Att S gick framåt som parti, var ”jävligt positivt”, under­stryker hon. Men hon tycker ändå att det måste sägas: När Centerpartiet räknas in har högermajoriteten varit stabil i riksdagen sedan 2006. Till stor del en följd av att Sverigedemokraterna klampat in bland Social­demokraternas kärntrupper. Nu är de jämnstora med S bland de som ser sig själva som arbetare, liksom bland sjukskrivna och arbetslösa.

– Väldigt många människor som intressemässigt står oss nära och tjänar på vänsterpolitik, röstar åt höger, säger Sofie Eriksson.

Så låter det inte från partitoppen. Trots åtta stormiga år i regeringskansliet röstade fler på S i årets val än förra gången. Ett konststycke, som partisekreterare Tobias Baudin uttryckte det i Dagens ETC. Inte heller Magdalena Andersson har velat ta ordet valförlust i sin mun.

Seger eller förlust, frågan kan te sig fånig. Vad det egentligen handlar om: Behöver partiet ändra kurs?

Investera i välfärd och klimat

Att Sofie Eriksson vill lägga om den ekonomiska politiken är ingesn hemlighet. Hon är medlem i den vänsterlutande S-föreningen Reformisterna som agiterar för högre skatter för de förmögna och för att låna till massiva investeringar i såväl klimatomställning som välfärd. Det skulle förändra det politiska samtal som under lång tid förskjutits till att handla allt mer om människors ursprung och allt mindre om klass, menar Sofie Eriksson.

– Vårt mål är att få folk att se att du har mer gemensamt med din kollega på jobbet, än vad du har med de som äger de stora bolagen, oavsett vad de kommer ifrån. Det har eroderat, man ser på arbetsplatserna att folk vänder sig mot varandra.

Hon ser samhällets klyftor som roten till problemet. Och de har vuxit, även under S tid vid makten.

– Människor märker att de inte får det bättre och att samhället drar sig tillbaka. Där jag bor handlar det mycket om­ ­samhällsservice, om vård­centraler och butiker som försvinner. Om någon då kommer in och säger att ”det är deras fel” är det lätt att ta till sig.

Lägga om den ekonomiska politiken i grunden? Parti­ledningen säger nej. När inflationen stiger ska särskilt sårbara grupper få stöd, men staten hålla igen med utgifterna.

Det resonemanget köper de flesta i partiet, menar Mattias Jonsson som sitter i riksdagen och partistyrelsen.

– Det ekonomiska läget är väldigt ansträngt. Vi behöver vara trovärdiga, alternativet är i så fall att höja skatten med säg femtio miljarder. Jag ser inte det trycket i partiet, säger han.

Lawen Redar, som också hon sitter i riksdagen och partistyrelsen, hör till de socialdemokrater som efterlyser större sociala reformer – som står i proportion till de stora samhällsproblem partiet vill lösa. Men situationen här och nu kräver återhållsamhet, menar hon.

– Det är väl alla fullständigt överens om att det här året och nästa kommer de stora ekonomiska besluten handla om att stävja inflationen. Man måste hålla i statens plånbok och rikta resurserna till de som har det tuffast just nu. Men på sikt är det inte hållbart att vi håller på att bli Nordens mest ojämlika samhälle, säger Lawen Redar.

”Har missat chansen”

Men Reformisternas ordförande Markus Kallifatides köper inte att inflationen skulle sätta stopp för kraven på stora investeringar. Som den docent på Handelshögskolan han är drar han igång en liten föreläsning om skillnaden mellan efterfrågeinflation och utbudsinflation. De stigande priser vi nu ser är främst en följd av bristande utbud på exempelvis el och bränsle. Alltså desto större skäl att investera i sådant som förnybar energi, resonerar han. Däremot gör stigande räntor att det kommer att kosta mer att låna upp det som krävs.

– Vi har missat chansen under perioden med extremt låg ränta, det är bara att beklaga. Men samhällsbehoven när det gäller välfärden och klimat­omställningen, de har ökat, säger Markus Kallifatides.

Klimatkrisen tar inte hänsyn till inflationen, konstaterar Sofie Eriksson. Men i samhället saknas krisinsikt, anser hon.

– Det är lite ”ja ja, vi kan det efter den ekonomiska krisen”, som att det är något lite kul och modernt man kan göra uppepå och sätta typ en kravmärkt stämpel på partiet.

De som får betala priset är ”vanliga, verkliga människor”, säger hon.

– Det är människorna där jag bor som kommer drabbas när skogarna brinner. Det är lantbrukarna i Dalarna eller ­Blekinge eller vart de än finns som drabbas när skördarna uteblir. Och vilka ekonomiska konsekvenser får inte det?

Dagordningen emot sig

Någon större genomlysning av den ekonomiska politiken är inte att vänta. Ida ­Karkiainen, civilminister i Magdalena Anderssons regering, leder nu valanalysgruppen som i februari ska presentera sina slutsatser om varför valet gick som det gick. Rent sakpolitiskt tror hon att det är viktigast att titta på de frågor som väljarna prioriterade högt i valet och ansåg att högerpartierna hade de bästa svaren på. Då handlar det inte i första hand om klimat, välfärd och synen på ekonomin i stort utan om sådant som energipolitik. Budskapet om kärnkraftens betydelse hamrades in från höger, konstaterar Ida Karkiainen.

– Vi sa att alla energislag behövs och det är inte ett lika tydligt svar, dessutom utmålades det som att det var vi som lagt ner kärnkraften, säger hon.

Att de frågor där högern hade väljarna med sig dominerade valrörelsen – energi, rättspolitik och plånboksfrågor – kunde Socialdemokraterna inte göra mycket åt, enligt Ida Karkianen. Hon ser det som en konsekvens av verkligheten.

– I en tid med krig i Ukraina, energikris och stigande inflation överskuggades välfärds­frågorna, säger Ida Karkiainen.

Mattias Jonsson menar att när Socialdemokraterna nu formar sin oppositionsroll är den interna diskussionen betydligt hetare kring hur partiet ska förhålla sig till de repressiva förslagen i högerpartiernas Tidöavtal – som partiledare Andersson inte velat ta avstånd ifrån – än kring den ekonomiska politiken. Mattias Jonsson efterlyser tydlighet mot sådant som visitationszoner och utvisningar till följd av bristande vandel.

– Många har ju röstat på oss för att vi har en mer medmänsklig och segregationsdämpande politik, säger han.