I slutet av november 2021 träffar jag Stella Grimberg för första gången. Hon berättar att hon hade accepterat att inte skaffa barn, på grund av sin förlossningsrädsla. När hon blev oväntat gravid visste hon ändå direkt att hon ville behålla det. Hon övervägde att flytta till Västkusten, där hon har sina föräldrar, för att slippa föda i Stockholm.
Bild: Zanna Nordqvist
Dagens ETC.
Förlossningsrädslan hade fått Stella Grimberg att räkna bort möjligheten att bli mamma, men genom projektet Min barnmorska vågade hon ändå. När förlossningen blev traumatisk fanns hennes barnmorska intill henne.”Jag vet inte hur jag skulle kunnat klara det här annars.”
En rädsla så stark att hon bestämde sig redan som ung för att inte skaffa barn. Att genomgå en förlossning var helt enkelt otänkbart. Stella Grimberg är inte ensam om sina känslor, förlossningsrädsla har ökat i Sverige och allt fler väljer planerat kejsarsnitt.
Stella suckar när hon vaknar efter några timmars sömn. Förlossningen blev traumatisk, värre än hon klarat av att föreställa sig innan. Men nu ligger Ivan tryggt och sover hos henne. De blir kvar på BB i en vecka, infektionen som Stella fått ger sig inte och febern kommer tillbaka flera gånger.
Men så blev Stella Grimberg ändå oväntat gravid. Hon visste direkt att hon ville behålla barnet, trots att hon skulle få gå igenom graviditet och förlossning utan en medförälder. Hon övervägde att flytta hem till Västkusten för att slippa föda i Stockholm, men så tipsade hennes vännina om projektet Min barnmorska.
– För mig har det gjort hela skillnaden, till stor del har det eliminerat skräcken, säger hon.
En tuff förlossning
Efter kaffe, några djupa andetag och en sista koll av packningen körde Stellas föräldrar oss till Karolinska unviersitetssjukhuset i Huddinge. På grund av restriktionerna mot covid-19 får Stella bara ha med sig en anhörig. Hon har valt att ha med sig en reporter, eftersom hon vill dela med sig av sin erfarenhet av att det går att bygga upp en trygghet runt en förlossning med närvarande och stöttande personal.
Marie Ekborn hjälper Stella att möta värkarna. Hon masserar Stellas rygg, pressar hennes böjda knän mot höften, klappar, stryker och uppmuntrar. Timmarna går, och Stella blir tröttare. Värkarna fortsätter, droppet ökas. Men förlossningen blir allt mer utdragen. Marie pratar med Stella om att det kanske inte går och en läkare ska komma och göra en bedömning.
– Jag känner att min berättelse kanske kan bidra till någon annan som är rädd.
Förlossningen blir tuff. Igångsättningen pågår i över 36 timmar, en stor del av tiden med täta, smärtsamma värkar. Till slut beslutar en läkare i samråd med Stellas barnmorska Marie Ekborn om kejsarsnitt. Det finns förmodligen en anledning till att barnet inte kommer, förklarar läkaren för Stella. Ungefär samtidigt konstaterar Marie Ekborn att Stella fått feber.
Marie Ekborn går med Ivan till ett rum intill. Han skriker hela tiden när hon klipper navelsträngen, tvättar och undersöker honom. Hon pratar lugnt med honom, lägger en handduk om honom och bär honom tillbaka till Stella. Marie Ekborn lägger honom hos henne och håller honom stadigt där. Stella har förlorat mycket blod och är medtagen.
När Marie Ekborn lägger det nyfödda barnet hos Stella är all rädsla, oro och smärta glömd för en liten stund. Men hon har förlorat mycket blod, och hon blir dåsig. Marie Ekborn håller det nyfödda barnet tryggt mot Stellas bröst medan snittet sys igen. Narkosläkaren och sköterskorna pratar hela tiden med Stella.
Ett mardrömsscenario
Efteråt får Stella återhämta sig på uppvak medan Ivan bärs upp till BB av Marie Ekborn. Den dramatiska förlossningen har inte lämnat henne oberörd.
– Ibland kommer allting väldigt nära, konstaterar hon.
Stella tittar intensivt på mig. ”Hörde du?” frågar hon. Jag lyssnar, men hör bara personalen prata. ”00.59” noterar någon. Jag släpper hennes arm och flyttar mig så att hon ska se när Marie Ekborn kommer runt skynket med den alldeles nyfödda Ivan. Han tar i och skriker, men blir tyst när han läggs mot sin mammas bröstkorg.
Hon mäter och väger Ivan och lägger en filt om honom. Därefter får han vila på BB tills Stella kommer. Lyckan tar över när hon sitter med honom i sin famn. Men den traumatiska förlossningen är också närvarande.
– Utan Min barnmorska hade det aldrig gått. Jag vet inte hur jag skulle kunnat klara det här. Och nu sitter vi här, trots allt, och har varandra. Och vi mår bra.
Ivan flyttas till BB och finner sig i att bäras, vaggas och sova. Efter nästan fem timmar kommer Stella äntligen från uppvaket.
Några veckor senare möte vi igen hemma hos den lilla familjen. Smärtan, de utdragna värkarna och snittet var ett mardrömsscenario för Stella, värre än hon vågat försöka förbereda sig för.
Om hon hade vetat hur lång tid det skulle ta, hur ont det skulle göra och hur tufft det skulle bli hade hon inte vågat skaffa barn. Hon tror att många kvinnor känner som hon och att deras oro allt för ofta inte tas på allvar, men att det kan göra hela skillnaden att få det stödet hon fått.
– Jag fick de bästa förutsättningarna att känna mig lugn och trygg hela vägen. Det gjorde att jag kunde hantera en situation som jag egentligen gjort allt i min makt för att undvika. Jag tänker på alla andra som är rädda och inte känner att deras oro tas på allvar. Det är sorgligt att tänka på, för jag vill ju inte ha ett liv utan mitt barn nu. Jag är så tacksam att jag fått det stöd jag behövt, säger hon.
