Chefen har sagt att Tove bör le, det hörs genom telefonen och känns bra för kunderna, så hon flinar upp sig mot headsetets mjuka mikrofonboll.

– Tack för din beställning, då kommer den, säger hon med en ljus röst som kompisarna knappt skulle känna igen. 

Människan i andra änden lägger på i örat. Framför Tove står en smutsig skärm från Samsung, bredvid henne hukar nio tjejer och killar i varsitt bås i ett kvavt kontorslandskap. Snett bakom tronar chefen vid ett svängt skrivbord på ett podium, tjugo centimeter högt, tillräckligt nära för att notera om någon säger fel ord i fel ton eller har fel fönster på skärmen. En gång smygsurfade Tove ut på någon sajt. 

– Stäng ner det där, ta det som ett tips, du är så här lätt att byta ut, hade tjejen i nästa bås viskat och knäppt med fingrarna. 

Klä sig helt och rent

En servett sprätter upp ur bröstfickan på chefens kostym. Han är … nice … expensive … slimfit … och Tove har ombetts att också klä sig helt och rent och propert. Privat får hon ofta höra att hon är en sådan som syns, så hon försöker tona ner litegrann, åtminstone använder hon inte tröjor med tryck av band som spelar … Levande begravd … Capitalism is cannibalism … Staten & kapitalet … Runnin’ Riot. Som timanställd tar Tove inga risker. Hon behöver pengarna för att kunna flytta hemifrån, äntligen, helst innan hon fyller trettio om några år. Idag har hon en vanlig t-shirt. Den är svart, liksom hennes skinnboots, spagettijeans, nagellack, armband, mc-jacka och de feta dragen med eyeliner. 

Hon har fem jobb

Fingrarna smattrar mot det fettblanka tangentbordet. 

– Naturligtvis, då skickar vi den, säger Tove och klickar ENTER med långfingret.

Hon har fem jobb: callcentret, en bar, en kiosk, ett kafé och en lunchrestaurang. I en tygpåse bredvid skärmen ligger hennes kalender där hon noterar alla arbetspass med gul, grön eller orange penna. Den rosa färgen sparar hon för eventuell fritid, den fria tiden. I februari har hennes fem anställningar gett 46 + 25 + 24 + 14 timmar. Det blir knappt tre timmar per anställning den senaste veckan och för en heltid skulle hon ha behövt fjorton jobb. Om hon vore ett föredöme för Sveriges arbetslösa skulle de behöva mer än sex miljoner jobb. Borde det vara enklare att anställa ungdomar, eller svårare? Borde arbetsmarknaden vara mer flexibel eller tvärtom? Det vet hon inte, men hon vet att hon behöver sina timmar och att hon vill hålla chefen nöjd, för tillfället, om det så krävs att hon ler tills kinderna värker. 

Bild: Carl Krantz

Det är fredag och lugnt. Ett datorfönster blinkar till när någon ringer men mest vilar ordersystemet tyst och stilla. Ändå tar Tove sällan blicken från skärmen, trots att hon har headsetet på och omöjligen kan missa ett samtal. Som rookie bläddrade hon i kalendern en gång när det var lite att göra. Inom några sekunder kändes knack knack på axeln från arbetsledaren. 

– Jag vet att du inte har så mycket att göra nu men stoppa ner det där och fokusera på skärmen, hade han sagt och sett sig över axeln med jagade ögon, som om också han var övervakad. Tove försökte förstå om han skämtade men det verkade inte så.

– Det är viktigt att det åtminstone ser bra ut, fick hon höra en annan gång.

Toves vänner brukar säga att hon är brutalt ärlig, en sådan som säger som det är, men den gången satt hon stum och numera tillbringar hon större delen av sitt yrkesliv med att stirra in i systemets kantiga design i blått, rött och grått. 

Dricker Red Bull

Långt bort på en pelare hänger en skevt upphängd klocka med visare som rör sig bara motvilligt, oavsett mängden Red Bull som Tove klunkar. Callcentret är ändå ganska soft och har vissa fördelar mot hennes andra jobb. Här slipper hon stå som ett djur i en bur bakom en bardisk när adrenalinosande snubbar, gubbar och packade pappor i fotbollshalsdukar brölar: 

– Öööööööö … bruden … bärs … tvåååå.

– Öööööööööö … kolla hennes ass  … 

– Ööööö … vadå full … det är du som är … öööööööö … ful.

I callcentret ombeds hon inte heller ni:a kunderna, som när hon langar ut kött och potatis i lunchrestaurangen. Här kan hon dessutom trolla bort otrevliga människor med en knapptryckning vilket är omöjligt som kioskbiträde när det är konsert i Globen. Nyligen serverade hon ett gäng jämnåriga tjejer som såg ut att trivas med livet förutom att en av dem fluffade sitt blonda hår, tittade på Tove och sa:

– Kan inte du le lite mer, jag har betalat dyrt för den här biljetten.

Måste få timmar

Samtliga Toves arbetsgivare har rationaliserat bort pysslandet och pusslandet med de timanställdas scheman. Istället släpper de arbetspassen via varsin onlinetjänst någon gång i månaden. Då gäller det för Tove att slita åt sig de timmar hon vill ha – klick klick klick klick klick klick – ibland blir hon utkastad och efter några minuter finns bara strötimmar kvar. Callcentret anlitar personal via ett bemanningsföretag som också skjuter ut extratimmar till en personalpool via sms. Vissa dagar kommer tio pass och andra inga alls, det beror på hur många som blivit sjuka. Mobilen kan surra till nio på kvällen eller sex på morgonen. Ibland börjar jobbet nästa timma, om hon nu får det, vilket kräver att hon knappar JA och klickar Skicka inom två eller max tre sekunder. 

Tove lägger alltid luren inom synhåll, bredvid tallriken, på nattduksbordet, i handen på bussen. På callcentret får mobilen inte ligga framme och en tjej blev hemskickad för att hon läste sms. Men Tove har hittat ett sätt: den där tygpåsen, bredvid datorskärmen, där Tove har kalendern, den ligger liksom ditslängd, lite nonchalant, men bara som det ser ut. I själva verket är den perfekt placerad på en armlängds avstånd och ovanpå mobilen. När Tove rafsar efter något i påsen (kanske ett tuggummi, hoppas hon att chefen tänker) så är det för att kika på sin mobil. Om ett gult kuvert blinkar uppe i vänstra hörnet måste det gå undan: luren till fickan, ut med stolen, upp, iväg, förbi the man, inte för stressigt, det går alltid för långsamt, det är som att hon tävlar, trängs och knuffas med hundratals killar och tjejer i ett upplopp på Götgatan och inte förrän hon kommer in på toaletten och vrider vredet till rött kan hon dra iväg ett mess, utan att någonsin kolla kalendern först, men vad spelar det för roll, någon annan brukar ha hunnit nypa smulan som plötsligt singlade ner över Stockholm. 

Vilka är de andra?

Frampå fredagsnatten är stämningen slö och takfläkten susar. Någon prasslar till sig en godis. Några småsnackar, mumlande, de är heltidare och verkar faktiskt ha en fin gemenskap. Vanligtvis träffar Tove folk hon känner överallt, på gatan, i t-banan, på krogen, men hon vet nästan ingenting om de andra timanställda i callcentret. Hur många är de i bemanningspoolen? Vad är de för människor? Hon tänker att de är unga som hon och att de skulle kunna vara hennes vänner och att de egentligen är hennes kolleger, förutom att svärmarna av sms splittrar dem till konkurrenter. Inte ens nu på natten pratar de med varandra även om det skulle gå, till skillnad mot på dagarna när varje konversation trasas sönder av lurarnas tre pip för inkommande samtal. Kanske är de för trötta, kanske grubblar de över timmarna som saknas, kanske vill ingen kännas vid att de ingår i den här gruppen, eller så orkar de inte lära känna någon de kanske inte träffar igen.

04.00 lyfter Tove av sig headsetet och släpper det på bänken. Det kom inget sms. Fjorton timmar den här veckan.  Saldot på sparkontot sjunker. Hennes enda mål är att lägga undan pengar till en bostad, en etta eller tvåa, med möbler från loppis, söder om söder, något eget, ett hem. Nu försvinner det iväg, längre bort, utom räckhåll. ”Varför måste alla andra jobba så mycket?” tänker hon och skäms för att hon önskar att någon blir sjuk och avbokar sina timmar. Detta var inte vad hon såg framför sig när hon var sjutton: ingen bostad, inget heltidsjobb, inte ens ett deltidsjobb och det blir bara mer deprimerande av att så många känner likadant. Var och en för sig. Tyngre, sämre, färre timmar. Antingen blir det bättre eller så går vi under, tänker hon. 

Callcentrets ytterdörr är gjord av glas och brun metall. Tove trycker handen mot det svarta handtaget och känner den kyliga nattluften i ansiktet. Nu gäller det. Det står en soptunna på trottoaren. Inget depp, hellre ilska eller glädje, inget grin! Hon behöver energi, medicin, och hon vet var den finns: i hennes hörlurar väntar toner, trummor och texter som triggar henne och trycker tankarna i rätt riktning.

Some people think little girls should be seen and not heard, but I think, oh bondage up yours!

När Tove sätter stöveln mot den svarta asfalten lämnar hon skiten bakom sig. Imorgon ska hon träffa sina vänner, gänget, tjejerna, tatuerade, feminister. Hon är beroende av dem och de är beroende av henne och det känns bra. De pratar om allt, det vill säga kärleken och övrigt. De snackar ut frustrationen och aggressionen och äter rysk rödbetssoppa eller vegetarisk lasagne. De gråter och skrattar. De spelar spel, typ Besserwisser. De diskuterar politik, allt oftare. De förklarar noga vad de beundrar hos varandra. De käkar snacks, ibland med dipp. De dricker rödvin, kanske från Argentina. De spikar plakat till demonstrationerna där någon av dem talar då och då. De peppar varandra till att läsa och skriva och plugga. De diskuterar hur det är och hur det skulle kunna vara, för dem själva, för andra, för alla. Timmarna går … de vita fälten i Toves kalender … antingen outhärdligt obokade eller underbart öppna att göra något vettigt, att förändra och förbättra och Tove tror på det, att det kan bli bättre, att det kommer att bli bättre, att det kommer att bli bra. Kanske inte just nu och i det där callcentret, men på sikt eller till och med snart, om hon och vännerna och alla andra som bryr sig gör det tillsammans. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.