Då kom han hem helt omskakad, tillsammans med Patricio Galvez och hans sju barnbarn. Resan blev en ögonöppnare för Gorki Glaser-Müller. Om detta blir det en film.
– Patricio fick ut sina barnbarn under en kort tidsficka av fred. Återigen betalar barn priset av en världskonflikt, säger Gorki Glaser-Müller upprört.
Hans film visar det stora genom det lilla; en geopolitisk konflikt som speglas genom privatpersonen och morfadern Patricio. Det är första gången vi får titta bakom kulisserna – hur en människa i den här prekära situationen tänker och känner.
– Jag vill att man ska lära känna Patricio, men egentligen är det här storpolitik i kött och blod. Där en morfar förlorade sin dotter, men försöker rädda sina barnbarn till varje pris. Där barn är oskyldiga och där alla flyktingbarn borde räddas, konstaterar Gorki Glaser-Müller.
För att göra en lång historia kort: Patricio Galvez dotter Amanda Gonzales och svärson Michael Skråmo dog i IS hägn. När de sju barnbarnen blev föräldralösa bestämde sig morfadern för att åka ned till Syrien, på vinst och förlust, för att träffa dem. Gorki Glaser-Müller försåg honom med tre kameror för att filma resan till lägret i Al-Hol i Syrien. När Patricio Galvez kom tillbaka till Irak hade han bestämt sig för att rädda sina barnbarn till varje pris. Det är denna kamp – om att ta hem barnen till Sverige – som är huvuddelen i Gorki Glaser-Müllers dokumentär. Han filmade under fyra veckor i Erbil i norra Irak och följde Patricio dygnet runt.
När barnen slutligen evakuerades till svenska konsulatet i Irak, mötte Gorki Glaser-Müller dem för första gången. Då fanns det ingen tid att ta ett steg tillbaka och observera. Eller att bli sentimental. Det var bara att fortsätta filma och hålla om barnen när de behövde det.
– Den yttre berättelsen är alla turer och väntande på ett hotellrum i ett främmande land, innan barnen hämtades. Samtidigt som Patricio är oerhört energisk med att skriva dikter eller att vara aktiv på sociala medier. Eller sticka ut för att leta efter en sele till Mohammed 1,5 år som är så svag att han inte kan gå. Den inre berättelsen handlar om blicken på ”fiendens barn” och vår syn på straff och skuld eller medmänsklighet, förklarar Gorki Glaser-Müller.
Däremellan finns sju traumatiserade barn, som inser att de är i frihet och som börjar utveckla sina egna viljor och karaktärer. Runtomkring alltihop – en vardag med mat, sömn och toalettbesök. På ett hotell. Och Patricio Galvez egen rannsakan som frånvarande pappa och varför hans dotter valde ett inträde i IS.
– Jag hade en väldigt stor hjälp av att vara pappa till tre barn i mötet med Patricios barnbarn. Men det var en märklig känsla att komma hem och inte orka delta i sin egen familjs vardag, när jag varit så närvarande och stark på plats. Det blev en konflikt inom mig, men jag förstår nu att det var ett slags stressreaktion, säger Gorki Glaser-Müller som fortfarande känner sig starkt berörd av materialet som just nu håller på att klippas.
Han är inne i en intensiv arbetsperiod med att sovra och försöka få fram en helhetsbild och bena ut intressanta scener för att bygga en kronologisk räls.
Vi ses i Svenska Grammofonstudions lokaler i Göteborg. Kompositören Lisa Nordström håller på att musiksätta scener för att förstärka känslan av huvudkaraktärens Patricio Galvez, kamp och thrillerliknande upplevelser.
Gorki Glaser-Müller har fortsatt att filma sin vän Patricio på hemmaplan i Göteborg. De sju barnen placerades i olika jourhem när de anlände, i väntan på att få ett eller flera mer permanenta familjehem.
– Patricio har fortsatt sin kamp och är ungefär i samma läge som när han kom hem för ett halvår sedan. Den stora skillnaden är att han är mer restriktiv med intervjuer för att barnen och han inte skall få för mycket ljus på sig. Det är inte så att han räddade sina egna barn och sket i andras. Han uttalar sig för andra barns bästa. Det sätter faktiskt fingret på vår världs förlorade medmänsklighet, säger Gorki Glaser-Müller.
Han hoppas att vi som tittar på filmen skall bli medresenärer på Patricios resa, men samtidigt bli inspirerad att göra något.
– Det kvittar vad, bara du försöker göra bättre, säger Gorki Glaser-Müller som tycker att det är skönt att få göra en långfilm av sitt stora material, så att han kan ta tid på sig och göra Patricios kamp rättvisa.
Gorki Glaser-Müller har redan fått ta emot en utmärkelse för sin film med arbetsnamnet ”Enemy of the Children”. Han har tilldelats Malik-priset på hundratusen kronor, som oavkortat går till filmen. Men pengarna är inte den stora behållningen, utan nätverket som kommer på köpet med utnämningen. Det innebär att han har en gördel av professionella personer som kan fungera som mentorer och ett internationellt stöd under filmarbetet.
– Jag stod och väntade på spårvagnen i Majorna när telefonsamtalet kom och jag blev så barnsligt glad. Priset betyder så mycket i uppmuntran och det ger en slags förhoppning om att det skall gå bra för den här berättelsen. Det känslomässigt största jag gjort i filmväg. Eftersom det ställde saker på sin spets.
