Så vem är det egentligen som ska ta ansvar för att Sveriges äldre inte fick rätt vård?

Enligt Mats Thorslund, professor emeritus i socialgerontologi och ledamot i coronakomissionen som tillsattes av regeringen för ett år sedan, handlar den bristande kompetensen på äldreboendena om en kvarleva från ädelreformen som infördes 1992, då man avskaffade landstingens sjukhem.

– Vi har idag fler och fler äldre samtidigt som man har dragit ner på platserna på kommunernas särskilda boenden. Det innebär att de som idag får chans att komma dit har ett större sjukvårdsbehov, säger han.

Äldre nekades sjukvård

Socialstyrelsens riktlinjer för hur patienter ska prioriteras bort vid vårdplatsbrist genom en skörhetsskala har också pekats ut som en orsak till att så många äldre dog. Regioner som Stockholm och Skåne använde under förra våren riktlinjerna för att kategorisera hela patientgrupper.

– Det blev ju tokigt, äldre ska naturligtvis få individuella bedömningar efter behov. Jag vet inte varför man använde den där skalan, men den togs ganska snart bort och det är väl ingen som vill stå för det nu. Hur stor andel som dog på grund av det vet vi inte, det är inget vi försökte precisera i coronakommissionen, säger Mats Thorslund.

Förtjänar inte anhöriga till personer som drabbats att veta vad som hände och att någon tar ansvar?

– Det vi i kommissionen vill veta är hur man i praktiken tagit ansvaret för sjuka personer som bor i särskilda boenden. I teorin har sjukvården ansvar för att sjuka personer får vård, men det har inte fungerat i många fall. Till exempel att läkarna i vissa områden inte gjorde något personligt besök, bland annat på grund av CFS-skalan. Där har regionerna inte skött sig. Jag förstår de anhöriga som upplever eller vet att det blivit fel beslut, men vi i kommissionen har inte gått ner på individnivå.

Försämrad patienträtt

Ida Asplund, juristdoktor och universitetsadjunkt på Umeå universitet, har forskat på ­patientens rätt att utkräva ansvar i vårdfrågor och kommit fram till att den rätten är väldigt begränsad.

– I hälso- och sjukvården har Ivo en viss utredningsskyldighet av patientklagomål som regleras i lagstiftningen. Möjligheten att som enskild patient eller närstående att få patientklagomål utredda har dock kraftigt försämrats sedan 2018, säger hon.

2018 beslöt man nämligen för att genomföra den så kallade patientklagomålsreformen, som innebar att de enskilda klagomål som framförs till Ivo inte längre skulle behöva utredas i lika stor utsträckning, för att ärenden inte skulle läggas på hög.

– Patienten kan istället framföra klagomål till vårdgivaren och vända sig till en patientnämnd för att få hjälp med det. Patientnämnderna har inga befogenheter, men kan hjälpa till med att föra vidare klagomålet till vårdgivaren och därefter även till Ivo. Om Ivo utreder ett patientklagomål och finner att det föreligger missförhållanden är det vanligt att klagomålet resulterar i kritik mot exempelvis en vårdgivare eller hälso- och sjukvårdspersonal.

”Stötande att så få utreds”

Ivo har också en skyldighet att göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd, HSAN, om det finns skäl för det. De ska också ­anmäla hälso- och sjukvårdspersonal till åtal om det finns misstanke om brott som kan leda till fängelse.

–  Det är viktigt att Ivo verkligen fullgör dessa skyldigheter så att ett personligt ansvar kan utkrävas på det sätt som lagstiftningen är tänkt att fungera. Den enskildes möjlighet att få sitt klagomål utrett av Ivo är väsentlig, eftersom det inte finns många andra sätt att få missförhållanden utredda och utkräva ansvar. Jag tror att det uppfattas som mycket stötande av enskilda individer att det är så pass få klagomål som faktiskt utreds av Ivo. De flesta lever nog i föreställningen att om de händer något kan jag få mitt mål utrett, säger Ida Asplund.

HSAN tog under pandemi­året emot 207 anmälningar från Ivo, som själva fått 2 100 anmälningar om Lex Maria och 1 100 anmälningar om Lex Sara.