Det är en effektivt skriven scen, och fångar filmens essens i mikroformat. Livet är inte antingen eller, och det finns ingen perfekt stund för att berätta för sin sambo att man lider av en obotlig sjukdom.
Men han berättade till slut, och efter ett sommarprat i P1, en scenföreställning och numera en långfilm där ämnet behandlas så vet alla att Uje Brandelius har Parkinsons sjukdom. Diagnosen fick han av en läkare på Huddinge sjukhus den 18 februari 2016.
– Jag firade min fyraårsdag häromdagen, säger Uje Brandelius.
Den skämtsamma tonen går att ana, men han ger inte upp allvaret för lätt. Det gäller att balansera tonläget, och ordvalen. De är viktiga för en ordkonstnär som alltid har tyckt om att kombinera ord med musik, och skapa rytmer.
Nu när sjukdomen är ute ur garderoben pratar Uje Brandelius gärna om den.
Hur har livet förändrats sedan du fick Parkinson?
– Jag har en ganska klassisk, långsam kurva nedåt. Jag skakar mer, är fumligare och stelare, har svårare att gå, svårt att knäppa skjortan… Jag sluddrar och stammar lite. Blir långsamt sämre. Jag har prövat att äta en medicin som jag mådde illa av, men äter den inte nu, så jag måste hitta en som inte har så mycket biverkningar. Men det finns ingen medicin som botar och ingen som bromsar, så man tar det som hämmar symptomen för dagen.
I filmen googlar du Parkinsons sjukdom och vältrar dig i det värsta med sjukdomen. Gjorde du så även i verkligheten?
– Om du googlar Parkinson så kommer det värsta upp. Det är inte som att Youtube sorterar ut uppbyggliga, trevliga videos för dig som nyss har fått Parkinson. Men när jag letade vidare hittade jag videor som var mer hoppfulla, med människor som hade levt med sjukdomen ett längre tag och ändå fungerade. Jag hade stor hjälp av att titta på schlagersångerskan Suzzie Tapper, hon har Parkinson och varit med i Malou och berättat om det några gånger, och hon fungerade relativt bra. Det klippet kollade jag på tusen gånger om nätterna när jag inte kunde sova och hade ångest. Och det är väl lite min förhoppning, att jag ska fungera så för andra som blir sjuka. Varje vecka får några personer den här diagnosen i Sverige, och de behöver ju akut ångestlindring. Om jag kan bidra lite till det så är jag glad.
Allting började med skivalbumet ”Spring, Uje, spring” som gavs ut 2015, hans första soloplatta efter att ha lirat med popbandet Doktor Kosmos i närmare 25 år. Uje Brandelius skrev textrader som ”Här kommer livet och du fattar ingenting”, och ”Du tror att du kan välja men du är en marionett”. Sådant som de flesta kan skriva under på, mitt-i-livet-reflektioner. Tanken på en scenföreställning på samma tema väcktes och han började repa. Men handen betedde sig konstigt. Han gick till läkaren.
Efter diagnosen fick låtarna en ny, djupare innebörd, och föreställningen skrevs om till att handla om hur det var att få sjukdomsbeskedet mitt i livet, samtidigt som man pysslar med dagishämtningar, läxläsning och samboliv.
Henrik Schyffert såg föreställningen, och uttryckte sin beundran för den. Därför kom hans namn på tal när en filmatisering blev aktuell.
– Det är bra med en regissör som fattar min humor, och som gillar det jag gör och kan förstärka det. Och sedan är Henrik en ordens man, precis som jag. Jag har sällan skrivit om solar och månar, skogar och hav, det är mer Risifrutti på marken, och där kände jag att jag och Henrik möttes i den konkreta humorn, säger Uje Brandelius.
Schyffert har också gjort sig känd för att reta upp ”Sverigevänner” genom att svansa för ”pk-vänstern”, och här fick han alltså ett ypperligt tillfälle att liera sig med en tvättäkta vänstermänniska. Uje Brandelius har jobbat som pressekreterare och organisationschef för Vänsterpartiet i åtta år, men står också bakom låttitlar som ”Borgarsvin” och ”Jan Myrdals syn på döden”. Liksom ”Knullsås” och ”Haschtomte”.
Det var en ”perfect match”, i bådas ögon.
– Jag tror att jag och Henrik var överens om att vi ville hitta balansen mellan skratt och gråt. Att våga vara rolig kring ett jobbigt ämne, det var föreställningens USP (”unique selling point”, reds. anm.), om man säger så, och det ville vi ta med in i filmen. Men också att våga vara sorglig. För jag tror att om man kan få folk att skratta så kan man lätt få dem att gråta efteråt. Så vi jobbade efter den ganska enkla psykologiska metoden. Och vi ville ha mycket värme… Och att det skulle handla om att visa sig svag. Och fånig! Det tror jag att jag har haft som ledstjärna.
”Spring, Uje, spring” fick stående ovationer när den hade världspremiär på Göteborgs filmfestival i februari och tilldelades publikens pris för bästa film. Filmen har alltså en allmängiltig klangbotten som inte har så mycket med sjukdomen Parkinson att göra. Kanske är det ändå den berättelsen som är viktigast att förmedla.
– Vad gör vi av vår korta tid på jorden? Det är väl det som filmen vill fråga. Samtidigt ville vi inte att den skulle vara någon slags livscoach-peppande-visdomsordsfilm, för jag driver ju lite med den grejen också. Jag tror inte på idén att man kan maxa sitt liv, jag tycker att det är fåfängt. Jag tror mer på att bara vara i sitt liv, att sitta med sina barn och läsa läxan, det är ändå det som är värt något bland alla högt flygande drömmar man har.
Är du rädd för framtiden? Tänker du mycket på hur det ska bli?
– Nej, jag gör faktiskt inte det. Jag fattar att mina sista år i livet kommer bli jävligt jobbiga, men jag går inte runt och tänker på det. Lite är det väl för att jag sysselsätter mig med mycket annat just nu, och man kan väl karakterisera det som att jag springer från mina problem. Det är självvalt, för jag tycker om att ha mycket att göra. Blir man ensam med sina tankar är jag rädd att man trillar ner i ett hål. Så jag är ändå nöjd med min situation som den är. För att vara Parkinsonsjuk tycker jag att jag har gjort det minst dåliga av det.
Som vänsterperson, har din övertygelse stärkts nu när du själv är, och kommer vara ännu mer, i händerna på andras omsorger?
– Nej. Det hade jag listat ut redan innan, att det är bra med offentlig välfärd och så vidare. Däremot har jag blivit mycket mer beroende av den. Och det är klart, jag har ju bytt lag, från att ha suttit på läktaren och skrivit debattartiklar om att det är viktigt att vi tar hand om våra svaga i samhället, till att plötsligt själv vara en av de utsatta grupperna. Så jag har ju bytt position i samhällsstegen, men jag har inte bytt uppfattning, och kan inte säga att den har stärkts heller, för jag var maximalt stärkt i min uppfattning redan innan.
I filmen spelar även förorten Bredäng en liten biroll, och fungerar som en konversationsstartare om klass och bostadspolitik. Att bo i en hyresrätt i Bredäng när man är vit medelklass är litet suspekt i omvärldens ögon, menar Brandelius.
– Jag är ingen Bredängsambassadör, som Dogge Doggelito är för Alby, utan jag tycker liksom att Bredäng är ett ställe att bo på, det är inte så mycket att yvas över. Måste man antingen vara förortsromantiker eller tycka att det verkar läskigt? Måste man välja? Kan man inte bara få bo på ett jävla ställe utan att prata så mycket om vilka andra som bor där? Jag är så fruktansvärt trött på det.
Vad tror du att den här ängsligheten kring var man bor beror på? Är det en identitetskris hos medelklassvänstern?
– Nej, det är rädslan att hamna utanför, det är rädslan att vara dum och att inte ha tre miljoner på banken när man är pensionär. Det är rädslan att sitta i en hyresrätt i Bredäng utan inkomst, rädslan att betongen ska smitta dig med socialt stigma. Och där vill jag bara säga en sak till svensk vit medelklass: Kom igen, skärp er! Ni har bättre självförtroende än så. Ingen kan ta ifrån er era Nina Björk-böcker, de kommer stå kvar i bokhyllan hur många blattar det än bor i din trappuppgång. Släpp sargen, liksom. Men det finns en rädsla, det är som att man tror att om man inte umgås med andra som är precis som jag, då kommer jag att bli en annan. Det kommer inte att hända, jag lovar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
