Högerextrema framgångar i Europa: ”Ojämlikhetens draksådd”

Daniel Swedin, politisk redaktör Arbetet

– Folk vill ha förändring och de traditionella maktpartierna i Europas största ekonomier har visst att de varken kan eller vill leverera den. När löner släpar efter, arbetsmarknaden förslummas, våldet blir råare, hyror och matpriser skenar och sjukvården går på knäna blir moralpredikningar om att väljare måste visa ”anständighet” vid valurnorna ett hån. Stigmat kring extremhögern är borta och i vakuumet efter mittenpolitikens misslyckanden kan extremisterna posera som de enda som utmanar status quo.

– Det är naturligtvis komplext men jag tror att lösningen måste innehålla några saker. Det behövs satsningar på jobb, bostäder, välfärd, skola och rättvis klimatomställning. Tryggheten måste upprättas på gator och torg. Här och nu krävs också att levnadsomkostnaderna sänks. El, hyror och mat måste bli billigare om förtroendet för politiken ska återvinnas. Då måste vi både bygga kraftverk, bostäder som folk vill bo i och överväga mer politiska ingrepp i ekonomin. Oavsett vilket så måste de finanspolitiska tvångströjorna bort. Utan det handlingsutrymmet blir det inga förändringar alls.  

– Sist men inte minst: Väljare måste känna att företrädarna menar allvar. Utan trovärdiga människor vid rodret spelar inga löften någon roll.

Leonidas Aretakis, chefredaktör Flamman

– De tidigare arbetarpartierna har gått högerut och ses i många länder som den etablerade ordningen. De har bidragit till synen på nedskärningar och arbetslöshet som den enda vägens politik, så när människor är missnöjda söker de sig åt ett annat håll. Om ekonomin ses som ett nollsummespel är det inte konstigt om folk ser invandring som ett hot. Vänstern måste alltså börja bygga igen.

– Det finns materiella skäl till vänsterns kris – i Frankrike, Tyskland och Storbritannien har fackanslutningsgraden halverats på några decennier. Om fascismen på 1930-talet var ett svar på arbetarrörelsens styrka, är den i dag ett uttryck för dess kris. Den stora nöten för vänstern att knäcka i väst är att bygga en majoritet som bygger på mer än bara en krympande skara fabriksarbetare. Det är precis vad de svenska socialdemokraterna lyckades med under 1900-talet med begreppet löntagare och det går att göra igen. Men då måste delarna i denna koalition hitta sätt att samsas och kämpa för varandra.

Lisa Pelling, chef Arena Idé

– Det vi nu bevittnar skulle kunna beskrivas som den stigande ojämlikhetens draksådd. Med det menar jag att årtionden av åtstramningspolitik och de senaste årens levnadskostnadskris har skapat ett utrymme för högerpopulister. Det finns exempelvis väldigt intressanta kopplingar mellan stöd för högerextrema partier och stigande boendekostnader. Därför handlar en viktig fråga just om att sänka dessa. I vissa länder kan man tillgripa hyresstopp, i andra länder – som i Sverige – kan det handla om att man höjer bostadsbidraget. Det har halkat efter och den nuvarande regeringen avskaffade till och med det tillfälliga tilläggsbidraget. Det är helt fel väg att gå. 

– Vänstern måste kliva fram och erbjuda alternativ. Jag tror att man behöver tänka mer enligt formeln “förbjud uppåt – möjliggör nedåt". Det vill säga, vänstern behöver göra det möjligt för vanliga människor att bo i klimatsmarta bostäder till rimliga priser. Samtidigt måste man förbjuda eliternas slöseri med resurser. Att låta en fastighetsskatt för höginkomsttagare bekosta sänkta hyror skulle vara en möjlig åtgärd i den svenska kontexten. 

Veronica Palm, politisk redaktör och ledarskribent NSD

– Det är naturligtvis fruktansvärt oroväckande att ytterhögern går framåt så snabbt.  Samtidigt måste man komma ihåg att det finns ljusglimtar, läget är inte nattsvart. Jag tror att den politiska utveckling vi ser i västvärlden är resultatet av ett hårdare samtals- och samhällsklimat, kombinerat med en brist på framtidstro. De yngre generationerna är fullständigt medvetna om att världens klimat håller på att kollapsa. Det är inte längre bara en hotfull tanke utan något som märks av här och nu. Många känner nog att det är lika bra att köra på, när allt ändå kommer att gå åt skogen. Det är inte logiskt, men en mänsklig reaktion. Det gör det lättare att vända sig mot extrema partier och åsikter överlag. Sedan finns det också en självgenererande aspekt – ju starkare högern blir desto mer propagandamöjligheter får de.

– Vi som tror på demokrati och alla människors lika värde måste erbjuda hopp och visa att det finns alternativ. Världen vi lever i har skapats av människor och vi kan också vända den här utvecklingen om vi anstränger oss. Då krävs det att de demokratiska partierna och rörelserna vågar ta de stora kliven. Sedan nyliberalismen svepte in på 1980-talet har den demokratiska högern ekonomiska politik varit rådande. Socialdemokraterna och vänstern måste måste bli bättre på att visa att det blir skillnad när de sitter vid makten. 

Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet

– Jag tror att svaret ligger i att ytterhögerpartierna just nu i ganska hög utsträckning klivit in i rollen som opposition mot de etablerade regeringarna. Det är en helt ny dynamik i Europa, som ersatt den traditionella vänster-högerskalan. Samtidigt är det svårt att säga hur bestående den här utvecklingen kommer att bli. Det är värt att påpeka att det finns skillnader mellan dessa partier, där AFD är ett närmast fascistiskt parti med en fruktansvärt otäck retorik. De skrämmer mig betydligt mer än Nationell samling och Reform UK. 

– Under de senaste 15 åren har vi genomlevt en serie kriser som fått stor påverkan på människors vardag. Jag tänker då exempelvis på finanskrisen 2008-2009, den efterföljande flyktingkrisen och kostnadskrisen till följd av kriget i Ukraina. Mitt i det ägde covid-pandemin rum. Lite förenklat tror jag att det har lett fram till att många människor inte längre litar på traditionella institutioner och har fått det sämre ekonomiskt. Här handlar det för vänstern om att återupprätta det förtroendet och driva en mer jämlik ekonomisk politik, där fokus ligger på priset på basala saker som ägg och mjölk, snarare än något slags kulturkrig.