BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna gjorde helt om i Nato-frågan 2015 då de beslutade att agera för ett svenskt medlemskap.
KD hoppade av försvarssamtalen i augusti förra året eftersom de inte såg någon chans att få igenom sitt krav på tio miljarder kronor mer till försvaret över en tre-årsperiod.
Ett par dagar senare kom regeringen överens med C och M om att ge drygt åtta miljarder kronor extra till försvaret över tre år.
Centern
För två decennier sedan ingick C en överenskommelse med S om att minska försvarets storlek. Det ses av många som starten på en svidande nedskärning som pågick fram till omkring 2014. C har också historiskt varit motståndare till Nato och aktiva i nedrustningsarbetet av kärnvapen.
Idag har partiet vänt på alla punkter. C driver på för ökade försvarsanslag, är förespråkare av ett svenskt Nato-medlemskap och är hårda kritiker av FN:s konvention om kärnvapenförbud.
Efter Centerns och KD:s omsvängning är nu de borgerliga partierna eniga om att Sverige bör gå med i Nato.
Liberalerna
Nato-vurmande Liberalerna har länge påtalat riskerna i vår omvärld, med fokus på Ryssland, och vill att Sverige stärker sitt militära försvar rejält. Redan 2015 hoppade de av försvarssamtalen eftersom de menade att regeringen var för snåla. Men de sitter som alla andra partier med i försvarsberedningen, som kommer överens om Sveriges långsiktiga försvarsinriktning.
Nu öppnar dock L för att lämna försvarsberedningen. Detta efter statsminister Stefan Löfvens uttalande i helgen om att säkerhetsläget inte förvärrats – trots att försvarsberedningen i december kom överens om att ett väpnat angrepp mot Sverige ”inte kan uteslutas”.
Sverigedemokraterna
SD:s väljare tillhör de mest Nato-vänliga, och några ledande SD-politiker vill att partiet lägger om sin linje, vilket skulle innebära att en majoritet av riksdagen är för ett svenskt Nato-medlemskap. Men än så länge är partiets linje att det räcker gott med Sveriges nuvarande Nato-samarbeten.
SD fokuserar på det svenska försvaret och partiet vill höja försvarsanslagen till kalla kriget-liknande 2,5 procent av BNP.
Först då, när Sverige ”återfått ett existensförsvar”, kan det åter bli aktuellt med internationella militära samarbeten inom FN – om SD får bestämma.
Socialdemokraterna
Sedan 2014 har försvarsminister Peter Hultqvist (S) fått igenom kraftigt höjda försvarsanslag samt stärkt militära samarbeten med Finland, USA och Nato, med det tydliga syftet att hålla Ryssland stången.
S vidhåller att Sverige är alliansfritt och att det inte är aktuellt med ett svenskt Nato-medlemskap. Partiet har i decennier arbetat för internationell nedrustning av kärnvapen, men det arbetet har gått i stå – inte minst eftersom Hultqvist och försvarsdepartementet inte vill att Sverige skriver under FN:s konvention om kärnvapenförbud, ett förbud som Sverige drev på och röstade igenom i FN under uppmuntran av utrikesminister Margot Wallström (S).
Miljöpartiet
MP var länge känt som ett parti som verkade för fred, eller var naiva i försvarspolitiken, beroende på vem som bedömde dem. Men sedan 2014 har regeringspartierna S och MP i flera överenskommelser med borgerliga partier beslutat att höja försvarsanslagen. MP var också med och röstade igenom värdlandsavtalet, vilket innebär ökade möjligheter för Nato att verka på svensk mark. Detta var droppen för partiets mest profilerade fredsröster, som Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter – de lämnar alla riksdagen i år.
MP vill att Sverige skriver under FN:s konvention om kärnvapenförbud men har inte lyckats få igenom detta i regeringen.
Vänsterpartiet
Liksom övriga partier i det rödgröna blocket vill Vänsterpartiet behålla Sveriges alliansfrihet.
För att denna ska vara trovärdig vill V ha ett starkt nationellt försvar, en allmän värnplikt där alla kvinnor och män ska mönstra, samt att Sverige river upp värdlandsavtalet med Nato och distanserar sig från militäralliansen.
Partiet är dock inte det mest pådrivande i att ge mer pengar till försvaret.
I stället anser V att resurser bör överföras från förmågan att möta militära hot till förmågan att möta de hot som klimatförändringarna innebär.
