Läs också: ”Fler rasistdåd kommer att följa efter Trollhättan”, Polisen slår larm efter de rasistiska terrordåden, De mördar våra barn och Högerterrorn måste stoppas nu.
– Ingen kan förstå det som hänt, men det enda vi kan göra är att lära våra barn kärlek, säger Tony Ilio, som arbetar ideellt som trygghetsvärd i Kronogården.
Det har gått fem dagar sedan två personer dödades på skolan Kronan i Trollhättan. I väntan på fler detaljer från polisen letar medierna febrilt efter nya vinklar. Men i den lilla staden intill Vänerns södra strand håller många av invånarna fortfarande långsamt på att ta in vad som har hänt.
– Jag är jätterädd. Det var så unga människor som drabbades, och det gick till som i en skräckfilm. Jag vågar inte lämna min dotter på dagis, tänk om det händer någonting, säger 20-åriga Safira Ramadano som bor i Kronogården. Dagens ETC träffar henne när hon promenerar förbi torget i Kronorgården tillsammans med sin syster och tvååriga dotter Claudia Ramadano. De senaste dagarna har de mest varit hemma och pratat, tröstat varandra. De känner ingen av de drabbade personligen, men rädslan och oron är ändå tung.
Känner stolthet
Alla har sitt eget sätt att bearbeta. Tony Ilios sätt är att hålla igång. Klädd i en orange väst med ordet Trygghetsvandrare tryckt på bröstet hukar han över ljuslyktorna framför skolan. Sorterar bort dem som inte längre brinner och ställer resten i prydliga rader.
För honom symboliserar ljusen inte bara sorg.
– Vi går igenom det här tillsammans. Det är inte bara sorg utan också stolthet. Vi lever i det här trygga landet och vi ska bevara demokratin och öppenheten. Vi ska inte vika oss. En enstaka mördare ska inte få förstöra, säger han.
– Jag är stolt över Trollhättan, vi klarar att överleva en kris. Vi överlevde Saab-krisen. Visst, det finns brister, men vi kommer att gå vidare.
Inte som på 90-talet
Ja, Trollhättan har tagit sig igenom kriser förut. För fyra år sedan lade Saab ned sin fabrik i staden, och arbetslösheten steg under en period till den högsta i landet.
Dådet förra veckan hade rasistiska motiv. Gärningsmannen lämnade ett brev efter sig där han uttrycker sig främlingsfientligt och beskriver dådet som en reaktion på Sveriges politiska utveckling. Det är lätt att dra paralleller till 90-talet, då Trollhättan var känt som ett ledande nazistfäste. Inför valet 2002 bedömde Säpo att en fjärdedel av partiet Nationalsocialistisk fronts (NSF) medlemmar fanns i Trollhätteområdet. För att bekämpa nazisterna och rasismen startades organisationen Integrationsforum mot rasism i Trollhättan. Ordföranden Jorge Pereira understryker att det inte går att jämföra situationen i Trollhättan på 90-talet och i dag. De senaste dagarna har han fått frågan från journalister flera gånger.
– På 90-talet hade vi NSF här. Det här är annorlunda. Det handlar om en kille som har agerat ensam och inte var organiserad, säger han.
Men att bekämpa främlingsfientlighet, oavsett vilken form den kommer i, är fortfarande vad som krävs för att få Trollhättan att resa sig efter rasistdådet, säger han.
– Det finns inget annat att göra än att kämpa emot rasismen, och det gör man genom att organisera sig. Det är också viktigt att som förälder vara vaksam på sina barn och markera direkt om de är på fel väg, säger Jorge Pereira.
Stort behov av att prata
Efter dådet har samhället slutit upp. Stadens shia-moské var snabb med att öppna sina dörrar efter dådet. Många av medlemmarna har barn som går i skolan på Kronan och den dödade 20-åringen tillhörde moskén. Behovet av att prata om sorgen och rädslan har varit stort.
Nu har den första chocken börjat lägga sig, men vägen tillbaka till att känna trygghet igen är lång, säger moskéns ordförande Mokhtar Hirani.
– Det krävs ett stort samarbete mellan alla trossamfund och Trollhättans stad. Ingen ska känna sig utanför. Mänskligheten kommer alltid först, sedan religionen, säger han.
Krishjälp
Men för många är det alldeles för tidigt att tänka på framtiden. Personalen på skolan får krishjälp och många mår väldigt dåligt. För fritidsledarna på Kronan, som förlorade en kollega när den 20-åriga elevassistenten dödades i torsdags, började veckan med samling för att förbereda inför öppnandet av fritidsgården för ungdomarna senare på kvällen. Mattias Eriksson, kultursamordnare på Kulturskolan, ser trött ut när han kommer ut för att prata med Dagens ETC. Han säger att fritidsgården kommer att vara öppen, men ingenting är som vanligt.
– Vår styrka är den vi vetat att vi haft hela tiden, att omfamna folk med kärlek. Nu fokuserar vi på att göra som vi alltid gjort. Vi tar hand om varandra, säger han.
Utanför skolan fylls raderna med blommor och ljus på hela tiden. Människor står tysta intill varandra. Det sägs att stearinljusen har tagit slut i affären.
En av dem som kommit för att lägga blommor på platsen är Tringa Sapunxhiu. Hon pluggar till lärare på Högskolan i Väst, och även om hon inte känner någon av de drabbade har händelsen kommit väldigt nära. Som lärarstudent är det oundvikligt att fundera över rollen som vuxen i skolan i en sådan här situation.
– Hur ska man vara den som stöttar när man själv inte förstår?, säger hon.
