Utöver kräftpest och klimatförändringar har ett nytt hot dykt upp mot svenska kräftor inför årets första sug-slurp-och-snaps-premiär: en sprillans ny kräfta befaras vara på väg till svenska vatten.

Frank Lyko är biolog vid Cancer Research Center i Tyskland och expert på den nya arten, den så kallade marmorkräftan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I en artikel tidigare i våras kunde han och hans kollegor konstatera att det rör sig om en av de mest extraordinära arter som vetenskapen träffat på. Vilket, med tanke på att E.T.-fisken Axolotl finns, inte vill säga så lite.

Marmorkräftan blev populär i tyska akvarier under slutet av 90-talet. Den första dokumenterade förekomsten är daterad 1995 av en tysk man som köpte ett exemp­lar i en djuraffär som saluförde den som ”Texaskräfta”. Han fascinerades av kräftans storlek och dess stora romproduktion och började entusiastiskt dela med sig av kräftan till likaledes entusiastiska akvarievänner. Därefter började så kallade ”marmorkrebs” dyka upp lite varstans i zooaffärer runtom i Tyskland och i andra länder.

I takt med att marmorkrebsen steg i popularitet började dess ägare samtidigt bli mer och mer konfunderade. Kräftan tycktes lägga sina ägg utan att para sig. Och trots att alla nya kräftor var honor växte de upp redo att reproducera sig. Hur gick det till? Hade de sex med sig själva?

Spridningen stoppades

År 2003 kunde forskare bekräfta att marmorkräftan helt enkelt klonade sig själv. Tio år senare började Frank Lyko och hans kollegor att kartlägga dess DNA för att förstå hur den uppstått. Vid det laget var den inte bara ett festligt inslag i akvarievärlden. I nästan två decennier hade marmorkräftan då klonat sig som kaniner.

– Folk skaffade sig ett exemplar, men ett år senare kunde de ha ett par hundra, säger Dr Lyko i en intervju med New York Times.

När de började bli lite väl övertaliga körde många nyblivna kräftägare uppenbarligen till närmsta sjö och dumpade sina marmorkrebs. Växande populationer uppstod lite varstans det fanns vatten och ibland kunde de vandra hundratals meter för att komma till nya vattendrag. Förvildade bestånd började dyka upp i Tjeckien, Ungern, Kroatien och Ukraina och senare i Japan och Madagaskar. 2012 hittades en del exemplar i Märstaån norr om Stockholm, men efter intensivt fiske stoppades spridningen. Nu är det förbjudet att föra in och ha marmorkräfta i Sverige, men enstaka fynd har gjorts i landet även sedan dess.

Kunde spåra den nya artens födelse

Marmorkräftan visade sig ha sitt ursprung i en amerikansk kräfta, Procambarus fallax, som bara finns i Satillafloden i USA.

Genom DNA-analysen kunde artens födelse spåras till ögonblicket då en vanlig kräfta parade sig med en kräfta som hade en mutation i sin könscell. Vanligtvis har könsceller bara en kopia av vardera kromosom, medan den muterade måste ha haft dubbla uppsättningar. Vid befruktnings­ögonblicket smälte de två kräftornas celler mirakulöst samman till ett embryo med tre kopior av varje kromosom i stället för som normalt två. Dessutom blev den lilla bebiskräftan inte vanskapt av den extra DNA-sekvensen utan trivdes som fisken i vattnet. Tack vare det extra kromosomparet kunde den första marmorkräftan vid mogen ålder lägga ägg som biologiskt sett redan var befruktade, avkommorna ärvde en identisk kopia av kromosomuppsättningen. Med andra ord kloner av sin moder. Som i sin fulländning är den enda klon som nu utgör hela släktet. Då kromosomparen inte stämmer överens med andra kräftors kan de heller inte para sig.

För ett halvår sedan deklarerade Frank Lyko och hans kollegor officiellt att marmorkräftan var en egen art som de döpte till Procambarus virginalis. Forskarna kan inte säga var det första exemplaret uppstod. Det finns inga vilda populationer i USA, så det är mycket möjligt att den nya arten föddes i ett tyskt akvarium.

Trots att alla marmorkräftor är genetiskt identiska har de lyckats etablera sig i en mängd olika miljöer – från övergivna kolfält i Tyskland till risodlingar i Madagaskar.

Bara en av 10 000 arter består av honor

Tack vare att forskarna kan följa arten från början kan marmorkräftan förhoppningsvis sprida lite ljus över ett av naturrikets stora mysterier: varför så många djur har sex. Bara en av 10  000 arter består av honor som kan självbefrukta sig, vilket kan tyckas märkligt. Det är ju inte bara hos människosläktet som det motsatta könet är det största hotet mot honans väl och ve, exempelvis, så att klona sig borde kunna ha sina fördelar.

Men även om asexualitet är en fantastisk strategi på kort sikt, lutar flera studier åt att djur som inte har sex heller inte överlever särskilt länge. På lång sikt finns det nämligen klara fördelar med att ha sex. Sexuellt reproducerande djur är bättre på att motstå sjukdomar eftersom blandningen av arvsanlag ständigt skapar nya kombinationer som ökar chansen att någon blir immun. Om ett virus utvecklar en förmåga att angripa en klon kommer samma strategi att fungera på alla kloner.

Marmorkräftan ger forskarna chansen att få en unik inblick i det här biologiska spelet från start. Under dess första decennier på jorden tycks livets lott gå som en dans. Förr eller senare kan lyckan emellertid vända.

– De kanske bara överlever i hundra tusen år, säger Frank Lyko till New York Times. Det skulle vara en lång tid för mig personligen, men i ett evolutionärt perspektiv är det bara ett ögonblick.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.