Inrikes.

2021-06-11 09:45
  • Bild: Henrik Montgomery/TT
  • Bild: Pontus Lundahl/TT
  • Bild: Tor Wennström/Lehtikuva/TT
  • Peter Johansson har kvar gamla bilder från dagarna i Göteborg. Här tillsammans med Johan, Fanny och Petter som alla reste från Malmö för att vara med och demonstrera under EU-toppmötet. Bild: Privat
    Peter Johansson har kvar gamla bilder från dagarna i Göteborg. Här tillsammans med Johan, Fanny och Petter som alla reste från Malmö för att vara med och demonstrera under EU-toppmötet.
Puffetikett
Dagens ETC

”Plötsligt kändes det som att vi var i en krigszon”

20 år har gått sedan händelserna i Göteborg. Tiotusentals människor samlades i protester mot EU-toppmötet och USA:s president George W. Bush.

Det slutade med nästan 1 000 omhändertagna och gripna, en stad i kaos och de första polisskotten mot en demonstrant sedan Ådalen.

Dagens ETC har frågat några av dem som vad på plats hur de minns dagarna och hur de präglats av sina upplevelser.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast söndag 24 okt så får du en hel månad för bara 39 kr.

Betala per år

Från

1500 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per år. Avsluta när du vill.

”Ingen trodde mig, inte ens släkten”

Bild: Privat

Jag var ansvarig för Rättvisepartiets utåtriktade aktiviteter och var på plats i Göteborg åtta veckor innan toppmötet för att mobilisera genom att ordna torgmöten och sånt. Jag var också med och arrangerade anti­kapitalistmarschen som gick precis innan de stora kravallerna bröt ut. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Det var fyra dagar med exeptionella händelser hela tiden, slag i slag. Men en av mina tydligaste minnen är när polisen går in med hästar och batonger i antikapitalist­marschen helt oförberett. De kontaktade inte oss innan om att någonting var fel, de gick bara rätt in. Jag minns att jag stod vid Götaplatsen och försökte få kontakt med kommunen, som jag visste satt i ett möte på stadsbiblioteket. Framför mig såg jag Avenyn i lågor i princip.

Händelserna bekräftade jättemycket av de slutsatser jag redan stod för. Men det var jobbigt att se hur en ny generation aktivister hade svårt att stå på sig. Det var nytt för mig att se hur man lyckades vända stora delar av opinionen emot oss. Jag kunde komma hem till Stockholm och berätta vad som hade hänt, men det var ingen som trodde mig, inte ens släkten. De visste ju via medier och polis vad som hade hänt. Det vände först med ”Uppdrag granskning” i december, men då var skadan redan skedd. I Göteborg var många organisationer utslagna och hade svårt att samla sig. Över tusen hade gripits och många hade skadats. Ändå gick Mona Sahlin och delade ut blommor till polisen.

Elin Gauffin

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Yrke: Ombudsman på Rättvisepartiet socialisterna.

Vem var du då? Jag var en nätverksaktivist redan 2001.

 

”Ett skott träffade en lyktstolpe nära mig”

Bild: Privat

Jag var i Vasaparken under gatufesten. I början var det bara en vanlig gatufest och den känslan fanns kvar ganska länge. Sedan bildade kravallpoliserna kedjor runt Vasaplatsen. Men festen var igång och det var som att jag inte fattade hur illa det kunde bli. Jag upplevde det som extremt fredligt och det var ingen som muckade, man ignorerade polisen.

Brytpunkten för mig kom när jag vid något tillfälle kollade ner mot Grönsakstorget och såg att det kom ett helt gäng killar som såg exakt likadana ut. Svarta tajta jeans, svart t-shirt, rakade skallar.

De kom gående från Grönsakstorget. Så öppnade polisen sin kedja och släppte in dem. Jag kommer ihåg att jag reagerade på att polisen hade bildat en kedja för att inte släppa ut demonstranterna, men släppte in dem. Sen började de springa upp mot gatufesten och slog ner folk hur som helst från ingenstans. Det blev kaos. Ridande poliser började slå på folk och de slog inte mot killarna i svarta kläder utan mot oss.

Jag stod ett par meter bakom Hannes (Westberg, reds anm) när han kastade stenen och jag minns två saker. Ett: Han kastade inte många stenar. Två: Han kastade jättedåligt. Stenarna hamnade flera meter från kravallpolisen. Jag fattade inte först att polisen öppnande eld. Jag såg Hannes ramla ner. Ett skott träffade en lyktstolpe som stod nära mig. De avfyrade flera skott och det var då det blev panik på riktigt.

Det fanns en stark rörelse inte bara i Sverige då, utan i många länder i Europa. Min känsla efter den sommaren var verkligen att polisens plan var att motståndet skulle slås ner, att man tog ett nacktag mot folk som demonstrerar. Länge efter det kände jag mig vaksam och rädd vid större demonstrationer. Man visste inte var polisen skulle kunna ta sig till.

Lotta Leon Vilde Wahl

Bor: Stockholm.

Yrke: Kulturproducent.

Vem var du då? Jag var 32 år och hade tagit sabbatsår från psykologlinjen och gick filmlinjen på kvinnofolkhögskolan. Jag bodde på en gård på landet i Halland med min dåvarande tjej och tre kompisar.

 

”Det är nog så här som fascism ser ut”

För mig började EU-toppmötet långt före den 14 juni 2001. Som aktiv i Attac Göteborg var jag en av dem som under våren förhandlade om bland annat boende för tillresta demonstranter. Våldet började med att femhundra personer, våra gäster, stängdes in på Hvitfeldtska. Efter månader av möten med goa Göteborgspolitiker och milda dialogpoliser gick startskottet med en hänsynslöst konfrontativ åtgärd som tog alla på sängen (och många bokstavligt talat i sovsäckarna). Detta var före demonst­rationerna och innan någon hade kastat sten. ”Angrepp på demokratin” är ett av de mest överanvända uttrycken i svensk offentlighet, men den container-inringning av Hvitfeldtska som frihetsberövade hundratals demonstranter kvalificeras tveklöst som ett sådant.

Det som tydligast framträder ur minnet nu 20 år senare är ljudet av taktfasta batongslag mot plastsköldar. Muren av poliser som spärrade in 400 personer på Järntorget bankade på sina sköldar med en suggestiv rytm, kanske som en teknik för att hålla orken uppe, bam-bam-bam. En del av de förbipasserande stämde in med sina handflator. Detta var efter skotten på Vasaplatsen. Bam-bam, klapp-klapp. Jag stod där och lyssnade på det kusliga dunkandet och tänkte med en slags kall förvåning: ”Det är nog så här som fascism ser ut. Precis just nu, precis just här, får de som bär batongerna ett moraliskt carte blanche. Nu kan de göra vad de vill.” 

Mina lärdomar från Gbg 2001 är sammanfattningsvis både platta och sorgliga: Jag lärde mig hur det är att bli lurad. Och jag lärde mig hur lite som krävs för att att den fascistiska masskänslan ska uppstå.

Cecilia Verdinelli

Ålder: 47.

Bor: Göteborg.

Yrke: Läkare.

Vem var du då? Aktiv i Attacrörelsen.

 

”Från 100 procent pepp till mardröm”

Bild: Privat

Jag bor i Malmö och vi hade haft en demonstration där polisen varit extremt brutala. Jag var ganska politiskt aktiv på den tiden och vi åkte till Göteborg och tänkte att det skulle bli en skön revansch. Det skulle bli stort och peppigt.

På fredagen var det fint väder och vi möttes i Slottskogen och promenerade i ett stort led. Det kändes så mäktigt. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att det var den fetaste demonstrationen som varit i Sverige under min levnadstid.

Man hörde om lite gruff, men det var vi vana vid. Vi gick vidare ner mot Avenyn och någonstans där har jag för mig att vi kände att demonstrationen var färdig. Jag såg en massa containrar och det var helikoptrar i luften, men jag såg aldrig det som kablades ut i efterhand med stenkastning och stolar som brann på Avenyn.

Stämningen började bli dålig, så vi lämnade Avenyn och gick mot Vasa och det var som att en osynlig järnring slöt ihop sig runt oss redan då. Vi var helt plötsligt mitt i smeten. Vi såg hur en snut släppte sin hund lös på några ungar och sprang dit för att hjälpa till. Jag är lärare och försökte prata med ungdomarna och säga att de skulle ta av sig maskerna och gå därifrån.

Vi hörde skott och i efterhand förstod man att det var de skotten som träffade Hannes. Vi lyckades ta oss ut och satt på restaurang Solrosen och var nervösa samtidigt som mina kompisar köpte drinkar till mig för att jag fyllde år.

Efteråt var jag bedrövad. Jag minns den brutala känslan när man gick från 100 procent pepp till ’vad är det här för mardröm’. Efter Göteborg gav jag nog upp lite. Jag har inte reflekterat över om det hade med händelserna att göra eller om det berodde på att jag blev äldre och fick barn. Men det kändes ganska hopplöst.

Peter Johansson

Ålder:  47.

Bor: Malmö.

Yrke: Mellanstadielärare.

Vem var du då? Arbetarromantiker, ganska självsäker och stöddig. Ville förändra samhället och markera. Demonstrationen var en tydlig protest mot rika människor.

 

”Plötsligt kändes det som att vi var i en krigszon”

Bild: Privat

Jag var politiskt engagerad och åkte för att protestera mot president Bush. Samtidigt var vi ett kompisgäng som åkte tillsammans och det var lite som att åka på rockfestival. Jag hade precis köpt en gammal amerikansk bil som vi åkte ner i.

Vi bodde på Hvitfeldtska och när vi vaknade på torsdagen hade snacket om att polisen byggde upp barrikader börjat gå. Vi förstod ingenting. Varför är vi inlåsta på skolan? Vi satt hela ­dagen som frågetecken och undrade vad det var som pågick samtidigt som barrikaderna blev högre. Vi höll ut ganska länge, men till slut bestämde vi oss för att dra. Jag och min dåvarande flickvän satt i min bil ute på skolgården och hörde polisen smyga omkring utanför. Jag backade ut bilen och jag kommer ihåg att vi fick soppatorsk utanför.

Resten av tiden bodde vi i bilen i Majorna. På fredagen gick vi in mot centrala Göteborg och det var jättemycket helikoptrar i luften. Vi gick mot Avenyn och ju närmare vi kom gick ryktena. De vi mötte sa att någon hade blivit skjuten. Plötsligt kändes det som att vi var i en krigszon. Jag minns att jag blev jävligt rädd och tänkte att om polisen har skjutit en människa så kan vad som helst hända. På kvällen fick vi veta att Hannes hade blivit skjuten. Jag tänkte att jag borde ringa morsan och säga att jag var okej.

Jag pratade nyligen med några kompisar om händelserna och alla var överens om att det gjorde oss nojiga för att gå på demonstrationer. Jag kände också att nu kanske det är dags att göra någonting annat. Det var ett hårt angrepp från polisens sida och jag kände ett otroligt förakt. Man började tänka på skotten i Ådalen. På hösten började jag jobba på Emmaus, med Västsahara och Angola. Där kunde jag kombinera jobb och tro på en bättre värld.

Henke Andersson

Ålder: 45.

Bor: Stockholm.

Yrke: Bokvärderare på Stadsmissionen.

Vem var du då? En 25-årig punkare och vegetarian. Bonde i kollektiv och aktiv i Food Not Bombs.

 

”De skadade hela den svenska vänstern”

Bild: Marit Fahlander

Jag hade jobbat dygnet runt i flera veckor kändes det som. Vi skulle ha torgmöte på Götaplatsen och jag var en av arrangörerna. Jag kom dit tidigt på fredagen och jag kände tidigt på mig att det här kommer inte att gå bra. Jag visste ju vad som hade hänt dagen innan på Hvitfeldska och jag kände att det finns människor här som vill ha bråk. Jag kände också att risken att polisen skulle överreagera var väldigt stor. Efter själva torgmötet gick jag till demonstrationerna och försökte få mina gröna ungdomar att lämna tåget, för jag insåg att risken att det skulle gå illa var ganska stor.

Jag tror att jag lyckades få iväg några av dem.

Sedan insåg jag att det var hög tid för mig att komma iväg och äta frukost. Jag hade inte hunnit med det innan torgmötet. Jag promenerade mot Olofshöjd där jag bodde då, och när jag var i närheten av näckrosdammen såg jag kravallpoliser rusa över universitetsområdet.

Jag försökte ringa men telefonerna funkade ju inte. Det är inte mycket till ögonvittnesskildring av Avenykravallerna, men det är en ögonblicksbild.

Det var intensiva dagar. Vårt fokus i Göteborgsaktionen var att genomföra den stora fredliga demonstrationen som vi hade planerat och det lyckades vi göra, och vi lyckades hålla den fredlig. Däremot lyckades vi inte med den bild som kom ut av motmötets aktiviteter. De som ställde till med Avenykravallerna orsakade inte bara skada på butiker, de skadade hela den svenska vänstern något oerhört. Det lyckades vi inte bemöta.

I flera år efteråt kunde man inte gå på fest utan att höra folk gräla om Göteborgskravallerna. Men nu tror jag att det börjar bli bortglömt.

Max Andersson

Ålder: 47.

Bor: Göteborg.

Yrke: Har sabbatsår efter en mandatperiod i EU-parlamentet för MP, en av frontfigurerna i partiet Vändpunkt

Vem var du då? Ombudsman på halvtid för Grön ungdom Väst, hade studieuppehåll från biologlinjen.

 

”Jag vet inte om vi lärt oss någonting”

Bild: Privat

Som ledamot i justitieutskottet tyckte jag att det var intressant att det var en så stor tillställning och ville se hur det skulle gå. Jag var beredd på att det kunde bli stökigt men absolut inte på det som skedde.

Jag var intresserad av att se hur det gick på skolorna där demonstranterna sov över. Jag var där och tittade och då var det lugnt. Sedan gick jag längs Vasagatan och Vasaparken och det var fruktansvärt. Poliser hade bildat en linje och man fick inte gå vart man ville. Jag försökte prata med poliserna men de var som mumier i ansiktena. Det var som i någon militärdiktatur. Det var som att det inte var människor som stod där utan någon makt som hade fått en order. De hade förvandlats från vanliga poliser till någonting annat. Jag kände kanske också att de var rädda. Man hade kommenderat dit poliser från olika distrikt som väl inte visste vad de skulle möta.

Jag var inte där när skotten mot Hannes kom, och stenkastningen. Det blev för jobbigt så jag avvek innan dess.

Jag tänkte redan då att man inte borde ha släppt in de våldsbejakande människorna. Det var tal om att förbjuda Afa att delta, men många inom vänsterrörelsen och även på min sida satte inte ner foten, utan de skulle få komma. Men jag tycker att om det finns våldstendenser och det är mycket folk i rörelse så ska man ha försiktighetsprinciper. Jag kände samtidigt att polisens uppträdande inte var rätt. Man borde jobba mer med hur de ska handskas med situationer med mycket folk och aggressiva personer. Sådana situationer kommer ju att inträffa fler gånger, och jag vet inte om vi lärt oss någonting.

Kia Andreasson

Ålder: 72.

Bor: Göteborg.

Yrke: Pensionär.

Vem var du då? Jag satt i riksdagen för Miljöpartiet.

 

”Det förändrade mitt liv”

Bild: Hanna Strömbom

Jag åkte ner till Göteborg tillsammans med medlemmar i Rättvisepartiet från Luleå och Piteå för att demonstrera mot EU och för antirasism och asylrätt. Det var framför allt Schengenmuren som jag var där för att protestera mot. Det var en period i mitt liv när jag såg politiken som en hobby, även om jag förstod att det var allvar. Men händelserna under de tre dagarna i Göteborg var en ögonöppnare, hela synen på att staten är neutral föll samman de här tre dagarna.

Jag kom till Göteborg precis när Hvitfeldtska omringades av containrar. Det var den första nyheten vi möttes av när vi klev av tåget. På fredagen var jag funktionär på antikapitalism-marschen som började på Götaplatsen. En fredlig samling mot EU-toppmötet. Vi marscherade ner för Berzeliigatan och där angrep polisen fullständigt oprovocerat vår demonstration från tre håll. Man gick på framifrån med sköldar och batonger, man kom från garaget med polishundar och med hästar från en av tvärgatorna och delade upp demonstrationen i två delar. Misshandlade folk ganska brutalt. Det här skedde ju innan det som blev känt som kravallerna. Så pressades svarta blocket bort från Berzeliigatan upp mot Avenyn, där polisen sedan lät dem gå bärsärkargång.

Just händelserna på Berzeliigatan är nog det som påverkat mig mest. Att polisen så våldsamt gick in mot en fredlig demonstration var det som gjorde att jag ville engagera mig politiskt på heltid. De tre dagarna förändrade mitt liv.

Kristofer Lundberg

Ålder: 38.

Bor: Göteborg.

Yrke: Badmästare och förstanamn på Rättvisepartiet socialisternas lista i Göteborg.

Vem var du då? Jag gick på gymnasiet och hade varit politiskt engagerad i ungefär två år.

 

Tidslinje

Mellan den 14 och 16 juni 2001 hålls ett EU-toppmöte i Göteborg. Värd är Göran Persson, ordförande i EU. I samband med mötet kommer USA: s president George W Bush till Göteborg. Det är första gången som en amerikansk sittande president besöker Sverige.

Onsdag 13 juni

Vid 21-tiden på kvällen beslutas om en husrannsakan mot Hvitfeldtska gymnasiet, där många demonstranter bor. Anledningen är bland annat att polisen sett personer bära in stenar i skolan.

Torsdag 14 juni

På morgonen beslutar polischefen Håkan Jaldung att spärra av området runt Hvitfeldtska. Drygt 500 personer finns då på området och släpps under de första timmarna inte ut. Skolan omringas av en mur av containrar. Det sker strax innan president Bush ska landa.

På eftermiddagen genomförs demonstrationen ”Bush not welcome” med omkring 12 000 deltagare.

Natten mot fredagen vid 03-tiden genomförs slutligen husrannsakan på Hvitfeldtska. Polisen finner inga vapen, men andra föremål som beskrivs som potentiellt farliga.

Fredag 15 juni

Ett torgmöte genomförs på Götaplatsen på förmiddagen.

En grupp demonstranter går mot Berzeliigatan och svenska mässan där EU-toppmötet pågår. Demonstrationen mynnar ut i det som blir kravallerna på Avenyn där butiksfönster slås sönder och kafémöbler eldas upp.

En Nej till EU-demonstration med 20 000 deltagare går till Götaplatsen på kvällen.

På kvällen hålls också en Reclaim the streets-fest på Vasaplatsen. Polisen skjuter skarpt och tre personer skottskadas. En av dem är Hannes Westberg som får livshotande skador.

Lördag 16 juni

Demonstration mot EU äger rum på morgonen med 10 000–15 000 deltagare.

500 personer genomför en sittdemonstration mot polisvåldet på Järntorget och omringas av polisstyrkor.

På kvällen stormar nationella insatsstyrkan Schillerska gymnasiet efter ett tips om att en beväpnad tysktalande person finns där. 78 personer förs ut och tvingas ligga på den våta asfalten i upp till en och en halv timme. Alla släpps då polisen inte hittar någon tysk terrorist.

Efterspelet

53 polismän och 90 demonstranter skadas under kravallerna.

170 anmälningar mot polisen gjordes av demonstranter. Anmälningarna gällde våld eller olaga frihetsberövande.

Fem polismän åtalades, varav en var polischefen Håkan Jaldung för olaga frihets- berövande i samband med insatsen på Hvitfeldtska gymnasiet. Ingen fälldes.

Sammanlagt grep polisen 530 personer, varav 459 vid aktionen mot Hvitfeldska. 385 personer omhändertogs.

Ett 80-tal demonstranter åtalades och för våldsamt upplopp, 70 av dem fälldes. En av dem var den skjutne Hannes Westberg, som dömdes till åtta månaders fängelse.