Stå vid sidan av, ställa frågorna, beskriva skeenden, dra fram fakta i ljuset – men inte själv delta i kampen för förändring. Det är en av journalistikens premisser. Du ska inte skriva om det du själv är engagerad i, där du tagit ställning (om det inte är en ledartext). Det får andra göra. För som journalist måste du alltid ha en viss distans, vara beredd att ställa kritiska, obekväma frågor – även till personer och rörelser som du möjligen rent privat ändå sympatiserar med. Och dessutom leta fram motrösterna, de som gör en helt annan analys. Så att läsaren själv kan dra slutsatser, utan att bli skriven på näsan.

Det här är naturligtvis fullt rimligt. Så måste det vara om journalistiken ska vara trovärdig, inte förfalla till propaganda.  
Ändå gnager det i mig.
Nu. När klimatkrisen skenar.
Aktivister samlas.
Jag finns bara bredvid, lyssnar, för storyn vidare.
Ärligt talat känner jag något av skam.

För jag sitter alltid säker. Om jag bevakar en demonstration eller aktion har jag min presslegitimation som bevisar att jag faktiskt inte är en av dem som kan bli gripna, som riskerar straff. Ingen gång behöver jag uppbåda modet att göra något som potentiellt kommer med risker.

Den här känslan blev väldigt påtaglig när jag den senaste veckan har haft tät kontakt med Ronja Mylius, 19 år och norsk klimataktivist som befunnit sig på det stora mötet för aktivister från Norge, Sverige och Danmark, Nordic Rebellion i Oslo, där de gjort aktioner varje dag i en hel vecka.

Ronja Mylius skriver en dagbok för oss, ETC nyhetsmagasin.
Hon berättar hur det kändes när hon blev gripen, satt i förvar i många timmar.
Varför gråten kom.
Stressen över de höga böterna som nu väntar.
Men också om känslan när en rörelse möts fysiskt, tar risker, använder sig av civil olydnad och en makthavare avfärdar dem med ”klipp håret och skaffa ett jobb”. Hur nedslående det är. 
Men hur det ändå vänder när en myndighetsperson berättar att hen skulle vilja bjuda alla aktivisterna på pizza, men inte vågar, av rädsla för sitt jobb. Men peppen det ger. Människor står utanför lokalerna där aktionerna sker och hurrar. Sjunger sånger. Kommer med blommor.
Aktivisterna hyllas av allt fler som hjältar.

Antagligen leder en aktionsvecka som Nordic Rebellion till att ganska många dessutom känner att det är dags att ta steget från att stå vid sidan av – till att kliva in. Göra något mer än att ta itu med det egna klimatavtrycket i vardagen. Agera med andra. För en annan politik, på den biologiska mångfaldens, skogens och klimatets premisser.

För krisen är ju här.

Den här kampen handlar om allas vår överlevnad.

Jag vet ju att journalistens roll också är viktig. Jag har valt den. Jag vet att även de texter och bilder vi publicerar gör skillnad.
Så jag skakar än en gång av mig känslan av skam över att inte vara den som tar riskerna. Och vädjar till alla er som, liksom jag, känner er inspirerade av de här människorna som gör det: Dela Ronjas berättelse! 

PS.

Veckans ETC nyhetsmagasin är här, fullmatad 48 sidor.

Från veckans tidning rekommenderar jag särskilt:
Samtalet där författaren Elise Karlsson sätter ord på när och varför metoo-debatten vände.
Andres Lokkos finstämda hyllning till Lee ”Scratch” Perry som plockar fram hans mindre kända produtioner.
Den korta nyheten som handlar om framgång i kampen för skogen.