Inrikes.

2020-02-09 13:00
  • Christer Fällman och Björn Lundstedt var bland de första som flyttade in i huset. Idag är de goda vänner och håller varandra om ryggen. Tillsammans fortsätter de kämpa för boendets framtid. Bild: Zanna Nordqvist
    Christer Fällman och Björn Lundstedt var bland de första som flyttade in i huset. Idag är de goda vänner och håller varandra om ryggen. Tillsammans fortsätter de kämpa för boendets framtid.
  • Christer Fällman minns sin uppväxt och vad det inneburit för honom att samhället stämplade homosexuella som sjuka. Ovanför honom sitter en tavla av Maria och jungfrubarnet. Foto: Zanna Nordqvist
    Christer Fällman minns sin uppväxt och vad det inneburit för honom att samhället stämplade homosexuella som sjuka. Ovanför honom sitter en tavla av Maria och jungfrubarnet.
  • I huset där Regnbågen ligger finns bland annat bibliotek, gym, lunchrestaurang och vårdcentral. Foto: Zanna Nordqvist
    I huset där Regnbågen ligger finns bland annat bibliotek, gym, lunchrestaurang och vårdcentral.
  • Minnen från världens alla hörn pryder Björn Lundstedts hem. Bilen med väskor är från Uruguay. Foto: Zanna Nordqvist
    Minnen från världens alla hörn pryder Björn Lundstedts hem. Bilen med väskor är från Uruguay.
  • Även hantverk och slöjddetaljer från vänner och familj står utplacerade. Den regnbågsfärgade trähästen har Björns bror gjort till honom. Foto: Zanna Nordqvist
    Även hantverk och slöjddetaljer från vänner och familj står utplacerade. Den regnbågsfärgade trähästen har Björns bror gjort till honom.
  • På garderobsdörr, skåp och väggar sitter också tidningsurklipp på lättklädda män, kungligheter och skönhetsdrottningar. Foto: Zanna Nordqvist
    På garderobsdörr, skåp och väggar sitter också tidningsurklipp på lättklädda män, kungligheter och skönhetsdrottningar.
  • I 50-årspresent fick Björn ett collage av en vän. Björns ansikte återfinns inklippt på flera platser. Foto: Zanna Nordqvist
    I 50-årspresent fick Björn ett collage av en vän. Björns ansikte återfinns inklippt på flera platser.
  • Björn tycker mycket om sitt hem och att fylla det med minnen och detaljer. Foto: Zanna Nordqvist
    Björn tycker mycket om sitt hem och att fylla det med minnen och detaljer.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Regnbågen – världens första seniorboende för hbt-personer

Boendet öppnade 2013 – då hade föreningen svårt att fylla sina lägenheter. Idag står över 200 personer i kö för att få plats på världens första seniorboende för hbt-personer i Stockholm.

– Här stöttar vi varandra och ger varandra luft under vingarna. Vissa reser tillsammans, berättar Christer Fällman som är grundare av boendet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vid Gärdet i Stockholm ligger ett hyreshus med seniorbostäder. Människor med olika livshistorier, intressen och åsikter bor tillsammans för att de vill ha ett tryggt boende anpassat för äldre. Högst upp i huset, på de tre översta våningarna, finns någonting unikt. Regnbågsfärgade flaggor pryder korridorernas fönster och de som bor här har mer gemensamt än att de är seniorer. Tillsammans driver de nämligen världens första seniorboende för hbt-personer, Regnbågens seniorboende.

– Här stöttar vi varandra och ger varandra luft under vingarna. Vissa reser tillsammans, berättar Christer Fällman som är grundare av boendet.

Boendet drivs som en kooperativ hyresrättsförening. Den startade Christer Fällman redan 2009, men boendet öppnade 2013. Då hade föreningen svårt att fylla sina lägenheter och vågade därför bara satsa på att ha de tre översta våningarna, men idag hade det inte varit ett problem. Över 200 personer står i kö för att få en lägenhet.

– Bara att vi finns gör att intresset ökar. När vi hade invigt nådde informationen ut och medlemmar började strömma till, säger Christer.

Idén växte i Sinnenas Trädgård

Innan Christer startade Regnbågen hade han under en lång tid sett nedskärningarna inom omsorgen och bristerna i vården av äldre. Han började tänka på hur han själv skulle få det när han blev äldre och kände att han ville få bo i sitt eget hem så länge som möjligt.

– Jag ville inte sluta mina dagar inlåst på en avdelning, vårdad av stressad personal. Jag funderade på vad jag kunde göra, säger han.

Han arbetade då som trädgårdsmästare och med att skapa aktiviteter för äldre i Sinnenas Trädgård vid Sabbatsberg. På grusstigarna mellan bärbuskar och citronträd växte en dröm sakta fram i honom.

– Jag gick där och funderade och kände att jag ville göra något för den målgrupp jag själv tillhör. Jag såg en utmaning och ville se om jag kunde bygga någonting själv.

Med rätt kontakter och bred erfarenhet av att bygga upp verksamhet var det inte svårt. Han fick med sig både politiker och Micasa som äger och förvaltar Stockholms stads omsorgsfastigheter.

– Det var rätt tid. Jag hade inga pengar men bra kontakter och de visste att jag är en envis streber som vill göra verklighet av mina planer. De tänkte väl att vi låter honom pröva, han får göra jobbet, vi bidrar med lokalerna, säger Christer.

Värme, gemenskap och evenemang

Det har varit en lång väg. Christer känner att det har varit som hans bebis som under lång tid krävt mycket tid och uppmärksamhet. .

– Det har varit fruktansvärt mycket jobb, jag kommer inte starta ett till boende. Men det finns andra saker att göra. Jag vill vara ansikte utåt, ha kontakter i politikervärlden, ta emot besök. Det är vad jag jobbar med idag, säger han.

Den som fick välja sin lägenhet först när det var dags för inflytt i november 2013 var Björn Lundstedt. Han valde med omsorg och prioriterade eftermiddagssolen. Idag är Christer och Björn goda vänner.

– Jag kan vara hans största kritiker men jag har alltid hans rygg, jag älskar Christer, säger Björn.

– Utan det här boendet hade vi aldrig träffats, men nu ställer vi upp och stöttar varandra, säger Christer.

Själv hade inte Christer tänkt bo på Regnbågen. När han startade projektet hade han inte åldern inne men när det var dags för inflytt fanns det en lägenhet åt honom.

– Men det var aldrig tanken, säger han.

Björn skrattar när han tänker på det.

– Nej vi fick ju övertala dig.

Tillsammans arrangerade de en stor invigning några veckor efter inflyttningen och fick stor uppmärksamhet av både allmänhet och media. Sedan dess har intresset fortsatt att växa.

– Idag skulle vi kunna fylla hela huset utan problem, säger Björn.

Genom att försöka påverka politiker och ta kontakt med olika hyresentreprenörer försöker de hitta möjligheter till att få fler lägenheter. Men det är mycket arbete och nu närmast hoppas de tillsätta en bogrupp som kan arbeta aktivt för att få fler lägenheter.

Intresset för boendet har fortsatt genom åren. De får ofta besök av organisationer, journalister och universitetsstudenter från hela världen som vill höra om hur de arbetar och driver kooperativet.

– Det här boendet har gett så många ringar på vattnet över hela världen. För mig är det viktigt att besvara de frågor människor har. Det är också viktigt att hålla lågan brinnande, säger Christer.

Blickarna möttes i mörkret

Lägenheten som Christer bor i ligger högst upp i huset. Från balkongen syns båtarna i Värtahamnen. Några få, väl valda tavlor hänger på väggarna och i fönstren står gröna växter som har fått mycket kärlek. Dekorationerna är valda med omsorg, och varje detalj berättar sin egen historia. I köksfönstret står en Buddhastaty och påminner om pånyttfödelse och upplysning och ovanför sängen omfamnar moder Maria det nyfödda jesusbarnet, ett minne från Christers tid i ryska kyrkan. Idag kan Christer inte tänka sig att flytta från Regnbågen.

– Jag hoppas att jag får bo här tills jag dör, säger han.

Christer började sitt liv 1958 på Södra BB i Stockholm. Han tillbringade sitt första år i livet på ett barnhem i en gul herrgårdsbyggnad på Lidingö. Hans föräldrar som adopterade honom hade egentligen kommit för att hämta en flicka, men efter att hans mormor sett en säng i ett mörkt rum och bestämt sig för att se efter vad som fanns där fick de tänka om.

– Hon gick in där och längst in i hörnet låg jag. Mamma har berättat att jag såg på mormor och hon på mig, sedan sträckte jag mig mot henne och hon tog upp mig.

De tog honom med sig till Örnsköldsvik och gav honom en familj och ett hem. Hans första del av livet var i en stad hårt präglad av ishockey och backhoppning, men Christer drömde om någonting annat.

– Jag tror att jag föddes som en kulturnörd. Jag älskar kultur. Jag har tio biljetter till teatrar, operor, konserter just nu som jag ska gå och se.

1973 kom föreställningen ”Det går an” av Love Almqvist till staden. Christina Schollin tog Christer med storm.

–Jag satt och gapade, det var det mest fantastiska jag varit med om.

Christer förstod tidigt att han hade en dragning till män. Redan som sexåring visste han att det var någonting, men inte exakt vad. Under en middag med familjens vänner när Christer var femton år startade en diskussion om homosexuella.

– Pappa uttryckte sig så vansinnigt hemskt mot homosexuella, och han sa att ”de är ju sjuka”. Då sa jag bara rakt ut att jag är homosexuell.

Det var livat runt bordet och ingen hörde honom, så han tog kraft och sa det en gång till, högre. Den här gången hörde de honom. Homosexuallitet klassades fram till 1979 som en mentalsjukdom i Sverige och Christers föräldrar tog honom till en läkare.

– Det drog igång väldiga händelser som slutade med att jag inte längre ville vara mig själv. Jag ville inte leva i mig själv. Jag kände att ingen ville ha mig, jag var inte önskad för en andra gång.

Relationen till föräldrarna läkte

Tonåren blev svåra för Christer, han var olycklig. Det följande året försökte han fly in i missbruk och han försökte bedöva sina känslor med droger. I smärtan fann han en bästa vän som han höll ihop med. Christer lyckades ta sig bort från drogerna, men vännen fortsatte. Christer får tårar i ögonen.

– Till slut körde han ihjäl sig. Han klarade sig inte.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Christer kämpade för att hitta sig själv och för att finna acceptans. Han försökte hitta en väg tillbaka till sina föräldrar och få känna att de accepterade honom som den han är.

– Jag kände att jag måste vara bra och visa upp det för dem.

Idag har han ett rikt liv som han uppskattar med många nära vänner och förutsättningar att kunna leva som han vill, med de tunga åren i hans ungdom har satt spår i honom och han bär minnena med sig.

– Det var tur att jag kunde ta mig ur det, men jag känner att jag fortfarande har sår kvar och att det har format mig som människa. Det är den jag är och som jag byggt vidare min personliga utveckling från.

Det tog lång tid, men tillslut kunde relationen mellan Christer och hans föräldrar läka. De var accepterande när han tog med pojkvänner hem och de stöttade honom.

– Samtidigt är det som att mamma levt lite i en bubbla. Hon hoppas på barnbarn och misstar mina väninnor för flickvänner. De har ju levt i en lögn som de blev pålagda av beslutsfattarna i Sverige och det färgade av sig på vår relation och på mig. Det känns jävligt orättvist.

För att alla har rätt att älska vem de vill

Idag känner inte Christer att han behöver bevisa något för någon. Istället engagerar han sig för att göra världen bättre. Genom sitt uppdrag som kommunikationsansvarig för Regnbågens seniorboende planerar han att fortsätta sprida information och inspiration till människor runt om i världen.

– Det här boendet är helt fantastiskt. Jag har verkligen gjort nåt stort här tillsammans med alla som kämpat med mig. En hyresförening för personer som har rätt att älska vem de vill, det är stort.

En annan värld hos Björn

Björn Lundstedt bor en våning ner från Christer. När han öppnar dörren är det som att kliva in i en annan värld. Här samlas minnen i varje vrå. Souvenirer från resor, fotografier, tavlor, tidningsurklipp och slöjdetaljer vittnar om ett spännande och händelserikt liv. Han bjuder på te och citronkaka.

– Jag har alltid lite extra smör och ägg i, säger han.

För Björn började livet 1940. Han växte upp i Linköping med en pappa som var reservofficer och rektor på en skola, med sin mamma som arbetade på posten och med sin bror.

– Pappa var väldigt bestämd. Det skulle vara si och så hemma och det var inte tal om något annat, säger Björn.

Relationen mellan de båda bröderna var fin, Björn beskriver brodern som rättvis och omtänksam, men för Björn var det svårt att se att hans bror var som deras pappa tyckte att killar skulle vara. Han spelade fotboll medan Björn hellre lekte med dockor.

– Jag ville alltid vara drottning Asta som var en krigarkvinna när vi lekte. Men jag var stark och hade inga problem, så jag blev aldrig retad eller så. Men pappa tyckte att jag var vek, det förstod jag.

Manliga förebilder

Någon gång under lågstadiet och början av mellanstadiet började Björn beundra manliga förebilder och när han var tolv år gammal hade han en engelsklärare som han minns särskilt.

– Jag kommer ihåg att han alltid satt så att han hade byxbenet uppdraget. Jag satt där och tittade på hur håret rörde sig.

Han skrattar och tittar ut genom fönstret. Han höll sina känslor för sig själv under många år. Pappan var även elitgymnast och tyckte att träning och idrott var viktiga element i livet. När det var fotboll på TV teven samlades hela familjen för att titta tillsammans.

– Jag kollade ju på killarnas ben, jag tyckte det var så läckert. Men det vågade jag förstås inte säga då.

Sista året på gymnasiet började Björn gå ut tillsammans med likasinnande. Det var spännande och lite hemligt.

– Jag minns ett ställe som låg i tidningskvarteren. Där jobbade två lesbiska kvinnor, en i baren och en i dörren och dit gick vi och dansade.

”Mamma hade altid vetat”

Snart började betygen i skolan dala till följd av festerna och Björn kände allt starkare att han inte ville leva i lögn. Han bestämde sig för att berätta för sin pappa och tog mod till sig.

– Jag gick in i hans rum och sa som det var. Han bröt ihop fullständigt, det var fruktansvärt. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Utanför rummet stod Björns mamma. Hon hade anat vad som skulle ske och sprang in i rummet till Björns försvar, ursinnig på pappans reaktion.

– Hon stormade in som en tigrinna som försvarade sin unge och sa ”det här gäller inte dig, det gäller din son”.

Björn ler igen. För hans mamma var det aldrig någonting konstigt, hon hade alltid vetat. Hon gav båda sina söner lika mycket kärlek. Både hon och brodern accepterade och stöttade Björn i den han är.

– Min bror sa bara att när mamma och pappa inte finns längre så finns alltid jag.

Efter att Björns mamma tagit honom i försvar skärpte sig också hans pappa. Han var aldrig orättvis mot Björn när det kom till pengar eller utbildning och han stöttade sin son. Men kvar emellan dem fanns ett avstånd. Björn kände alltid att han behövde hävda sig och bevisa någonting för sin pappa. 1961 bestämde sig pappan för att ta Björn till en läkare.

– Usch det var en gammal stofil, ursäkta men det var han. Han sa till mig att om jag inte kunde lägga av med de här dumheterna själv så fick de nog lov att kastrera mig. Det här förstod ju pappa att det inte var okej så han sa att nej nu går vi härifrån.

De gick till ännu en läkare, men den här gången var det en som Björns mamma hade valt. Läkaren var känd för att vara positiv och modern i sitt resonemang kring homosexuallitet.

– Han sa till pappa att om han inte kunde foga sig efter det här så skulle han förlora sin son.

Efter det blev det bättre, men känslan bestod i Björn att han behövde bevisa för sin pappa att han dög.

– Vi fann aldrig tillbaka till varandra. Jag kände hela tiden att det fanns något där som inte var okej.

”Haft många snygga karlar”

På Björns väst sitter fyra pins. En pridepin, en med rosa bandet och två från Björns 35 år som steward och kabinchef. Här börjar en berättelse om hotellnätter, ”älskare i varje hamn” och klubbliv.

– Ja, jag har haft många snygga karlar.

Det började en natt när Björn var ute och dansade i Klarakvarteren. Han mötte en kille som berättade om sitt liv som steward, om resorna, festerna och människorna.

– Han fick mig verkligen att tända på tanken. Jag blev eld och lågor.

Även om Björn levde öppet med sina vänner så var det inte tal om att göra det utåt, det skulle han aldrig vågat.

– Nej det var farligt. Vi fick smyga och de ställen där jag träffade killar det var inga trevliga ställen.

Han berättar om buskarna i Humlegården och om pissoarer.

– Det var där man fick kontakt. Men det var med livet som insats.

Så han valde livet som steward och började flyga. Världen öppnade sig för honom och nu väntade gaykrogar i New York, romanser och kärleksmöten i världens alla hörn. Björn minns en kille som flög för ett Israeliskt flygbolag och de var ofta i New York samtidigt.

– Vi var älskare under många år och kunde ses på hans hotell.

Än idag åker Björn varje år till sin stora kärlek som han träffade i Italien när han var ung, men som bedrog honom med en annan. Idag är de vänner.

Håller kurser i hyreshuset

Det finns en röd tråd genom Björns berättelser. Han har en omtanke för andra som inte går att mäta och under sina år inom flygbranschen engagerade han sig fackligt. Senare har han arbetat på Noaks Ark, som arbetar med HIV-positiva. Han lagade mat, handlade och höll människor i sjukdom sällskap.

– Jag har alltid kämpat för att man ska ha ett vettigt liv. Alla har rätt till det.

Idag lär Björn ut Italienska till områdets äldre på kaféet som ligger i huset. Han arrangerar också kooperativets fester och evenemang. Festerna är uppskattade och Björn är stolt över att kunna arrangera dem. En av de artister som återkommer till Regnbågens fester och som är väldigt uppskattad är Björns brorson, Andreas Lundstedt från Alcazar.

– Han kommer med sin särbo och uppträder och det brukar vara succé. Hans partner ser ju ut som en grekisk gud.

För Björn var det utöver tanken om gemenskap praktiskt att flytta till Regnbågen. Han kunde sälja sin lägenhet och få loss pengar och efter så många år på resande fot var det skönt att få nya vänner.

– Jag kände ingen av de som flyttade in, men jag har fastnat för många, det är fint.

Trygghet i gemenskap

De som bor på Regnbågen minns när homosexuallitet klassades som en mentalsjukdom och vissa minns när det var olagligt. Många har levt i heterosexuella relationer, varit gifta och skaffat barn för att sedan komma ut sent i livet. Både Christer och Björn ser att samhällsklimatet hårdnar igen i Sverige och att behovet av gemenskap, tillhörighet och trygghet finns kvar.

– Vi behöver mångfald och acceptans, men det vi ser nu är att människor måste dämpa sig och backa, de finner inte mark att stå upp för dem de är, säger Christer.

Regnbågens seniorboende har därför en fortsatt en viktig roll att spela för att skänka trygghet på ålderns höst.

–  Här får man komma till en social gemenskap, oavsett hur ofta man vill ta del av den men möjligheten finns. Det i sig skapar en trygghet, säger Björn. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Rengbågens seniorboende

Boendet drivs genom en kooperativ hyresrättsförening och är det första i sitt slag i Europa. Syftet är att erbjuda trygghet, gemenskap och välbefinnande på ålderns höst för personer som ofta upplevt marginalisering och utanförskap i samhället. Föreningen har 228 medlemmar i dagsläget och av dem står 217 personer i kö för att få en lägenhet.

De 28 lägenheterna varierar från ettor på 44 kvm till treor på 77 kvm och varje lägenhet har egen balkong.

I huset finns lunchrestaurang, vårdcentral, frisörsalong, gym, kafé, bibliotek och samlingslokal. Tillsammans med seniorboendet som delar hus med Regnbågen anordnas gemensamma aktiviteter.