten. Den döde peshmergasoldaten på banderollen är Hujam Surchi, som dök upp i en av Islamiska statens avrättningsfilmer i fjol och blev berömd för sitt stoiska ansikte strax innan han fick sin hals avskuren – av en kurdisk IS-krigare. Araberna, perserna och det osmanska riket har alltid hjärntvättat kurderna med sin religion och använt dem som ”islams kniv” mot andra människor, menar Dilshad.

Men omvärlden har visat oro för de aggressiva varningar som olika väpnade grupper, Iran och Turkiet gett kurderna, på grund av omröstningen. Hur tänker Mustafa Dilshad som professionell militär kring möjligheterna att Kurdistan kan bli attackerat?

– Nej, det är bara prat. Saddam Hussein stoppades från att anfalla Kurdistan 1991 genom att FN utropade en flygförbudszon. Och den gäller fortfarande. Tror du att Bagdad, Iran eller Turkiet skulle gå till attack mot hela FN? Alla länder skulle bli tvungna att reagera, även Sverige.

Mustafa ger uttryck för en åsikt som är vanlig även bland flera andra kurder Dagens ETC talat med: omvärlden skulle inte acceptera någon attack på kurderna, som är allierade med västvärlden och har bidragit till kampen mot IS. FN:s generalsekretariat har dock jämte EU, USA och ett flertal andra tongivande västmakter, förklarat sitt stöd till ett fortsatt enat och federalt Irak. Man har inte velat ge något stöd till kurdernas folkomröstning just för att man ser den som en riskfaktor som kan leda till våld.

Trots detta är stödet stort bland kurderna för att utropa en egen stat. En sådan dröm har gått i arv från en generation till nästa, och vuxit sig särskilt stark i diasporan. Kurderna hoppas inte minst att en process efteråt skulle kunna finna en lösning på frågan om de ”omtvistade områdena” i norra Irak, där det förr bodde fler kurder innan de fördrevs eller dödades av Saddam Husseins regim. Och den allra viktigaste platsen där kurderna hoppas kunna lösa detta är Kirkuk.

På den kurdiska nyårsdagen i mars i år orsakade Kirkuks kurdiske guvernör Najmaldin Karim rubriker i hela världen, sedan han låtit hissa Kurdistans nationalflagga bredvid den irakiska över Kirkuks urgamla citadell. En vecka senare röstade det kurddominerade provinsrådet igenom att flaggan skulle hissas över alla offentliga byggnader i Kirkuk. I slutet av augusti röstade provinsrådet också igenom att Kirkuk ska delta i självständighetsomröstningen. Vapenskramlet från kurdernas motståndare, som angett Kirkuk som en särskilt röd linje, har successivt blivit allt högre.

– Kirkuk är den allra viktigaste platsen även för kurderna. Provinsen är rik på agrikulturell mark, vatten, bevattningssystem, olja och naturgas. Och Kirkuk är historiskt en del av Kurdistan, men utsattes för etnisk rensning och demografiska förändringar av Saddam Husseins regim. Vi vill se rättvisa skipas och få tillbaka vad som rättmätigt är vårt, säger Najmaldin Karim när Dagens ETC träffar honom på hans mycket välbevakade kontor.

Den 14 september röstade Iraks parlament för att ge Karim sparken. Förslaget kom från den irakiska premiärministern Haider al-Abadi själv. Men Karim har helt enkelt vägrat acceptera detta och hänvisat till en klausul i konstitutionen, som i teorin skulle göra honom onåbar för Bagdads jurisdiktion.

– Men Bagdad har aldrig trott på konstitutionen, man har bara använt den för att agera mot mig eller mot andra. I det här landet fattar majoriteten alla beslut och tar inte hänsyn till att det existerar kurder. Det är därför vi måste rösta för att få ett folkligt mandat och sedan kunna förhandla med Bagdad.

Det internationella samfundet är särskilt oroligt över Kirkuk som en källa till nya sekteristiska våldsamheter i Irak, kanske redan innan kriget mot IS ens avslutats. Turkiet genomförde förra månaden en militärövning precis vid gränsen till Irak – regeringen i Ankara har sagt att man tänker svara militärt på alla inhemska och utländska hot. Men guvernör Karim säger att det var många som släppte hetsiga uttalanden även när man hissade flaggan i mars, utan att någonting hänt efteråt.

– Vi har inte några intentioner om att begå våld. Vi har lidit mer av krig och våld än några andra i Irak. Men om någon kommer försöka skada Kirkuk, oavsett om det är riktat mot kurder, turkmener, araber eller kristna, så kommer vi att svara mycket resolut.

Men det finns också de kurder som intar en annan hållning gällande folkomröstningen. I augusti kickade en kampanj igång som letts av en kurdisk miljardär och regeringskritisk affärsman, som gått under namnet ”No for now”. Kampanjen propagerar för att folket bör rösta nej till självständighet eftersom de kurdiska styrande politikerna – som det ser ut nu – knappt klarar av att sköta samhället.

De styrande skulle helt enkelt, enligt kampanjen, vara oförmögna att hantera ett helt eget land. ”No for now” har dock inte slagit igenom som en bred kampanj eftersom synligheten varit låg, och offentliga arrangemang misslyckats att locka stora skaror.

Andra kurder anser att ett ja för självständighet skulle vara ett sätt att legitimera den kurdiska regeringen under president Masoud Barzani. Mellan hösten 2015 och vårvintern 2017 genomförde Folkfronten, en koalition av fackföreningar och missnöjda medborgare, ett flertal uppmärksammade protester mot de ekonomiska svårigheterna och den dåliga levnadsstandarden i Kurdistan. Som mest kunde tiotusentals människor gå i demonstrationståg. Folkfronten har talat för att fullständigt bojkotta hela folkomröstningen.

– Presidenten som organiserar den här folkomröstningen har lett landet från en katastrof till en annan. Det har gått 26 år sedan vi fick vårt eget självstyre, 14 år sedan Saddam försvann, det har kommit hit investeringar och pengar, vi exporterar olja till andra länder. Men vi har fortfarande inte fått en bättre levnadsstandard, enade militära styrkor, eller ens en fungerande elektricitet, säger Aras Salah, som sitter i Folkfrontens femmannastyre.

Vill störta systemet

Folkfronten är kritisk till att den kurdiska ledningen inte bättre utnyttjat situationen sedan den västerländska flygförbudszonen som utropades 1991 över irakiska Kurdistan resulterade de facto i ett självstyre. Folkfronten vill därför se hela det nuvarande systemet störtat och ersatt med ett nytt. Men så tror inte Aras Salah att det kommer bli.

En majoritet kommer att rösta ja i omröstningen och därmed säga ja till en framtid med även Barzani. Presidentens plan med att arrangera omröstningen har också varit att få folk att titta bort från alla de strukturella problem som finns i Kurdistan – och taktiken har fungerat.

– Förut talade folk bara om hur de inte fick fullständiga löner utbetalade av regeringen och hur missnöjda de var. Men nu pratar de bara om kurdisk självständighet istället, utan att deras livssituationer har förändrats. Vi upplevde också att många människor slutade komma till våra protester och därför ligger de på is nu.

Aras Salah, som betraktar sig som en patriot, säger att han varken vill se något politiskt spel som äventyrar livsstandarden för sitt folk eller som kan riskera att leda till våldsamheter i de ”omtvistade områdena”.

– Just nu är de områdena under kontroll av peshmerga. Men man har inte tagit över dem genom en juridisk process. Så vad vi fruktar är att ett nytt krig utbryter över de områdena och att vi förlorar halva området. Och vad för slags självständighet vore det? Vi kräver att varenda centimeter inkluderas i vår sjävlständiga stat.