–  Nej, det är inte ovanligt bråkigt. Det har varit ganska tamt faktiskt. Jag hade nog förväntat mig betydligt mer, att facken skulle gå på hårdare. Men det har varit väldigt lugnt, lite för lugnt nästan, säger han. 

Kanske togs udden av stridsviljan redan då industrifackens krav på generella löneökningar på 4,4 procent presenterades i oktober förra året. Kravet i sig innebar, om det skulle infrias, en 6-procentig reallönesänkning. Men även om det sedan hettade till när arbetsgivarna erbjöd två procent förlöpte förhandlingarna utan strejkvarsel och ett tvåårigt märke för resten av arbetsmarknaden sattes på 4,1 procent och 3,3 procent det andra året.

– De andra facken har accepterat att man inte bryr sig om kompensation för inflationen. Man accepterar villigt reallönesänkningen, säger Christer Thörnqvist. 

Krav på villkor

Industriavtalets löneökningsutrymme sätter märket för de efterföljande avtalen. Med en löneutveckling som innebar en förlust på förhand, har fackens avtalskrav i år i högre utsträckning haft fokus på andra arbetsvillkor som arbetstider, anställningstrygghet och arbetsmiljö. Enbart Transport och Hamnarbetarförbundet har satt siktet högre och till viss del lyckats.

Medlingsinstitutets förutsägelse om att avtalsrörelsens första varsel skulle komma från Handels slog inte in. Trots att facket gick ut hårt med budskapet att de skulle sätta stopp för hyvlingen efter H&M:s jättehyvling, träffades avtalet utan strejkvarsel. Men något direkt hyvlingsstopp som skulle förhindra en likadan hyvling till blev det inte heller, enligt Örjan Edström, professor i emeritus i arbetsrätt. Handels förbundsordförande Linda Palmetzhofer sade efteråt till Dagens ETC att hon inte trodde facket skulle kommit längre även med strejk.

– Jag tror faktiskt inte det. Framförallt tänker jag att en strejk innebär att en av parterna är väldigt missnöjd med avtalet. Det tär på relationen mellan parterna. Att tro att man då i samverkan kan fortsätta jobba gemensamt i frågan, det händer inte, sade Linda Palmetzhofer.

”Konflikten bröt ut”

Istället kom det första strejkvarslet i tågbranschen från Seko och då med besked. Varslet som hade potential att sätta stenhård press på motparten Almega och öka tills det den svenska gruv- och stålindustrins transporter skulle tvärstanna. Personalen var redo, men avtal träffades till synes utan egentlig lösning på något av kraven och strejken blåstes av. Resultatet har mötts av raseri från förtroendevalda och medlemmar i facket.

Målarfacket står för det enda strejkvarsel som hittills lösts ut. Avtalet är nu tecknat och strejken avblåst. Men i en vecka strejkade runt 400 målare. Varför just Målarfacket? 

– Vi lyckades inte nå fram till varandra i förhandlingar för att hitta en bra balans helt enkelt. Det bud vi fick av medlarna var inte tillräckligt bra. Måleriföretagen sade ja och vi nej. Då bröt konflikten ut dagen efter, säger Peter Sjöstrand, vice ordförande för Målarna.

Det låter ju som fullt logiskt utifrån hur det historiskt funkat, samtidigt har ju Handels och framförallt Seko nöjt sig med långt mindre kravuppfyllelse utan att strejka. 

– Hur andra hamnar det läge de gjort får stå för dem, säger han. 

Extremt få strejker

I och med målarnas avtal ställdes de tre sympativarsel som Fastighets, Elektrikernas och Byggnads lagt in. Men i skrivande stund väntar ytterligare två varsel på att antingen lösas ut eller dras tillbaka om avtal nås, det ena för vvs-montörer från Byggnads och det andra för parkarbetare i Kommunal. Hur det utvecklar sig kan man förstås inte säga säkert, men rent statistiskt är det mer sannolikt att de inte leder till strejk. Av exempelvis 100 lagda varsel 2017, utlöstes bara fyra. 

Räknar vi in den vilda strejken i Stockholms pendeltåg, får vi alltså två strejker hittills i år. Om vi tänker oss att även de nu liggande varslen skulle lösas ut, skulle vi få fyra. I jämförelse med de i storlek likvärdiga avtalsrörelserna under 2000-talet är det bara 2017 och 2020 som haft lika få eller färre strejker.

Men även det resultatet bör sättas i jämförelse. Förra året skedde tre strejker, året dessförinnan två och 2020 noll. De senaste fem åren har det sammanlagt skett nio strejker på svensk arbetsmarknad. Det är extremt lågt ur ett internationellt perspektiv, men även i jämförelse med våra nordiska grannländer vars arbetsmarknadsmodell ändå liknar Sveriges. Medlingsinstitutet räknar strejkstatistiken i förlorade arbetsdagar. Per land har Danmarks, Norges och Finlands arbetsgivare sedan 2010 i genomsnitt alla förlorat över 100 000 dagar. Motsvarande siffra för Sverige är ca 8 100 dagar. 

Konflikträdda svenskar

Enligt strejkforskaren Christer Thörnqvist så är Sveriges centraliserade lönebildning en stor orsak till lugnet på svensk arbetsmarknad. Men det finns också något annat.

– Jag är generellt väldigt skeptisk inför att prata om nationalkaraktär som att fransmännen bara vill strejka hela tiden. Men det finns nog fog för att säga att vi är rätt konflikträdda i Sverige och har blivit allt räddare under de senaste 20 åren. Så farligt är det inte om det blir en strejk någon gång, säger han.

Både politiker, fackliga företrädare och arbetsgivare har under denna avtalsrörelse framhållit hur avsaknad av konflikt är ett bevis på den svenska modellens balans fungerar. Men Christer Thörnqvist är inte lika övertygad. Istället ser han en risk för försämrade villkor för de anställda om facken inte tar hårdare strid för sina krav. Argumentet att varslet i sig är en tillräcklig påtryckning för att förmå arbetsgivarna att släppa efter köper han inte heller.

– En tidigare förbundsordförande för IF Metall har beskrivit strejken som ett atomvapen. En enorm kraft, man inte vill använda utan bara hota med. Men står atomvapnet och rostar bort slutar arbetsgivarna att bry sig och IF Metall har aldrig strejkat för märket.