När ministrar, partiledare och experter på försvars- och säkerhetspolitik träffades i Sälen rörde sig dagordningen kring frågor som situationen i Syrien och Sveriges framtida säkerhetspolitik. Årets största säkerhetspolitiska händelse, att Sveriges militära styrkor dras tillbaka från Afghanistan, ekade  dock med sin frånvaro.
– Jag tror det beror på att ämnet ses som relativt uttömt, samt att alla gissningar om vad som kommer att hända i landet hänger i luften, säger Lotta Hedström, ordförande för biståndsorganisationen Svenska Afghanistankommittén.
Hon betonar att det totala säkerhetsläget i Afghanistan har förvärrats sedan 2008 och att det är ett stort misslyckande, någonting som borde uppmärksammas. Även Pierre Schori, före detta diplomat och socialdemokrat, tycker att det är märkligt att Afghanistan inte kommer diskuteras i Sälen.
– Hela Afghanistaninsatsen är en för många pinsam insikt om att man begått ett stort strategiskt misstag. Därför håller man helst tyst, vilket är upp­seendeväckande med tanke på att vi faktiskt deltagit i ett krig.

50 personer kvar i landet
De svenska styrkorna kommer att finnas i Afghanistan fram till sommaren och kvar därefter blir 50 man i en Nato-ledd utbildningsinsats. Pierre Schori anser att det hela är ”höljt i dunkel”.
– Det är lika oklart varför styrkorna lämnar landet just nu och vad de kvarvarande ska göra som varför man gick in i landet över huvudtaget. Det sades att man gick in för att rädda kvinnorna, skapa demokrati och få bort talibanerna, men ingenting av det har man lyckats med och nu lämnar man efter sig en stor osäkerhet. Sverige har följt USA:s politik, vilket är en strategisk katastrof.  

Försämrad situation för kvinnor
Den främsta risken Lotta Hedström ser med att de internationella styrkorna dras tillbaka är att situationen för kvinnor försämras.
– Om en tillbakagång innebär att det blir ett allas krig mot alla finns det en risk att de fördelar vi faktiskt har sett för kvinnor – så som minskad mödradödlighet och möjligheten för flickor att gå i skola – kommer att få stå tillbaka. Det är en oro vi delar med flertalet av landets kvinnoorganisationer, säger hon.