Läs också: Allt fler sjuka av jobbstressen

Det var på väg till en semesterresa till Grekland som Emma Holmgren fick den första ångestattacken. Våren hade varit stressig, med nytt jobb samtidigt som hon studerade på halvtid och var ansvarig för en stor omorganisation. Hon kände att stressen tog på kroppen, men kämpade på in i det sista inför semestern. Men väl där var det för sent. Hon kraschade och sjukskrevs för utmattningssyndrom.

I dag är Emma Holmgren tjänstledig från det tidigare jobbet som enhetschef inom äldrevården och driver sitt eget bokförlag. Där kan hon själv styra över dagarna och planera in ledig tid när det behövs.

– Jag mår ganska bra, men är fortfarande påverkad av min utmattning. Jag brukar säga att från att ha varit hela jag, så har utmattningen blivit en mindre del av mig. Men det handlar om hur jag lägger upp mina dagar, om att jag tar mina pauser och tar hand om mig själv. Jag känner av direkt om jag har suttit för många timmar framför datorn, säger hon.

”Inget man kan skynda på”

För dryg ett år sedan släppte Emma Holmgren Våga vara rädd, en bok om utmattningssyndrom. När hon bestämde sig för att göra en bok om sina erfarenheter var en viktig del att berätta om sjukdomen rent vetenskapligt och att den faktiskt ger fysiska men, något hon tycker uppmärksammas alldeles för lite.

– Det är fortfarande många som inte tar sjukdomen på allvar. Innan jag själv drabbades var jag också en av dem som tänkte att det bara var att rycka upp sig. Men det handlar faktiskt om att man fått förändringar på hjärnan, det pratas det alldeles för lite om. Att tillfriskna från utmattningssyndrom är inget som man kan skynda på, säger hon.

Det första halvåret efter att hon sjukskrevs handlade bara om att överleva, säger hon.

– Då hade jag väldigt mycket ångest, det var som att någon slagit undan benen på mig. Efter ett halvår började tröttheten att släppa och ångesten blev mindre, sedan kunde jag börja blicka framåt och det blev lättare att ta promenader och vara mer närvarande. Det var en milstolpe, säger hon.

I boken har Emma valt att inte skriva om hur hon tycker att hennes arbetsgivare hanterade sjukdomen. Men hon säger att hon tror att kunskaperna generellt är dåliga.

– Jag tror att man måste lyfta frågan om stress i arbetsgruppen regelbundet och hela tiden, redan innan någon hamnar där. Man måste se över vad man har för arbetskultur, om det finns tid för återhämtning eller om man anses duktig om man är en sådan som bara kör på, säger hon.

Samtidigt betonar hon att man inte kan lägga över hela ansvaret på arbetsgivaren.

– De där återhämtningarna och andningspauserna kan ingen annan ge en. Det måste man ta ansvar för själv, säger hon.