BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så sjöng Allan Edwall i sin visa. Då ska man ut och åka inlandsbana. Vill man ha röj och hålligång får man leta annorstädes. Visst finns det möjlighet till stadsliv, exempelvis i Östersund eller Mora, men mest lockar nog stillheten. Vill man ha extra mycket stillhet kan man göra som undertecknad och spendera en dag som turist i Murjek och Voullerim, två mindre samhällen/byar utanför Jokkmokk. I Murjek träffar jag nästan inte en levande själ, medan jag i Voullerim åtminstone stiftar bekantskap med Stellan Hilmersson, byns original som berättar att han är släkt med Ingemar Stenmark och att en före detta operasångerska bor runt knuten. Jokkmokk hotell kan jag för övrigt inte nog berömma, det är Sveriges trevligaste hotell.
Studerar i Umeå
Men, vad är då kopplingen här till Umeå, undrar den otåliga läsaren. Jo, det är Per Berglund, 22. Han pluggar till vardags till sociolog, har två år kvar till examen. Men när sommaren kommer ger han, som Rasmus i den berömda Lindgrensagan, sig ut på luff. Fast lite mer organiserat, då. Per jobbar som tågvärd på inlandsbanan sedan – ja, man skulle kunna säga sedan barnsben. Hans mamma jobbade nämligen 14 år på tåget och brukade ta med barnen som således liksom ”växte in” i jobbet. Så småningom började Per själv hoppa in och jobba. Nu är det andra sommarsäsongen han står som värd på tåget, för att förklara för resenärer namn på forsar, och visa vägen genom skog, stock och sten.
– Man får träffa många nya människor och alla har sina historier att berätta. Sedan får man ju se lite av Sverige, säger Per.
130 mil av Sverige
”Lite av Sverige” är en blygsam beskrivning av den 130 mil långa resan mellan Kristinehamn och Gällivare. Åker man hela vägen får man tillgång till en tredjedel av landet och massor av fantastisk vildmark. Något man aldrig upphör att förundras över är just det – skogen! Den enorma mängd skog som oaktat så kallad ”effektiv produktion”, det vill säga kalhyggen och slutavverkningar, trots allt finns kvar. Mil efter mil av grönska.
Vackra vyer och makalösa berg
När vi åker norrut brister ett kallt vårregn ut, himlen öppnar sig och vräker ned droppar stora som de gamla tioöringarna. Även om han jobbar på hela sträckan så är det Norrland som ligger Per varmast om hjärtat. Den personliga favoriten är Vajkijaur.
– Anledningen till det är den otroligt fina utsikten med en enorm sjö som ramas in av makalösa berg vilket är ett av våra fina världsarv, säger Per.
Jag möter Per just innan 2017 års sommarsäsong sparkar igång, han är ute med resten av tågvärdsgänget. De flesta är bosatta i Östersund, som är navet mellan den norra och den södra sträckan.
Medan vi talar tutar tåget gång på gång och på frågan varför är det givna svaret att föraren tutas för att varna och skrämma bort älgar och renar från spåret.
– Tyvärr händer det att något djur som plötsligt dyker upp på rälsen dödas, det är nästan oundvikligt, säger Per.
Vill man ha en kulturell resa genom tid och rum ska man koncentrera sig extra noga när tåget saktar vid stationerna eller hållplatserna. De många stationerna från Kristinehamn i söder till Gällivare i norr minner om en annan tid. Här har många människor farit och kommit och den som återvänder med inlandsbanan till platserna märker att tiden har stått still.
