När jag under flera år granskat de rikaste svenskarna har en handfull adresser ständigt återkommit. De ligger i några få kvarter inramade av paradgatorna Strandvägen, Narvavägen och Linnégatan. Mäklarna kallar kvarteren Gyllene triangeln och på porttelefonerna står namn som Rausing, Maersk, Bonnier och Wallenberg ingraverade.
Ingen annanstans bor det lika många miljardärer på en så liten yta, inte heller lika många skattesmitare.
I januari 2020, innan pandemin slog till, bestämde jag mig för att försöka ta mig in bakom de ståtliga fasaderna och prata med invånarna i landets finaste och dyraste kvarter. Jag drog i mina kontakter, ringde och mejlade. Det gick trögt. Misstänksamheten var stor. Men en eftermiddag ringde plötsligt telefonen.
– Jag är så trött på överklassmiddagar där alla låtsas som att det som sker med nationalismen och SD inte angår oss. De gör det i allra högsta grad.
2 februari 2020
Den som ringer är Robert Weil, miljardär och en av landets mest profilerade finansmän. Han har läst mina mejl och vill egentligen inte göra en intervju men fortsätter ändå prata på om klyftorna i Sverige och hur de underblåser de högerradikala strömningarna. Han nämner den franske ekonomen Thomas Piketty som propagerar för kraftigt höjda skatter för de rikaste.
– Han har en del poänger, säger Robert Weil och lovar att återkomma när han har mer tid.
Uppskattande ord om Piketty är ovanliga i de övre kretsarna av den svenska finansvärlden. Tvärtom är det norm att aktivt minimera skatten.
Jag börjar granska skatteinbetalningar gjorda av invånarna i Gyllene triangeln – och hittar en skatteflykting i varannan port.
5 mars 2020
Richard Lagerling är mäklare och har stenkoll på varje hus i kvarteren.
– Nu passerar vi Narvavägen in i den Gyllene triangeln. Här har man byggt exklusiva penthouse-lägenheter, säger han och pekar uppåt.
Richard Lagerlings farfar grundade Lagerlings som, med kontor på Strandvägen, är specialiserade på Östermalmsvåningar. De arrangerade visningen med Steinway-flygeln. Han vill tona ner händelsen.
– Vi har ett samarbete med Steinway så de ordnade med allting. Flygeln var självspelande så vi hade musik hela kvällen.
Vi fortsätter färden i hans Volkswagen bland de ståtliga husen och han berättar passionerat om hur kvarteren kring Oscarskyrkan växte fram under slutet av 1800-talet fram till 1930-talet.
– Det är ett gammalt begrepp som alltid har funnits under de åren jag har arbetat. Det finns Gyllene trianglar i alla storstäder.
Lagerlings har de senaste åren sålt några av de dyraste lägenheterna någonsin i Sverige, flera ligger i detta område.
– Men det är inte offentligt vad en bostadsrätt säljs för. Ofta har varken köpare eller säljaren något intresse av att berätta om affären. Många stora köp hålls hemliga. Men det händer några gånger per säsong att vi säljer för 200 000 kronor per kvadrat och det har blivit vanligare.
Rekordet var 270 000 kronor per kvadrat och Richard Lagerling tycker sig se att kunderna har större ekonomiska möjligheter nu jämfört med tio år sedan.
– Vid varje konjunkturcykel kan man också se nya grupper. Kunderna kommer från de branscher som har gått bra på börsen. Ett tag var det många från riskkapitalbolag och spelbolag.
På Strandvägen bor några av de mest kända riskkapitalisterna, som Nordic Capitals Robert Andreen. Bolaget är känt för avancerade upplägg via Luxemburg för att minska bolagsskatten i Sverige. Christian Frick, partner på samma firma, bor i Gyllene triangeln vid Strandvägens slut. I samma trappuppgång, en trappa ner, bor Fredrik Gottlieb som inte bara är kungens jaktkompis utan också en skattesmitare. 2016 lämnade han in en självrättelse och deklarerade en förmögenhet på 45 miljoner kronor som han tidigare undanhållit från skatt. Hur länge och hur mycket pengar han tjänat på att gömma pengarna utomlands är inte offentligt.
Dagens ETC frågar folk på Östermalm: Vad tycker du om skatteflykt?
Självrättelse innebär att redovisa tillgångar och plocka hem dem till Sverige för att undvika åtal och böter. Denna form av skatteamnesti för förmögna utnyttjades av Karl-Adam Bonnier som lämnat in en självrättelse på 80 miljoner. Han bor på Strandvägen med sjöutsikt i huset bredvid Finn Rausing som, enligt The Guardian, har gömt det enorma arvet från fadern Hans Rausing i flera skatteparadis.
I samma kvarter huserar kungavännen Laurent Leksell som exponerades i Panama-läckan och via ett skalbolag äger en lyxyacht. Upplägget har stora likheter med affärerna hos en annan i kretsen kring kungen. På en gata ovanför strandvägen bor Fredrik Ramberg som, enligt dokument från Skatteverket, äger ett hus i Spanien via ett skalbolag i Panama för att slippa undan skatt.
Mitt emot Oscarskyrkan finns landets kanske mest förmögna trappuppgång. Där bor Maersk-arvtagerskan och mångmiljardären Ane Uggla. Hennes granne är Lousie Lindh, även hon arvtagare till sin fars imperium. De tidiga barndomsåren på 80-talet tillbringade Lindh i Schweiz dit hela familjen flyttat för att hennes pappa Fredrik Lundberg, en av Sveriges rikaste, ville undvika förmögenhetsskatt.
Regeringen Persson ville att de rikaste skulle vara med och betala under 90-talskrisen. Detta ogillade H&M-familjen med Stefan Persson i spetsen. Han tryckte på och regeringen vek ner sig. I boken ”The Big Boss” beskrivs hur förmögenhetsskatten skräddarsyddes så att rika familjer med stora aktieposter i familjeföretag inte behövde betala förmögenhetsskatt på sina aktier. När skatten ändrades flyttade familjen Lundberg hem till Sverige och in i en Djursholmsvilla med en pälskyl, hunddusch, stöveltvättrum och hiss.
Vid den tiden fanns det 35 svenska miljardärer, idag är de över 200 stycken.
Hoten från de rika att lämna landet har varit ett återkommande argument för att Sverige måste sänka skatterna. Redan 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster, vilket gjorde det lönsammare att ta ut vinster som utdelning i stället för lön. Under 2000-talet avskaffades dessutom skatterna på förmögenhet, arv och fastigheter.
Journalisten Erik Sandberg, som skrivit boken ”Jakten på den försvunna skatten”, kallar Sverige för ”ett skatteparadis för de rika”, men det har inte stoppat skatteflykten. Det vet vi tack vare att en schweizisk banks mest förborgade hemligheter en dag läckte ut.
2015 kom Swiss Leaks, tidernas största bankläcka, som exponerade kundregistret hos den schweiziska delen av storbanken HSBC. I läckan fanns saldo och personuppgifter för 100 000 personer från 200 länder och inkluderade kungligheter, knarkbaroner och terrormisstänkta.
– Det gav en ögonblicksbild in i den annars så dolda bankvärlden, säger den norska ekonomiprofessorn Annette Alstadsæter.
Tillsammans med Thomas Pikettys adept Gabriel Zucman analyserade de datan från flera läckor samt självrättelser och kunde visa att bland de drygt 1 000 rikaste hushållen i Norden ägnade sig väldigt många åt skatteflykt.
– Det var mycket pengar också. Uppemot 40 procent av deras totala förmögenhet var gömd, säger Annette Alstadsæter.
Forskarna tror att många ärver inte bara pengar utan även konton i utländska banker av sina föräldrar.
Är det så enkelt att det är girighet som får de superrika att strunta i samhällskontraktet och smita undan skatten. Eller kan denna aversion mot skatter ha djupare rötter?
Thomas Piketty talar om en återkomst av en kvasisakralisering av äganderätten. De rika ser rätten till sin egendom som närmast helig och blir djupt misstänksamma mot alla som ifrågasätter den. I boken ”Kapitalet och ideologin” spårar han denna egendomsideologi tillbaka till feodalismen, alltså före industrialiseringen.
Jag börjar gräva bakåt i historien. På märkliga omvägar får jag kontakt med en excentrisk greve. Han föreslår lunch på den exklusiva herrklubben Sällskapet.
– Slips och kavaj, annars kommer du inte in, säger han uppfordrande i telefonen.
Många av klubbens medlemmar bor i den Gyllene triangeln och kanske kan greven vara en väg in i deras cirklar. Jag möter upp utanför klubbhuset bland bankpalatsen på Blasieholmen och får skriva in mig i en bok med läderpärmar. Alla antika klockor och oljemålningar som pryder väggarna är ”äkta vara”, intygar greven. I mer än 200 år med kungen som högste beskyddare har de rökt cigarrer och knutit kontakter i denna fritidsgård för överklassherrar.
– Våra stadgar är från 1800-talet och det börjar ställa till problem. Nu finns det ju företag där till och med vd:n är kvinna. Då blir det pinsamt när hennes assistenter och kollegor får komma in men hon måste stanna utanför.
Inne i restaurangen hänger kristallkronorna högt ovanför våra huvuden. Den uniformerade serveringspersonalen serverar lunchen på vita dukar. Han ställer några frågor om min vegetarianism men kommer snabbt in på ärendet, nämligen att jag borde skriva kritiska artiklar om hans rivaler, framför allt en nära vän till kungen.
– Han håller inte näsan i vädret, eller ens i pannan. Han tror sig vara så fin att han har banne mej näsan i nacken. Men han är inte ens greve, säger han uppjagat.
Enligt det tyska riddarhusets arkiv, som han besökt, är tydligen titeln kopplad till ett gods som inte längre existerar.
– Alltså är hans grevetitel ifrågasatt!
Här inne verkar inget ha förändrats på hundratals år. Dåtid och nutid flyter samman som sörjan av sky och potatismos framför mig på tallriken.
Strandvägens övre nummer nära Djurgårdsbron, som ligger i den Gyllene triangeln, är idag hemvist för några av klubbens medlemmar. Men när August Strindberg återvände till Stockholm från sin landsflykt 1890 spatserade han runt i den då nybyggda stadsdelen med känslospröten ute. Han uppfattade då stadsdelen som nyrik och vräkig: ”Ser palatser som Rehntraktsborgar, milliardhus, Berlinerstil, torn och spiror och järntrådskorgar. Allt är skyddat, solitt och präktigt”, skriver han i Sömngångarnätter. Enligt Östermalmsbon och författaren Per Wästberg är 1897 års Stockholmsutställning en viktig startpunkt. Då började det bli fint att bo på Östermalm. Det tidigare ekonomiskt underutvecklade Sverige hade tagit stormsteg från fattig bondenation till industriell stormakt. Träpatronerna exploaterade skogarna i norr och smällde upp palats för allmän beskådan på Strandvägen.
Nu står paradgatan kvar som ett monument över dåtidens extrema excesser. Husen uppfördes under La belle époque som var en ljuv tid för överklassen men desto dystrare för dem som byggde husen och skurade golven. Sverige var då ett av de mest ojämlika länderna i världen, enligt Thomas Piketty, och knappt 20 procent av den manliga befolkningen hade rösträtt. Förhållandena för arbetarna i Stockholms fabriker var minst sagt inhumana och fortfarande bär arkitekturen i den Gyllene triangeln spår av dåtidens extrema klassamhälle. Särskilda ingångar i porten är fortfarande märkta ”till köken” för att tjänstefolket var förbjudna att använda de vanliga entréerna.
Arbetarrörelsens framväxt och demokratins införande jämnade ut inkomstskillnaderna men nu ser vi hur klassklyftorna återvänder i rasande takt. Det är toppinkomstagarna på Strandvägen som drar ifrån med framför allt enorma och lågt beskattade kapitalinkomster. Förmögenheterna är snart lika ojämlikt fördelade som på 30-talet när de sista husen byggdes i Gyllene triangeln. Räknar man in kapitalet som är gömt utomlands är skillnaderna ännu större.
Men inget av detta dryftas under lunchen med greven. Han vill bara tala om sin adelsfamilj med 400-åriga anor och fnyser åt smågrevarna i riddarhuset.
– De blev adlade för knappt 200 år sedan.
Om alla medlemmar är som greven verkar de mest ägna tiden åt att konspirera och skvallra om varandra. Lunchen visar sig vara ett stickspår. Men så öppnas en dörr.
Läs också del 1 av granskningen: Här är svenskarna som gömmer mångmiljonbelopp i skatteparadis och del 2: Så enkelt är det att smita från svensk skatt.
11 mars 2020
Smittan i Kina börjar få fäste i Sverige men ännu vet ingen säkert vad som är på gång. Ovetandes om riskerna klampar jag in hos en 92-årig man i rullstol. Under vårt samtal skakas världen av ett besked från Världshälsoorganisationen (WHO) men inget av detta känner vi till eftersom telefonen är avstängd under intervjun. Jag är upprymd över att äntligen få komma hem till en av den Gyllene triangelns invånare. Nu ska de svåra frågorna avhandlas, tänker jag, men möts av en mycket vänlig och eftertänksam man.
László Szombatfalvys läkare har gett honom rådet att hålla avstånd. Ingen vet ännu hur det nya viruset beter sig. Jag tvättar händerna i badrummet, med skosulorna på marmorgolv. I hallen, stor som en gymnastiksal, breder äkta mattor ut sig på fiskbensparketten. László Szombatfalvy visar sig inte riktigt bekräfta mina fördomar om superrika. Han tjänade förvisso sina pengar på börsen och bor i en lägenhet värd 40 miljoner. Men nu har han sålt sina aktier.
– Min hustru fick hälften av allt och sedan gav hon sin andel som ett arv till vår dotter och våra barnbarn. Idag är jag familjens fattiglapp.
Den andra halvan, 500 miljoner, satte han i en stiftelse för att lösa klimatkrisen. László Szombatfalvy vill se minskad konsumtion och enorma resursöverföringar från rika till fattigare länder. Till och med tillväxt av det gamla slaget är en naiv tanke, säger han.
– Ju mer du vill bidra till de fattiga, desto mer känns det i plånboken för de rika länderna. Därför tror jag att de militära kostnaderna inte skulle svida på samma sätt. Det är mycket lättare att ta pengar därifrån än att höja skatterna.
Men är du motståndare till höjda skatter på egendom och förmögenheter i Sverige?
– Nej, så länge det är en följd av en demokratisk process. Jag har inget emot höjda skatter på höga inkomster och stora förmögenheter. Jag bara säger att det är väldigt kontroversiellt.
I trapphuset på väg därifrån sätter jag igång mobilen och notifikationerna börjar vibrerar. WHO har deklarerat att den pågående spridningen av sars-cov-2 är en pandemi. Första gången sedan svininfluensan 2009. Ett par veckor senare talar jag med László Szombatfalvy i telefon som försäkrar att han är frisk. Jag hade som tur var inte dragit in någon smitta. Jag inser att det inte är möjligt att försöka komma hem till människor. Projektet läggs på is.
22 mars 2021
Pandemiåret omkullkastar det mesta vi trodde var normalt. Plötsligt kommer ett upprop från 83 dollarmiljonärer som vill höja sina skatter för bidra till att stärka ekonomin under pandemin. Det är framför allt superrika amerikaner som Disneyarvtagerskan Abagail Disney och Ben & Jerry’s-grundaren Jerry Greenfield som skrivit under uppropet. Från Sveriges mångmiljonärer är tystnaden kompakt.
Men så ringer telefonen. Det är Robert Weil igen som nu, ett år senare, är ännu mer oroad. Liberalerna har öppnat för regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.
– Jag vill på samma gång att du ska skriva en hel bok om det jag har att säga men samtidigt vill jag hålla igen.
Det hade varit intressant att höra hans tankar om boken ”Den nya överklassen”. Författaren Bengt Ericson, tidigare ansvarig utgivare för Dagens Industri, beskriver en värld ”där kompisar gör affärer med kompisar, där de ekonomiska anspråken ständigt växer”. Även han ser en fara med att de i toppen inte bryr sig om att följa det kontrakt som gäller för att samhället ska hålla ihop. Andra betalar skatt på löneinkomster medan rika köper sig fria. ”Bankvinster privatiseras, medan förluster ska förstatligas. Likgiltigheten inför vanliga människors villkor står i omvänd proportion till den egna uppblåstheten. Kontraktet håller på att vittra sönder”, skriver Bengt Ericson.
Robert Weil säger till slut nej till en intervju och jag gör en sista koll på bostadssajterna. En ny rekordaffär har precis avslutats i Gyllene triangeln. En 299 kvadratmeter stor åttarummare på Ulrikagatan har sålts för uppseendeväckande 65 miljoner kronor. Ännu dyrare än våningen med flygeln. Mäklaren är Richard Lagerling.
Under 2000-talet har Sverige haft de snabbast växande klyftorna bland alla jämförbara länder. Nu ökar takten ytterligare. Pandemiåret har inneburit en av de största överföringarna någonsin av förmögenheter till de superrika. En miljardärskatt skulle kunna styra tillbaka resurser till välfärden. 2019 ägde Sveriges 184 miljardärer omkring 1 200 miljarder kronor, enligt The Economist. Tankesmedjan Tiden föreslår en miljardärskatt om 2-3 procent på alla summor över en halv miljard som skulle kunna dra in ungefär 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en löneförhöjning med 7 000 kronor i månaden till alla landets sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor och vårdbiträden, sammanlagt 366 000 personer.
