Ett stort antal oberoende forskarstudier har dokumenterat utsläpp av höga halter av läkemedelssubstanser från tillverkningen, som riskerar att allvarligt skada miljö och människor. Trots detta ställs inga krav på läkemedelsföretagen att redovisa sina utsläpp, än mindre att minska dem. Företagen svarar inte ens på frågan om var deras produkter tillverkas, vilket gör det närmast omöjligt att granska dem.
”Extremt höga halter
– Det handlar om komplexa kedjor av underleverantörer. Den aktiva substansen i ett läkemedel tillverkas ofta av ett okänt företag i en fabrik i Indien eller Kina. Det företaget säljer sedan den aktiva substansen till internationella storföretag som producerar färdiga piller utan att ange vilka som tillverkat substansen de innehåller, förklarar Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi vid Göteborgs universitet.
Han och hans forskargrupp har sedan 2007 studerat och rapporterat om utsläpp från fabriker i Indien, och bland annat påvisat extremt höga halter av antibiotika och multiresistenta bakterier i vattendrag runt indiska läkemedelsproducenter.
Problemen är störst i låglöneländer som Kina och Indien där stora delar av läkemedlen produceras. Men man har funnit höga halter skadliga substanser från läkemedelsindustrier även i andra delar av världen, som Europa och i USA.
Saknas alternativ?
Johan Wallér, vd på branschorganisationen Sveriges Apoteksförening, delar uppfattningen att utsläppen utgör ett allvarligt hot mot både människor och miljön. Därför vill föreningen utveckla en märkning – eller en guide som föreningen föredrar att kalla det – för företag som säljer receptfria läkemedel.
För att ingå i guiden måste tre kriterier vara uppfyllda. Företaget måste hållbarhetsrapportera enligt internationell standard som granskas av extern part samt vara medlem i den globala branschorganisationen för hållbara leveranskedjor PSCI. Läkemedlen får inte heller innehålla ämnet diklofenak. Med tanke på att receptfria tabletter och kapslar inte längre får innehålla diklofenak och att hållbarhetsrapporter inte garanterar miljöhänsyn kan kraven uppfattas som väl lågt ställda.
Johan Wallér håller med om att kriterierna är tunna, och menar att det beror på den bristande insynen i läkemedelsföretagens verksamheter.
– Jag önskar att vi kunde ställa hårdare krav, men eftersom läkemedelsindustrin inte är transparent med produktionen kan vi inte rikta direkta kriterier mot utsläppskällan. Och faktum är att det är ganska få företag som ens lever upp till de aktuella kraven.
Varför lansera en guide eller märkning som egentligen inte säger någonting om hur stort miljöansvar företagen som ingår tar?
– Läkemedel och miljön har varit på tapeten under alla tjugo år jag varit i branschen, ändå står det helt still. Det händer ingenting, trots ökande medvetenhet och efterfrågan från kunder som vill handla hållbara läkemedel.
– Vi har kontaktat etablerade miljöcertifieringar för att skapa en miljömärkning, men fick svaret att det var för komplicerat. Den nödvändiga informationen hemlighålls av läkemedelsindustrin. Ska vi då strunta i det? Det är inget alternativ för oss, säger Johan Wallér.
Bättre då att utgå från de förutsättningar som ges, anser Johan Wallér.
Små steg
Konsumentguidens nuvarande kriterier bygger på den enda offentliga information som läkemedelsföretagen ger.
– Vi tror att vi i små steg med successivt skärpta kriterier och konsumentmakt kan sätta tryck på läkemedelsindustrin att bli mer transparent, och få dem att förstå att deras kunder faktiskt vill se en förändring.
Enligt Johan Wallér är trycket från kunderna stort.
– Vi får dagligen frågor från kunder om läkemedelstillverkningen. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att acceptera att alla andra branscher ser transparens som en konkurrensfördel, men inte läkemedelsindustrin.
Enligt Johan Wallér har en del globala läkemedelsföretag redan visat intresse för vad som är på gång bland svenska apotek och jobbar för att uppnå kriterierna.
– Så viss förändring är redan på gång.
”Riskerar trovärdigheten”
Joakim Larsson på Göteborgs universitet ser däremot problem med guidens utformning.
– Jag menar att den premierar fel saker och får kunderna att tro att de väljer något som är bra för miljön när det i själva verket inte finns något underlag som stödjer det.
Han håller inte heller med Apoteksföreningens vd om att apoteken inte kan utforma kriterier som belönar verklig transparens hos läkemedelsföretagen - om de vill.
– Även om resultatet initialt blir att inga produkter uppfyller kriterierna, så skulle ju företagen veta att om de slutar upp med sitt hemlighetsmakeri om var tillverkningen sker så blir just deras produkter de enda på hyllan som får en märkning.
Enligt Joakim Larsson skulle en miljömärkning kunna utformas i två etapper.
– Först skulle man kunna belöna reella steg mot dokumenterade låga utsläpp, som exempelvis full transparens kring produktionsplats och ännu hellre också kring utsläppsnivåer. I ett andra skede skulle man kunna ställa krav på att vissa utsläppsnivåer inte får överstigas.
Med dagens modell riskerar apoteken att tappa i trovärdighet, anser han.
– Om man kallar det för miljömärkning eller konsumentguide tror jag har mindre betydelse, det lär uppfattas som ett bra miljöval av kunderna oavsett, säger Joakim Larsson.
Den risken ska minimeras med information, menar Johan Wallér.
– All personal ska utbildas för att kunna förklara precis vad symbolen vid hyllkantsetiketten innebär, varken mer eller mindre. Vi vill inte lura någon. Det handlar inte om greenwash eller om att skapa försäljning, utan om att öka trycket på läkemedelsindustrin, säger han.
