Många av oss verkar ha glömt hur valrörelsen utspelade sig 2018. Då utgjorde arbetsmarknadspolitiken ett av de stora stridsämnena. Inför valet lade Socialdemokraterna fram ett särskilt arbetsmarknadspolitiskt program. Syftet var att mobilisera fackföreningsrörelsen. Det centrala budskapet var försvaret av anställningstryggheten. Inga fler undantag från turordningsreglerna, bort med den allmänna visstiden, delade turer och hyvlade tjänster.
Sedan kom Januariavtalet undertecknat av S, MP, C och L. En av punkterna handlade just om en uppluckring av arbetsrätten. Nästa steg blev en uppgörelse mellan tjänstemannakartellen PTK och Svenskt näringsliv hösten 2020. Ganska snart anslöt sig även IF Metall och Kommunal och senare även LO, även om vissa av förbunden fortfarande står utanför. Avtalet förutsatte att riksdagen fattade en rad beslut. Den dåvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) beskrev förändringarna som den ”största frihetsreformen i modern tid”.
Kontentan i reformen var att anställningstryggheten försämrades. I utbyte fick löntagarna tillgång till utbildning genom det så kallade omställningsstödet. I realiteten finns uppgörelsen i två versioner. En för de förbund som skrivit under avtalet och en för dem som står utanför. För dem som godtagit avtalet har anställningstryggheten gröpts ur ännu mer, men i gengäld har möjligheten till kompetensutveckling blivit större.
I praktiken har kompromissen underminerats på grund av att regeringen dragit ner på anslagen till omställningsstödet och CSN haft svårt att ge besked om vilka som ska få del av stödet.
I den senaste valrörelsen 2022 var spelplanen förändrad. Under flera årtionden hade synen på anställningstryggheten utgjort skiljelinjen mellan höger och vänster. Nu var plötsligt den frågan avförd från dagordningen och det var oklart hur skillnaderna mellan höger och vänster såg ut. Många fackligt aktiva vittnar också om att det gjorde valrörelsen svårare.
Men nu har andra frågor kommit i förgrunden. Det är framför allt striden om sympatiåtgärder och synen på skyddsombuden.
Efter att i flera år har slagits för kollektivavtal har IF metall tagit ut omkring 130 medlemmar i strejk vid bilföretaget Teslas verkstäder. För att stödja strejken genomför flera fackförbund – däribland Seko, Målarna, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Musikerna, Transport, ST och Hamnarbetarna – sympatiåtgärder. Antingen i form av blockader eller strejker. Det har i sin tur fått Svenskt näringsliv att kräva att sympatirätten ses över. Det kravet har också förts fram av samtliga Tidöpartier och av Centern. Problemet för dem som kritiserar sympatiåtgärderna är att även seriösa arbetsgivare har något att vinna på att kollektivavtalen upprätthålls. De vill ju inte ha konkurrens från företag utan avtal och med sämre villkor. Alternativet är att staten inför minimilöner eller gör om avtalen till lagar som gäller alla. Men en ökad statlig kontroll är varken de fackliga organisationerna eller arbetsgivarna intresserade av.
Den andra frågan handlar om huruvida facket fortfarande ska ha rätten att utse lokala och regionala skyddsombud och om skyddsombud ska ha tillträde även till arbetsplatser där det inte finns fackliga medlemmar. Även i denna fråga vill samtliga Tidöpartier och Centern minska skyddsombudens rättigheter. Två partier går särskilt långt: SD och Liberalerna.
Både frågan om sympatiåtgärder och skyddsombuden handlar om hur stor makt facket ska ha. Det är långt till nästa val, men om dagens konflikter lever kvar kommer det att bli enklare för de fackliga organisationerna att mobilisera mot Tidöpartierna.
