Axberger är jurist och var på 90-talet huvudsekreterare i den statliga Granskningskommissionen som 1999 lade fram ett slutbetänkande på tusen sidor.

– Det var för mastigt för alla som inte är extremt intresserade och jag tänkte att man borde försöka göra det mer lättillgängligt, säger han.

Bland de hyllmeter som utkommit i ämnet fyller ”Statsministermordet” ändå ett tomrum, just för att den till skillnad från nästan samtliga andra böcker inte tar ställning för någon mordteori.

– Det helt och hållet ärliga svaret är att jag inte har någon egen teori. Jag är agnostiker, jag tror ingenting kring det här. Jag är ­intresserad av vad som har kunnat klarläggas och i vilken riktning de fakta som finns pekar. Om det finns någonting jag är övertygad om så är det att vi ­kommer aldrig få veta vem som begick det här mordet.

Inte vem utan varför

”Statsministermordet” framstår nästan som ett standardverk, som sammanfattar den mest omfattande brottsutredningen i svensk historia. Alla de olika spåren, nyckelpersonerna och raddan av misslyckanden skildras med en detaljrikedom som tyder på ett gediget research­arbete.

– Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det, säger Axberger.

Något kort svar på den frågan finns inte.

– Man behöver ta del av helheten för att det ska bli tydligt att beredskapen saknades, att vårt polisväsende inte är bättre än så här, att misstagen upprepas, där mordet på Anna Lindh är det mest tragiska exemplet.

För alla som läst på om Palmemordet är det uppenbart hur mycket som gjordes fel redan på mordnatten, med en synnerligen bristfällig brottsplatsundersökning och röriga vittnesförhör.

Men Axberger vill ännu hellre peka på misslyckandet i nästa fas av utredningen.

– Mycket gick redan snett första natten, vilket delvis kan förklaras med att händelsen var så oväntad och så stor. Men hade man fått igång en ordentlig utredningsorganisation efter några dagar så hade det sett annorlunda ut.

Ville skriva bättre om Holmér

Den hårde spaningsledaren Hans Holmér är den som fått bära det största hundhuvudet för det ­fiasko som mordutredningen hyfsat snabbt utvecklades till.

Men Axberger vill delvis nyansera bilden av den långe läns­polismästaren som först blev hyllad och utsedd till årets svensk, för att sedan gå in i en närmast besatt låsning vid PKK-spåret och slutligen lämna sitt uppdrag i mars 1987, efter en kritikstorm.

Du beskriver å ena sidan Holmérs sätt att styra precis allt, men skriver också att du respekterar honom och ”hade gärna velat skriva mer positivt om honom än vad det är möjligt att göra”.

– Ja, Hans Holmér var egentligen den enda inom polis och rättsväsende som tog ett steg framåt och sa att här måste saker och ting hända. Jag kan inte komma på någon annan som gjorde något annat än att ta ett steg bakåt och titta på Holmér. Det tycker jag är en försyndelse som kommit i skymundan. Att så många gömde sig bakom den här modige, och kanske lite dumdristige, polischefen som trodde att han skulle kunna klara det här själv. Det måste ha funnits flera personer i hans omgivning som såg att det här var på väg att gå åt skogen, men inte gjorde något. Men sen går det ju väldigt illa. Hans sätt att sköta särskilt PKK-spåret. Då är han ju på väg helt….

Kritik mot statsministern

Axberger hänvisar till den nypublicerade P3 Dokumentär-­serien med förre DN-journalisten Ann-Marie Åshedens arkiv av hemliga djupintervjuer med Holmér, gjorda mitt under brinnande mordutredning 1986–87.

– Det är nästan otäckt att höra på de inspelningarna nu. Men jag får möjligen mera intrycket av en person som har brustit, och som är på väg in – eller som befinner sig i – en rätts­haveristisk position, än någon sorts diktator.

Då ligger problemet högre upp i hierarkin? Om en spaningsledare för ett statsministermord visar rättshaveristiska drag, så är det väl rikspolischefen, justitieministern eller i slutändan statsminister Ingvar Carlsson som borde tagit ansvar för att se till att Holmér byttes ut långt tidigare?

– Ja, det är en exakt riktig analys, först rikspolischefen och sen justitie- eller ­statsministern. Det är på den nivån. När man gjort den här analysen av Holmér lite nyanserad, då ser man att någon i närheten måste ha sett detta. Och då är det naturligtvis ett tungt ansvar som faller på Ingvar Carlsson, som så hundraprocentigt stöttade Hans Holmér. Ingvar Carlssons situation var inte heller enkel, då han kastades in i en roll han väl inte tänkt sig. Men det går inte att komma ifrån att han har ett stort ansvar för att Holmér kunde få fortsätta, och för att det sen kunde fortsätta in i Ebbe Carlsson-affären.

Att förundersökningen till slut lades ner var ofrånkomligt, men sättet det gjordes på kallar Axberger en rättsskandal.

”Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda”. Så beskriver han pressträffen i juni 2020 där chefsåklagare Krister Petersson presenterade den avlidne grafiska formgivaren Stig Engström som gärningsman.

– Både utan bevis och utan rättslig prövning pekar man ut en enskild person som skyldig till mordet. Det är en praktskandal! Sånt borde inte få förekomma i en rättsstat, säger han.

Är det slutpunkten för historien?

– Ja, det är ju där vi står nu. Om inget mer händer så var det så det slutade. Det började med att det inte fanns något fungerande personskydd för statsministern. Hade det funnits så hade det inte inträffat. Och det slutar med att man gör något fullständigt unikt, man struntar i att domar ska avkunnas efter rättslig granskning. Man håller en presskonferens och säger att ”det är han”. Det måste ses som att man har övergivit tron på hur en rättsstat ska fungera, säger Axberger.