– Det är ett område där det saknas mycket kunskap, säger den särskilda utredaren Martin Färnsten som på den förra regeringens uppdrag nu har tagit fram det första delbetänkandet från utredningen ”Stärkt stöd till tandvård för våldsutsatta”. 

För att kartlägga hur många våldsutsatta som söker tandvård lade utredarna ihop de få internationella studier som finns. Det kombinerade de med svar på en egen enkät som skickats ut till tandvården om hur ofta de behandlar patienter som bekräftat att orsaken för skador varit våld. 

– Någon gång om året gör varje tandläkare det och då har vi 8000 kliniskt verksamma tandläkare i Sverige. Vi har då gjort uppskattningen att det handlar om 3500 till 8000 patienter under ett år.

Få dokumenterar våldet 

Men det finns också ett stort mörkertal. Det är få som vågar berätta om våld i nära relationer, och ännu färre som polisanmäler det. Tandvården har en skyldighet att lämna orosanmälan om det finns misstankar om våld när det gäller barn, men har ingen skyldighet att ställa frågor eller uppmuntra vuxna att polisanmäla vid misstanke om våld. 

– Även om behandlare frågar och får ett bekräftande svar så är det inte säkert att man dokumenterar det i journalen. Därför är det svårt att studera journaler över tid för att få en uppfattning om hur utbrett det är, säger Martin Färnsten.

Samtidigt finns det några regioner där man ställer obligatoriska frågor till alla patienter som en del av hälsodeklarationen. Det är något utredarna hoppas på att fler tandvårdsaktörer vill ta efter. 

– Just för att tandvården är en sån unik arena på det sättet att man träffar så stora delar av befolkningen. 

Polisanmälan inget krav

Utredningen vill även göra tandvården billigare för den våldsutsatta patientgruppen – så att en person som skadats inte också ska behöva betala för skadan. Tanken är att gruppen ska läggas till som ett komplement till tandvård som ges till hälso- och sjukvårdsavgift.

– Det vill säga att om övervägande skäl talar för att en skada orsakats av mäns våld mot kvinnor eller våld i relationer eller annat könsrelaterat våld så ska man få tandvård till hälso- och sjukvårdsavgift, säger Martin Färnsten. 

En av de stora utmaningarna i utredningen har varit hur man ska hantera bevisvärderingen. 

– Kommer personer att bluffa och säga att de har blivit slagna av sin man fast de i själva verket ramlade på cykeln? Där skulle man till exempel kunna ställa krav på polisanmälan. Men vi landade i att inte föreslå det, framför allt för att det är så få som polisanmäler ändå. Då skulle man ju tappa hela gruppen i princip och lagändringen skulle bli ganska tandlös, säger han och lägger till att det var en oavsiktlig ordvits.  

Istället får tandvården undersöka skadorna och avgöra om det är troligt att de uppstått från yttre våld, om patienten inte själv berättar det. 

– Då får det dokumenteras i journalen och sen så gör regionen en förhandsbedömning. Det finns så klart människor som inte har några gränser för att vilja trixa med systemet. Men det är ett ganska långtgående bedrägeri om man för att få billigare tandvård skulle hävda att en närstående har gjort sig skyldig till ett grovt brott. Vi bedömer inte att risken är så stor att det missbrukas på det sättet. 

Det finns fler utsatta grupper än just våldsutsatta som behöver tandvård. Vore det inte bättre att låta alla falla under ett högkostnadsskydd som är mer lik sjukvårdens? 

– Jo, det kan man ju tycka. Man har lappat och lagat i grundsystemet som kan vara dyrt för den enskilde patienten. Man har lyft ut vissa särskilda patientgrupper och hypotetiskt skulle man ju kunna tänka sig att man lyfter ut flera grupper och säger att personer i missbruk eller personer med allvarlig psykisk sjukdom eller personer i hemlöshet ska erbjudas tandvård till hälso- och sjukvårdsavgift. Det har inte varit vårt uppdrag. Men det är klart att man kommer till en punkt när man får börja fundera på om man inte då istället skulle försöka skapa ett mer generellt skydd mot höga kostnader.