Så utmanas tillväxten underifrån

Hon är den enda säljare som cyklat hit. Från Skogome strax utanför Göteborg där hon arrenderar mark av Göteborgs kommun.

– Jag försöker göra business på det här, än så länge går det inte, men i framtiden så.

Nina Wängberg är en del av en växande rörelse runt om i landet, Rekoringen, där livsmedelsproducenter säljer lokalt producerad, ekologiskt hållbar mat direkt till konsumenterna. Utan mellanhänder. Utan stora livsmedelsbolag. Idag finns det 120 aktiva ringar med cirka 240 000 medlemmar.

– Det känns bra att inte bara gynna de stora producenterna, säger Åsa Tollbom som bor i närliggande Guldheden och ofta kommer hit och handlar.

– Jag vill stödja de små lokalproducenterna och få bra, närproducerade varor. Det känns också viktigt att vara en del av en mer cirkulär ekonomi.

Samlas runt fraktcykeln

Fler och fler säljare har tagit plats i parkeringsrutorna runt Nina Wängbergs fraktcykel. Mestadels skåpbilar, en och annan personbil. Bakdörrar och bagageluckor slås upp på vid gavel, påsar markerade med namn och nummer står på rad: ägg, potatis, sallad, tomater, lammkött, honung och bröd. Konsumenterna strömmar till. Mellan sju och halv åtta sker kommersen. Sedan är allt som bortblåst.

Åsa Tollbom har just swishat över dagens köpesumma. Hon visar fram mobilskärmen. Nina nickar nöjt.

Frågan är om Rekoringen är ett exempel på en ny slags ekonomi som underifrån utmanar det etablerade ekonomiska systemet, eller om det bara är ett exempel på små pittoreska inslag i ett gigantiskt hav av massproducerad mat som forslas fram och tillbaka över jordklotet i den globala tillväxtekonomins namn?

– Jag hoppas att det kommer bli mer och mer såhär, säger Ingrid Nordlander som tillsammans med Ulf Engström har tagit sig hit ända från Bitterna mitt ute på Varaslättten för att sälja ägg och olika lammköttsprodukter. Sedan Rekoringen startade har det i vilket fall blivit många fler producenter.

– Vi åker runt på flera Rekoringar, fortsätter hon. Det är ju ett ekonomiskt val för oss eftersom vi slipper mellanhänder.

En ny ekonomisk riktning

Sedan den ekonomiska krisen 2008 och på grund av den tilltagande klimat- och miljökrisen har allt fler röster höjts för att den ekonomiska världsordning som rått sedan andra världskrigets slut måste byta riktning. Ekologiska ekonomer som Tim Jackson (”Välfärd utan tillväxt”) och Giorgos Kallis (”Nerväxt”) inte bara ifrågasätter tillväxt och BNP-måttet som heliga dogmer utan ser dem som själva orsaken till att både klimat- och ekosystem håller på att braka samman. De menar att rörelser underifrån, som till exempel icke vinstdrivande kooperativ och lokala energi- och matprojekt, banar väg för en ny typ av ekologiskt hållbar ekonomi. Samtidigt inser de att utan politiska beslut som omdirigerar ekonomin ovan­ifrån kommer en reell omställning aldrig att ske. Och nästan alla politiker vägrar att ta i frågan ens med tång: att ifrågasätta tillväxtekonomin ses som lika med politiskt självmord.

– Den här debatten vill ingen ha, den är så svår och ingen har en lösning, säger Anders Wijkman, grand old man i debatten kring klimatfrågan och som 76-åring alltjämt mer än aktiv, bland annat som ordförande i den globala tanke­smedjan ”Romklubben” som redan 1972 kom med den banbrytande rapporten Tillväxtens gränser.

Så sent som i december 2020 skrev han och Christina Moberg från de europeiska vetenskapsakademiernas organisation på DN Kultur att ”med dagens tillväxtmodell kan Parisavtalet aldrig bli verklighet”.

– Hur ska vi gå från en ekonomi som hela tiden växer till en som är stationär när hela systemet är uppbyggt på att ekonomin ska växa, frågar sig Anders Wijkman med en lätt suck.

Ekonomer har inte förstått

Han sitter i en gammelrosa fåtölj med blomstermönster. Ser distingerad ut; alltjämt lite långt, bakåtslickat hår, runda, trendriktiga glasögon som då och då åker av och på. Ger ett lugnt och samlat intryck – trots att han jobbat med de här för mänskligheten helt avgörande frågorna i decennier och inte andas någon större optimism.

– Jag kommer ju ihåg när Romklubbens tillväxtrapport kom redan 1972 och alla vanliga ekonomer gick i taket. Romfördraget sa ju att det tillväxtekonomiska systemet kommer att kollapsa.

– Konventionella ekonomer har aldrig förstått att det är skillnad mellan pengar och natur, fortsätter han. Men vi kan inte äta pengar! Världsekonomin har ökat sju gånger sedan 1960 och befolkningen har ökat från tre miljarder till mer än åtta. Det kan inte fortsätta så på en ändlig planet. Men ekonomerna vill inte diskutera detta. Det är en för svår fråga.

Han lutar sig tillbaka i fåtöljen, tar av sig glasögonen, funderar lite.

– Jag tilltalas av Cate Raworths agnostiska syn på tillväxt och hennes ”donut-ekonomi”. Att om vi sätter upp de nödvändiga mål som krävs för att rädda både miljö och välfärd och så ser vi vart ekonomin tar vägen. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Han berättar att några länder redan börjat gå den vägen, mot en ”well-being economy”: Nya Zeeland, Skottland, Island, Wales, Costa Rica och Finland. Nya Zeeland är de som kommit längst; Finland har precis börjat.

– De flesta av dem har kvinnliga ledare. Jag vet inte om det säger något, kanske.

Han knäpper sina fingrar. Omedvetet, som i en stilla önskan, kanske en bön.

– Det är ju ingen enkel ekvation det här. Man får ha viss respekt för att folk inte vill prata om det. Politiker vill helst bara prata om det som har en lösning. Jag är precis tvärtom. Som politiker ville jag prata om det som behövde lösas och hur det skulle gå till.

Allt ska inte sluta växa

Anders Wijkman har en lång och brokig karriär bakom sig i maktens korridorer. Riksdagsledamot för Moderaterna under 70-talet, efter det ordförande i Röda Korset, generalsekreterare i Naturskyddsföreningen, biträdande generalsekreterare i FN, för att åter i slutet av 90-talet bli politiker som EU-parlamentariker för Kristdemokraterna.

– Under Alf Svenssons tid var det mycket miljötänkande, KD kallades till och med för luft- och vattenpartiet. Det var värre med Moderaterna. Jag sa till Gösta Bohman redan 1977 att tillväxt inte kan funka. ”Du”, sa han, ”Folkpartiet har sina lokaler en trappa ned.”

Han skrattar gott åt minnet.

– Men det finns ingen som har någon bra modell. Våra konventionella ekonomer erkänner inte ens problemet. Ingen har ju sagt att allt ska sluta växa. Titta bara på utvecklingen av solcellsanläggningar, den tillväxten är skitbra! Jag brukar prata om ekonomisk och oekonomisk tillväxt. Vi ska inte bara sitta och göra ingenting. Men utvecklingen måste gå till på ett annat sätt. Vi kan inte göra det utifrån att materialutnyttjandet hela tiden ökar och ökar.

Han suckar lite igen.

– Det är nästan ett mission impossible... Som att flyga ett flygplan och byta motorerna på samma gång.

Kan gräsrotsrörelser utmana och förändra systemet under­ifrån?

– Ja, det tror jag. Delningsekonomin, off grid, och så vidare, det sker redan. Människor blir alltmer oberoende.

En svår sits

I ett växthus intill sitt hus i Hägersten sitter ekonomihistorikern och humanekologen, tillika vänsterpartisten Rikard Warlenius bredvid en ställning där vindruvor ska växa upp. Där odlas också tomater, chili, med mera.

– Vi har inga som helst anspråk på att vara självförsörjande, säger han. Det är mest för att det är mysigt.

Han har i olika sammanhang, bland annat i boken ”Fossilfritt Sverige, En antologi om klimatomställning i praktiken”, argumenterat för att det är svårt att klara klimatkrisen utan fortsatt ekonomisk tillväxt.

– Vi sitter i en så svår sits, men om vi ska följa Parisavtalet tror jag att den bästa chansen att klara av det är inom ett tillväxtbaserat system. Vi lever i en kapitalistisk ekonomi som kräver tillväxt, där vinstintresset styr. Jag kan önska att det inte vore så, men det är så; det är inte så jävla lätt att ändra på det.

– Visst, vi kan införa nya välfärdsmått eller rent av sluta mäta BNP, men det kommer inte i sig att förändra själva systemet. Det är inte så lätt att rå på kapitalets intressen.

Kolutsläppsbudet viktigast

Rikard Warlenius lägger ut texten om vad han ser som möjligt och inte möjligt. Hur det absolut viktigaste är att vi måste förhålla oss till den krympande kolutsläppsbudget vi har. Han menar att den största möjligheten att klara det är genom både massiva investeringar i förnybar energi och energieffektiviseringar där en ekonomisk utveckling blir frikopplad från klimatutsläppen. Nerväxtekonomer som Tim Jackson undersöker inte tillräckligt noga frikopplingens möjligheter, hävdar han. Hittills har utsläppen på ett globalt plan hela tiden ökat när ekonomierna växt. Rikard Warlenius hävdar dock att vissa ekonomier, till exempel Sveriges, visat att det går att låta ekonomin växa och samtidigt få ner utsläppen: ekonomisk utveckling blir då frikopplad från utsläppsökningar.

Enligt Warlenius inser Tim Jackson att frikoppling mellan ekonomi och utsläpp också kommer att behövas i en nerväxt-ekonomi, annars skulle ekonomin rasa lika mycket som utsläppen måste göra, men han konkretiserar inte hur mycket frikoppling som behövs.

– Eftersom Jackson tror att frikopplingens möjligheter är små kommer det att innebära en våldsam ekonomisk tillbakagång, säger Rikard Warlenius. Och visst, om det enda sättet för oss att överleva är att suga på den sura karamellen, då får vi göra det. Men jag tror inte att det behövs.

Han tycker att det finns någonting i grunden vettigt i att vara tillväxtagnostiker som Kate Raworth och Anders Wijkman, men menar att Raworth missar att se kapitalismen som ett system med en egen logik och egna maktstrukturer; hon tar inte upp vad som ska förändra själva systemet.

– Jag kallar mig istället tillväxtmelankoliker. Jag bara konstaterar att den här ekonomin kräver tillväxt. Det vore så klart bättre med ett annat ekonomiskt system, som inte är beroende av tillväxt, men där är vi inte.

I din text ”Tillväxtkritikens gränser” tittar du bara på möjligheten till frikoppling när det gäller koldioxidutsläpp, men du säger inget om den biologiska utarmning och resursförbrukning som sker i en ständigt växande ekonomi?

– Jag gör det lite enkelt för mig, det är helt sant. Jag ser klimatfrågan som den avgörande och överhängande frågan. Att få ner utsläppen är viktigast, det kommer att minska utarmningen av den biologiska mångfalden också, säger Rikard Warlenius.

– Kapitalismens själva essens är att ackumulera vinst, inte att tillfredsställa behov. Det måste vi på sikt bli av med. Jag är bara inte övertygad om att vi kan klara av det på den korta tid vi har på oss.

Men tror du inte att till exempel individer och icke vinstdrivande kooperativ som skaffar solcellsanläggningar och vindkraftverk förutom att konkret minska utsläppen också underminerar det kapitalistiska systemet underifrån?

– Jag tror att rörelserna underifrån pekar ut nya riktningar, att det behövs initiativ underifrån för att driva omställningen framåt, men för att få genomslag i ekonomin krävs oftast att stora aktörer, statliga eller privata, tar över.Det är lite sorgligt kan jag tycka, men det är så det är.

Ett hot mot storbolagen

Intill E6 utanför Frillesås, några mil söder om Göteborg, tronar både en solcellsanläggning och ett vindkraftverk. De ägs av SVEF, Sveriges vindkraftskooperativ ekonomisk förening, där medlemmarna tillsammans äger vindkraftverk över hela Sverige. 2019 byggde man sin första solcellspark på 0,5 megawatt här i Frillesås. Nu bygger man en ny anläggning på 1,2 megawatt intill den gamla.

– Själv började jag jobba med solvärme redan på 80-talet, säger Lars Andrén, styrelsemedlem i föreningen. Så var jag ordförande i branschorganisationen Svensk solenergi 1995–2015 – under de senaste 10 åren har ju solcellsenergin accelererat rejält.

– Tyvärr drog staten in investeringsstödet till solvärmen 2011 och då rasade den biten. En bostad gör ju slut på 75-80 procent värme och resten el, så man borde satsa på en kombo.

Han tycker att det är superintressant med underifrånperspektivet, hur varje villaägare kan investera i sin egen anläggning. Eller, om man nu inte kan ha en egen anläggning, köpa andelar i en ekonomisk förening.

– Detta är såklart ett hot mot storbolagen, EON, Vattenfall, etcetera. Det är nog stor oro i deras styrelserum nu!

Han skrockar gott. Öppnar bakluckan till sin elbil och tar fram skyddshjälmar och signalgula västar vi måste ha när vi går in på solcellsområdet.

– Jag ser det som att vi skapar en folkrörelse. Vårt begrepp ”evig el” står för ett kooperativ som ska vara i evighet. Det finns säkert en romantisering i det hela. Men det här med Rekoringen till exempel, vi har den i Falkenberg där jag bor och sist jag var där var det rätt lite folk, men om fler och fler börjar handla där då blir det till slut en ”tipping point”. Det är det vi ser med solcells­utvecklingen nu, den växer med sådan kraft att vi nu befinner oss i en tipping point.

Han drar distinkt med handen från höften.

– Jag blir så himla glad när jag ser den här kraften som är i görningen!

Koltrasten och bilarna

Vi går in genom grindarna till solcellsanläggningarna. Sex rader av solceller lutade i rätt vinkel mot solen sträcker sig över den gräsbevuxna grunden av sprängsten.

Mellan två av solcellsraderna står en stor Dodge med litauiska nummerplåtar parkerad. Fyra solcellsmontörer jobbar med grunden till den nya anläggningen. Joseph Tiklauri riktar ner stolpar i marken. Viktor Kuznecov kör grävskopan som trycker dit stolparna med full kraft.

– Styrelsens avkastningskrav gjorde att vi fick bygga upp den här nya anläggningen i ett aktiebolag, förklarar Lars. Med ett aktiebolag fick vi fler som var villiga att investera. En investering i vindkraft är lönsam på direkten så där är det bara att köra som ekonomisk förening.

Han drar med händerna åt två olika håll, menar att den ena typen av ekonomi inte utesluter den andra.

– Det måste inte vara tillväxt, och vi behöver helt klart ha ett annat mätvärde än BNP, men... Vi måste genomföra en energi­omställning, och vi måste ha både ett tryggt och hållbart samhälle, och då tror jag att marknadsekonomin har en roll att spela. Statens funktion måste vara att ställa krav och vara en tydlig beställare.

Han traskar längs solcellsraderna. Inspekterar att allt ser bra ut. Byter några ord på engelska med de litauiska montörerna.

Bilarna dånar fram längs motorvägen.

En koltrast sitter i en trädtopp upp mot vindkraftverket, försöker överrösta bilarna med sin vackra stämma. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.