Anders Westgerd och organisationen Gil är vana vid att skapa uppmärksammade kampanjer för att påminna folk om hur det är att vara funktionsnedsatt. I veckan bjöd han ut Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö på en skakig rullstolstur över stadens gatstensbelagda gator.
Gil, Göteborg independent living, är den lätt anarkistiska funkis-organisationen i Göteborg som står bakom en lång rad uppmärksammade kampanjer och tilltag. Oftast signerade verksamhetsledaren Anders Westgerd.
Redan 2012 släppte de ”CP-dockan”. Den var till för människors uppdämda behov av att gulla med funktionsnedsatta. Ett fenomen som man valt att kalla för fördomsfull snällhet.
Året efter följde man upp med att släppa ”CP-ölet”, med syftet att visa på hur funktionsnedsatta ständigt drabbas av ifrågasättanden. Gil målade en natt 2017 om alla parkeringsplatser utanför Stora teatern i Göteborg till handikapplatser under aktionen ”CP-trucken”. Kampanjen ”Sten is a bully”, för att uppmärksamma gatstenens påverkan för rullstolsburna, Instagramkontot ”Said by retards” och en lång rad andra påhitt som brädspel, nya öl, debatter och inlägg har gjort dem till en kraft att räkna med.
Den här måndagseftermiddagen har Anders Westgerd bjudit ner Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö på en rullstolsfärd genom staden. Bakgrunden är ett avsnitt av Göteborgs Stads podd om stadsarkitektur, ledd av just Siesjö. När Anders Westgerd gästade ett avsnitt frågade han helt enkelt Siesjö om han alls testat att köra rullstol på stadens gator och kullerstenar.
Det hade han inte.
Skumpar fram
Anders Westgerd är van vid att skapa uppmärksamhet, så det blir ett litet mediefölje som sätter av med dem från Kungsportsplatsen. Det skumpar och skakar om rullstolarna över gatstenen och Anders Westgerd har naturligtvis valt turen med viss omsorg.
– Det känns bra än så länge tycker jag. Jag är ju inte van vid det här och har väl inte de muskler som Anders har i armarna, säger Björn Siesjö efter några hundra meter.
En plötsligt insikt i hur det är att rulla över kullersten?
– Inte så plötslig för det har Anders och jag pratat mycket om innan. Men det är fint att få utforska det själv.
Anders Westgerd påpekar allehanda störningsmoment längs vägen och passar på att ifrågasätta lösningar. Han får medhåll i mycket, men inte allt.
– Problemet är ju när det är trångt i stan så kan man inte göra en remsa för varje trafikslag. Vi behöver även plats för cyklar och annat. När en trafikplanerare ritar en sådan här gata så blir den tre gånger så bred. Och då har vi kanske inte så mycket stad längre, säger Björn Siesjö.
Vill att andra ska förstå
Anders Westgerd bjöd in till den gemensamma turen rätt mycket på impuls. Men han vet vad han vill få ut av den.
– Det är kunskapen och insikten. Man tänker nog inte på saker som gatsten, elsparkcyklar som står i vägen och uteserveringar som blockerar trottoarerna när man är gående, säger Anders Westgerd.
Vad hoppas du att Björn i sin roll som stadsarkitekt ska kunna göra?
– Skapa mer inkluderande miljöer, tänker jag. Och ha med sig det här tänket från början, säger Anders Westgerd, till dagen iförd en en tröja med trycket ”gnällspeaker” på. Den kommer från ytterligare en gammal kampanj.
Ekonomin spelar roll
Björn Siesjö håller med om att det absolut finns saker han kan göra och tänka på för att hjälpa till.
– Det kan jag givetsvis göra. En sån här grej är ju inte för att det är kul att komma ut och köra lite rullstol utan det handlar om att öppna ögonen lite. I slutändan står det ofta mot andra saker man också måste göra för pengarna och det blir fråga om prioriteringar.
Han exemplifierar med att det byggs mycket bostäder i staden just nu.
– Tar man då som exempel om alla smålägenheter ska vara tillgängliga, eller om vi istället ska hitta en ekonomisk tillgänglighet för de unga som vill hitta någonstans att bo. Där tycker till exempel jag att det kan vara viktigare att prioritera den sortens tillgänglighet.
Men när vi pratar om just gator och torg?
– Det offentliga rummet är jätteviktigt att det är tillgängligt för alla. Jag vet inte hur Göteborg står sig mot andra städer, men det är nog ungefär såhär det ser ut. Man kanske inte tänker på det ens, och den medvetenheten bör man absolut skaffa sig.
”Borde ha kommit längre”
Mot slutet av färden har duon rullat sig igenom både spårvagnskorsningar, mötande bilar, bråkiga trottoarkanter och mycket annat. Björn Siesjö får en fråga om han är förvånad över hur komplicerat det var att ta sig fram på hjul.
– Nej, jag känner mig inte så förvånad. Vi har pratat en del om det jag och Anders och jag har pratat mycket om det i jobbet annars också. Men det finns mycket som hade kunnat ordnas mycket bättre om man bara hade det i huvudet, säger Björn Siesjö.
– Men jag blir lite förvånad över att du inte blir förvånad. Då borde vi ändå kommit längre, säger Anders Westgerd.
– Man jobbar säkert med tradition ganska mycket. Man behöver kanske, som du agiterar för, ha medvetenheten med sig om att man är en gående person, svarar Björn.
När de skiljs åt har i alla fall en gående person, trots allt, fått lite mer insikt i hur det kan vara att behöva rulla fram i en stad som inte är så byggd för det. Tur att just den personen råkar ha mest inflytande över hur det offentliga rummet ska se ut framöver.
