När man har att göra med Sveriges mest omdebatterade studieförbund finns det information så att det räcker till och blir över. Men det var något annat, en magkänsla som var svår att sätta fingret på. En som ville göra gällande att jag kanske har missat något, inte vänt på tillräckligt många stenar. Kanske missat ett skelett eller två.
Den magkänslan har genomsyrat granskningen. Det är samma magkänsla jag fått återberättat för mig, en som kan summeras till: Det finns ingen rök utan eld.
Om Ibn Rushd inte är kopplade till Muslimska brödraskapet – varför hävdar så många det?
***
Ibn Rushd har aldrig hävdat att det inte funnits människor inom studieförbundet som sympatiserat med Muslimska brödraskapet. Men vad innebär det i praktiken?
Det som ofta lyfts fram i debatten är att Ibn Rushd är ”MB-kopplade”. Fram växer en bild av ett studieförbund som i hemlighet låter sig påverkas av utländska politiska aktörer. Ibn Rushd har konsekvent hävdat att de inte samarbetar med någon annan än deras medlemsföreningar, att studieförbundet inte förhåller sig till Muslimska brödraskapets ideologi – men är en svensk folkbildare på samma villkor som övriga studieförbund.
Det räcker inte till.
Som flera lyfter i granskningen omgärdas debatten av någonting annat, en diffus föreställning. En där muslimska företrädare och organisationer ljuger i syfte att bedra sin omgivning. Att de är vargar i fårakläder, bedragare som i hemlighet vill införa en shariastat. Men utåt talar de om demokrati och jämställdhet.
Det är en vanlig föreställning som bland annat torgförts av kritiker till studieförbundet. Däribland Sameh Egyptson som beskrivit fenomenet i sina böcker. Bland annat har han beskrivit detta som ”taqiyya”.
Hur bevisar man att man inte tillhör ett hemligt nätverk?
***
Jag hör av mig till Morgan Finnisjö, researcher på Expo. Under arbetets gång har många insinuerat att Ibn Rushd kanske inte talar hela sanningen. Jag ber honom förklara begreppet taqiyya och hur det används i den offentliga debatten om Ibn Rushd.
– Ursprungligen är taqiyya ett något obskyrt teologiskt begrepp hämtat från islamisk historia. Det betyder på arabiska ungefär ”försiktighet” och syftar till att det kan vara acceptabelt, om man riskerar att avrättas eller på andra sätt förföljas på grund av sin tro, att förneka den – något som under normala omständigheter skulle betraktas som klandervärt. Idén om rätten att förneka sin tro utvecklades framför allt bland shiamuslimer som utsattes för förföljelser i länder med sunnimuslimsk majoritet. Om valet exempelvis stod mellan att förneka att man tillhör den shiamuslimska minoriteten, och att avrättas, så menade alltså teologerna att man inte nödvändigtvis syndade genom att hemlighålla sin religiösa tro.
Varför då?
– Antimuslimska ideologer har i modern tid ryckt detta begrepp ur sitt historiska och teologiska sammanhang, och förvanskat det till en rasistisk vanföreställning som påstår att muslimer anser sig ha rätten att ljuga om vad som helst. Därför, menar islamofoberna, ska man inte tro på vad muslimer säger – i synnerhet om de tar avstånd från exempelvis radikalislamism. Sådana avståndstaganden är endast taqiyya, en falsk förnekelse, menar rasisterna. I synnerhet var denna anklagelse, med sitt sken av att vara ”påläst” om islam och dess intrikata teologi, vanlig bland den så kallade counterjihadismen, en extrem islamofobisk rörelse som var stark på 00-talet men som mer eller mindre skingrades efter att counterjihadisten Breivik begick sina terrordåd i Norge 2011.
– Misstänkliggörandet av muslimer som svekfulla, lögnaktiga och lömska har en del gemensamt med hur judar traditionellt har utmålats i den historiska kristna antijudaismen och sedermera i den moderna europeiska antisemitismen. Och tankefiguren har delvis samma funktion i både antisemitismen och islamofobin: att förfrämliga och förskjuta människor som i allt högre utsträckning, i takt med en historisk process av social och kulturell integration, blir en del av det egna samhället. För att upprätthålla främlingsskapet mellan den egna gruppen och ”de andra” så måste främlingarna utmålas som att deras ”normalitet” egentligen bara är skenbar, att de egentligen är något annat än vad de förefaller – att de egentligen bara bär en mask, bakom vilken något hotfullt och demoniskt döljer sig.
***
Det finns anledningar till att kritisera Ibn Rushd, likt alla studieförbund. Det finns också anledning att ställa höga krav på folkbildare. Med de inbjudna talarna har ett förtroende brustit, inte minst för de människor runtom i landet som direkt drabbas av antisemitism och homofobi.
Men debatten om Ibn Rushd har blivit en röra, vad är egentligen vad?
Studieförbundet får i viss mån axla allt möjligt: diskussioner om integration, mångkultur och religionsfrihet. Finansiering av folkbildning och skattesystemet. Jämställdhet, demokrati, hbtqi-rättigheter. Frågan är om Ibn Rushd någonsin kommer kunna leva upp till de förväntningarna?
Göteborg tog beslutet att avslå Ibn Rushds ansökan om bidrag, förslaget var att fördela Ibn Rushd-pengarna mellan studieförbunden. Några av studieförbunden vägrade, de ville inte ta emot pengarna.
Jag ringer upp Zana Mohammad på Ibn Rushd för att veta vad som händer härnäst.
– Vi har nu valt att ta ärendet till förvaltningsrätten, då det här strider mot likabehandlingsprincipen. Det är viktigt, inte bara för oss men också många av stadens muslimer. Polariseringen bara växer och många muslimer känner sig exkluderade. Det är snart val och flera berättar att de inte ens vill rösta. Är det här samhället vi vill leva i?
Något säger mig att berättelsen om Ibn Rushd inte lär sluta här.
