Inrikes.

2019-02-08 12:30
Bild: Dagens ETC / Naina Helen Jåma/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Så bidrog Björklund till ett ojämlikt Sverige

Han talar engagerat om klassresor i skolan och om att vi måste minska klyftorna i samhället. Men politiken blir något helt annat.

Det har varit Liberalernas stora problem med Jan ­Björklund som partiledare. Han håller inte vad han lovar.

Det finns inget lika vagt parti i riksdagen som Liberalerna. Vad tycker de, vad vill de? En starkt bidragande orsak till denna svävande upplevelse av otydlighet är den som varit ansvarig i tolv långa år.

Jan Björklund har försökt. Som i hans senaste – sista? – tal i Almedalen, där han proklamerade att partiet skulle ställa om valrörelsen. Fortsatt fokus på skola och integration, men nu även på en tredje fråga: EU-medlemskapet. Nej, det flög inte. Trots att Björklund betonade ”liberal framstegsoptimism” som motpolen till nationalismens återvändsgränd.

Sedan röstade väljarna fram ett styrkeförhållande som efter en utdragen höst och en halv vinter slutade med Januariöverenskommelsen och en sprucken, infekterad borgerlighet.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det är vad som kommer att ­definiera Björklund, som anslöt sig till ungdomsförbundet redan som 14-åring. 1976. Då fick Sverige för första gången på fyra decennier en helt borgerlig regering.

Hur länge ska det dröja den här gången? undrar Dagens Industri, vars ledarsida försökt öppna Alliansens partier för att bjuda in Sverigedemokraterna. Där kommer ingen att sörja Björklunds sorti, tvärtom anklagas han för att ha haft ett destruktivt tonläge gentemot framför allt Moderaterna. Exemplet som ges är att han kallade Ulf Kristersson för ”höger”.

Dagens Nyheter skickar med andra vitsord. ”När det verkligen gällde gav han rätt svar på de stora frågorna”, skriver Per Svensson, som anser att den ”komplicerade regeringsbildningen blev Björklunds finaste stund som liberal partiledare”.

Så typiskt liberaler. Alltid redo för en intern konflikt. Alltid under formulering av sin egen kärna. Ska det vara mest krav? Eller mest socialt ansvarstagande? Folkpartiet blev Liberalerna, men ingenting klarnade för den sakens skull. Är ens Liberalerna lika liberala som Centerpartiet?

Björklund har navigerat detta lilla parti medan andra fallit ifrån. Först ut Maud Olofsson (C), sedan Göran Hägglund (KD) och Fredrik Reinfeldt (M). Det har i val efter val slutat någon eller några procentenheter över spärren, men med fallande trend.

Liberalerna är inte ett lyckligt parti. Höstens manglingar gjorde sitt. Slitningar mellan individer och falanger. Hade det ens varit möjligt för Björklund att fortsätta? När man hör sig för med liberala partister – i riksdagen och ute i landet – beskriver många Björklund som extremt engagerad, alltid närvarande, men även med kapacitet att utöva makt. Som när han ställdes mot Birgitta Ohlsson. Det kan bli brutalt. Med åren har fienderna blivit fler.

”Fanns det en självklar kandidat att ta över skulle det redan ha hänt”, säger en riksdagsledamot.

Men nu är det ju inte bara liberaler som ska sammanfatta sin avgående partiledares gärning.

Alla vi andra minns hans evigt pågående kampanj för svenskt Nato-medlemskap, helt immun mot att det skulle komma att betyda militär beroendeställning till Trump, Erdogan och Orbán.

Vi minns när han gick till val på ”feminism utan socialism”.

Vi minns hur han ville ersätta flumskola med kunskapsskola, men där han under sina mandatperioder som minister inte lyckades hantera krisläget utan snarare skapade byråkrati för landets pedagoger. Det här var hans fråga. Han lovade resultat. En röst på Liberalerna skulle vara en röst på en bättre skola. Det var med patos han inskärpte värdet av utbildning:

”Det finns inget viktigare än en skola i världsklass för att varenda unge ska få en bättre framtid. Klassresan börjar i klassrummet”, sa Björklund i Almedalen.

Han brukar framhäva satsningar på bland annat lärarlöner, kursplaner med högre kunskapskrav, disciplinära befogenheter, ny betygsskala och ny skollag. Men verkligheten är att det saknas behöriga lärare, att fler inte klarar av behörighet till gymnasiet och att just klass mer än tidigare avgör hur det ska gå för ett barn i skolan. Men ändå har Björklund aldrig tvekat om det fria skolvalet och välfärdsföretagens etablering, trots larmande rapporter om segregation.

”Den stora uppgiften för Sverige under överskådlig tid är att bekämpa klyftorna. Ingen uppgift är större”, sa han i Almedalen för två år sedan.

Hur då?

Integration ska, enligt Björklunds förslag (som i delar letat sig in i Januariöverenskommelsen), stimuleras med generösa rut-avdrag, dumpade löner för ”enkla jobb” och språktest, något som Folkpartiet importerade från danska Venstre redan i begynnelsen av 00-talet).

Förmögenhetsskatt? Arvsskatt? Fastighetsskatt?

Nej. Nej. Nej.

”Det är fel tänkt”, säger Björklund redan innan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna har hunnits sätta sig ner för att förhandla en skattereform.

Liberalerna och Björklund kan vara tydliga. Men då har faktisk politik kolliderat med tidigare retorik om samma möjligheter för alla. Han gjorde så med skolfrågan, han gör det med ekonomisk jämlikhet.

Det är, oavsett vad traumatiserade moderater och kristdemokrater påstår, en utpräglat borgerlig partiledare som tackar för sig.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter