Den tionde september 2013 ringde telefonen hemma hos Jens och Madeleine Carlsson i Storebro. Det var socialtjänsten i Norrköping som akut behövde en familj till två ensamkommande barn. Klockan var halv fyra, barnen befann sig på Migrationsverkets kontor och talade varken svenska eller engelska.
– Där började resan, säger Jens Carlsson och tittar på 13-årige Samiel som sitter på stolen intill. Vi träffas i deras hem och åttaåriga Mihret skyndar sig att plocka undan grejerna på köksbordet. Familjen Carlsson har varit stöd- och jourfamilj i fem år och har två egna barn. De ser alla Samiel och Mihret som familjemedlemmar och de nya bonusbarnen kallar Jens och Madeleine för mamma och pappa.
Vågade inte berätta
Under de första utredningssamtalen med Migrationsverket ville barnen inte berätta mycket om varifrån de kommer eller hur de har bott. Men under senare samtal började syskonen att öppna upp sig, och berättade att de bott med sin farbror i Etiopien, som behandlat dem illa, men att de kommer från Eritrea.
– Det användes sen emot dem i asylprocessen. Att de inte berättat hela sanningen från början. Där kom den första chocken, berättar Jens Carlsson.
Samiel säger själv att han är tretton år, något som Migrationsverket inte tror på utan skrev upp hans ålder till fjorton. Den ålder då man enligt lag får kontrollera fingeravtryck för att se om den asylsökande har sökt asyl i ett annat EU-land. Det hade Samiel inte gjort.
– Att de vuxit upp i Etiopien ifrågasattes inte, men allt annat de berättade ifrågasattes. Att de blivit illa behandlade, att de inte vet vilka deras föräldrar är och att de kommer från Eritrea, säger Jens Carlsson.
”Farbror blev ofta arg”
Barnen växte upp i ett traditionellt hus på den etiopiska landsbygden. Där fanns varken elektricitet eller toalett.
– Det var inte alls som i den här familjen. Farbror blev ofta arg, här talar alla lugnt, säger Samiel.
Mihret kommer in i köket och visar upp en stor girlang i papper. Hon har flätat hår och ler stort. Hon lever i nuet och kan inte tänka på vad som ska komma, och vill inte minnas det som varit.
– Jag vill inte tillbaka, säger Samiel. Men om jag måste tillbaka så tänker jag inte ta med Mihret. Hon måste få stanna kvar, jag klarar mig.
Fallet har överklagats
Familjen har överklagat utvisningen till övermigrationsdomstolen. Om de inte tar upp ärendet, vilket är det vanligaste fallet, så ska barnen återvända till Etiopien inom fem månader. Orsaken till beslutet är att barnen inte kunnat visa någon tillräckligt stark anledning till att få stanna kvar i Sverige.
Familjen Carlsson vill inget hellre än att barnen ska få stanna hos dem. Jens och Madeleine har startat en namninsamling och idrottsföreningen i Storebro har engagerat sig för barnen.
De anser att frågan är mycket större än bara Samiel och Mihret.
– Om det går till så här i det här ärendet, så lär det göra det i andra också. Jag tror inte att vi är unika, säger Madeleine Carlsson som kommit hem och satt sig bredvid oss i köket.
– Jag trodde inte att man behandlar föräldralösa barn på det här viset i Sverige. Jag vill fortfarande inte tro på det. Jag trodde att vi var mer människor än så, säger Jens Carlsson.
Ändrad formulering
Den första juni i år ändrades en formulering i asyllagstiftningen som skulle göra det lättare för ensamkommande barn att få uppehållstillstånd i Sverige.
– Det är alltid den asylsökande som har ansvaret för att göra sin identitet och hemvist sannolik. Det kan tyckas hårt när man talar om barn men man måste inte styrka sin identitet, bara göra den sannolik, säger Fredrik Bengtsson, presschef vid Migrationsverket.
Han kan inte uttala sig i det specifika fallet, men säger att för att barnen ska återvända så krävs ett ordnat mottagande. Det innebär att föräldrar eller närstående släktingar måste hittas, eller att det finns barnhem som kan tillgodose barnens behov.
