Välfärdsstaten – älskad i praktiken, hatad i teorin. Så skulle man kunna sammanfatta dess 101-åriga historia här i Sverige. 1913 införde Sverige ett obligatoriskt pensionssystem för alla medborgare – det första i världen – och sedan dess har välfärdsstaten kallats för en omöjlighet men betraktats som en självklarhet. Det tåls att minnas att för bara några decennier sedan kallade vår statsminister den för just en ”omöjlighet”. Numera påstår han sig försvara den med näbbar och klor. Även från vänster har välfärdsstaten utsatts för stenhård kritik. Marxister har betraktat välfärdsstaten som ett sätt för den härskande klassen att behålla sin makt.
Ofta har man tagit exemplet Tyskland, där den socialkonservativa kanslern Otto von Bissmarck införde ett statligt välfärdsprogram 1884. Det infördes samtidigt som de beryktade ”socialistlagarna” som förbjöd spridning av radikala idéer. Genom att göra det marginellt bättre för arbetarna sköts revolutionen på framtiden.
Konstgjord andning
Hur kommer sig detta hat? Detta kompakta motstånd från vänster? Det funderar jag på när jag läser Irene Wennemos nyutkomna bok Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen.
En förklaring är att välfärdsstaten på samma gång mildrat revolutionsstämningarna och förbättrat arbetarklassens levnadsstandard. I någon mån har alltså den marxistiska kritiken av välfärdsstaten varit befogad. Samtidigt finns det något arrogant i att betrakta välfärdsstaten som en ”konstgjord andning på kapitalet”. Och dessutom historiskt felaktigt. Bissmarcks reformer till trots växte stödet för socialdemokraterna och 1891 fick socialistlagarna tas bort. Även om välfärdsstaten dämpar revolutionsstämningar betyder det inte att befolkningen slutar drömma om ett annat samhälle.
Varför så stor framgång?
Irene Wennemo tycker därför – inte helt oväntat – att frågan bör ställas på ett annat sätt. Vad är det som har gjort att välfärdsstaten har fungerat i praktiken? Varför har den blivit en sådan historisk framgång?
På det har hon två svar. Det första är att välfärdsreformerna har utformats så att de bygger under sig själva. Alla lyckade reformer, från den allmänna pensionen till maxtaxan i dagis har genomförts så att de har ett brett stöd i befolkningen.
Välfärdspolitiken i Sverige har alltså – och detta är det andra – gjorts generell. Det betyder att förskola, pensioner och barnbidrag har formats så att alla får ta del av dem, oavsett om man tjänar femton eller femtio tusen i månaden.
Enligt Wennemo var detta Socialdemokraternas mest briljanta drag. Man insåg tidigt att en selektiv välfärdspolitik, som enbart riktar sig till de fattiga, öppnar för välfärdspolitiskt motstånd (”Varför ska jag betala någon annans bidrag?”). Därför länkade man samman arbetarklassens politiska projekt med medelklassens. Man lät de förras behov av standardhöjning samverka med de senares behov av trygghet.
Risk för avpolitisering
Men här uppstod också ett dilemma. För när välfärdspolitiken övergår från att vara ett behovsprövat stöd för vissa till att vara en social rättighet för alla finns en risk för att den avpolitiseras. Den fria aborten börjar då betraktas som något som alltid har funnits, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som en gåva från staten. Befolkningen riskerar alltså att bli blind för den politiska kamp som föregått reformerna. Det var detta som Tage Erlander varnade för när han talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje”.
Lågmäld radikalism
Här finns också ett visst problem med Det gemensamma. Jag tycker att boken tenderar att överbetona samförståndslösningar och politisk pragmatism. Det gemensamma är i mångt och mycket en knivskarp bok. Den förklarar ingående det smarta med generell välfärdspolitik. Samtidigt upplever jag den som lite för mycket välfärdspraktika, och lite för lite en lektion i demokratisk klasskamp. Och det är synd. För det finns ett stort underskott på böcker som beskriver välfärdspolitik i termer av makt, medan det finns ett överskott på böcker om det svenska folkets standardförbättringar (tänk på alla böcker med ”rekordåren” i titeln). Samtidigt är det kanske inte helt rättvist att anklaga Wennemo för vad hon inte skriver. Wennemo arbetar som ledarskribent på Aftonbladet och har tidigare varit huvudsekreterare i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Hennes radikalism är lågmäld, saklig och helt renons på stora gester.
Saknar principdiskussion
Samtidigt skulle jag önska att det fanns någon som kunde synliggöra just denna maktdimension i frågan om politiska reformer. För välfärdsdebatten går het idag. Idag diskuteras ersättningsnivåer, skolan, sjukvården och kommunalt självbestämmande som aldrig förr.
Däremot saknas en mera principiell diskussion. Är den höga standarden ett mål i sig? Och är målet med full sysselsättning bara full sysselsättning? Är det inte futtigt i så fall?
När man läser Wennemos bok förstår man att för Gustav Möller, Alva Myrdal och Rudolf Meidner – dessa folkhemmets ursprungliga arkitekter – så var välfärdsstaten bara ett steg mot ett annat samhälle. Den var ett sätt att flytta fram arbetarklassens positioner. Då handlade den politiska debatten om vart välfärden kan ta oss. Den diskussionen är tyvärr helt frånvarande idag.
