– Det skulle inte fungera. Jag behöver fortfarande vara rädd om mig. På en vanlig arbetsplats hade jag känt mig annorlunda, här är det mer en styrka att vara annorlunda, säger Sven Sun.
Tar socialt ansvar
Nicklas Andreasson håller med. Han har varit långtidssjukskriven och lidit av psykisk ohälsa, men här trivs han.
– Jag var matlagare i 33 år, men jag vill inte tillbaka till den branschen. Här kan jag vara mig själv, och jag slipper hålla på med CV:n och söka jobb, säger han.
Många av dem som jobbar i ett arbetsintegrerande socialt företag, ett så kallat ASF, har liknande bakgrund som Nicklas Andreasson och Sven Sun. Det kan handla om missbruksproblem, kriminalitet, psykisk ohälsa, behov av språkstöd, psykisk- eller fysisk funktionsnedsättning.
– Det är de grupper som står allra längst bort från arbetsmarknaden. Det är för dem vi finns till, säger Gunilla Klingensjö, VD på Vägen ut-kooperativen.
Hon menar att de arbetsintegrerande sociala företagen på många sätt är unika. Förutom själva grundidén att skapa arbete åt dem längst bort från arbetsmarknaden har de gemensamt att eventuella vinster återinvesteras, att de anställda ofta blir delägare genom kooperativet och därför har stort inflytande över verksamheten, ingen ses som uträknad – alla ska kunna hitta ett meningsfullt jobb som passar dem. I en tid då långtidsarbetslösheten ökar borde de sociala företagen spela en ännu större roll, tycker Gunilla Klingensjö. Hennes kollega Pernilla Svebo, ordförande och en av grundarna till Vägen ut, håller med:
– Situationen för dem som står allra längst från arbetsmarknaden har blivit sämre och sämre. För dem är ett ASF ofta räddningen. Ändå ser vi hur vi motarbetas från flera håll, trots att vi är de enda som faktiskt anställer den här gruppen. Det är frustrerande.
En uppskattning från intresseorganisationen Skoopi bekräftar det Pernilla Svebo säger – vart fjärde ASF har lagts ned de senaste åren.
– De här företagen behövs så desperat, ändå är det många som inte klarar sig. Det är sorgligt, inte minst för dem som får fortsätta stå utanför arbetsmarknaden och istället blir beroende av försörjningsstöd, men också för samhället i stort. Alla vinner på att de här människorna får jobb, säger Ulrica Persson, ordförande i Skoopi.
Osund konkurrens
Orsakerna till att många har svårt att klara sig är flera, enligt Skoopi. Det handlar till exempel om att företagen blir utkonkurrerade av kommunerna själva, eller av andra statliga satsningar. Ett sådant exempel är Naturnära jobb, ett statligt finansierat projekt som riktar sig till människor som står långt ifrån arbetsmarknaden – men ofta mer anställningsbara än de som arbetar i en AFS.
– Det var precis den typen av jobb som vi utförde, enklare skogsröjningsarbeten. Men när Länsstyrelsen fick pengar för att sköta det här själva, i och med Naturnära jobb, konkurrerades vi ut, säger Sven Sandström, före detta ordförande för kooperativet Gotlands skog och miljö.
Men det som har försvårat allra mest för de sociala företagen är kanske omstruktureringen av Arbetsförmedlingen. Ett arbetsintegrerande socialt företag fungerar både som ett vanligt företag som säljer varor eller tjänster, men har också ett arbetsrehabiliterande syfte. För det krävs samarbete med Arbetsförmedlingen.
– När Arbetsförmedlingen tvingats dra ner och sedan ensidigt fokuserat på upphandlade tjänster, har de i betydligt lägre utsträckning anvisat till förstärkt arbetsträning som är det vanligaste hos oss. Dessutom har bedömningen för lönebidrag ändrats, och det drabbar oss också, säger Ulrica Persson.
”En väg in i samhället”
Den som får jobb i ett ASF har ofta börjat med just arbetsträning, för att därefter övergå till en anställning med lönebidrag. Det arbetsintegrerande sociala företaget får ersättning för de som arbetstränar och lönebidrag för de som anställs utifrån funktionsnedsättning. Om samarbetet med Arbetsförmedlingen upphör försvinner också en stor del av deras inkomst. Då minskar möjligheten att anställa. På Vägen ut-kooperativen i Göteborg är oron stor att fler långtidsarbetslösa kommer hamna utanför.
– ASF behövs för de här människorna. Det handlar inte bara om att få en vettig sysselsättning, utan också om att få en väg in i samhället, säger Pernilla Svebo.
Som en följd av januariavtalet är det nu fristående aktörer som ska hjälpa arbetssökande in på arbetsmarknaden. I och med det har tjänsten Kundval rusta och matcha, Krom, införts på försök i ett antal kommuner. Men planen är att det ska utökas och att även långtidsarbetslösa ska ingå. Det bekymrar Pernilla Svebo och Gunilla Klingensjö.
– Alla är medvetna om att det inte kommer att funka. De kommersiella aktörerna kan kanske matcha dem som länge varit på arbetsmarknaden, som har erfarenhet och är etablerade, men här handlar det ibland om 50-åringar som aldrig har haft ett jobb, vad ska de skriva i sitt CV? De behöver något helt annat än ett digitalt samtal med en coach en gång i veckan, säger Gunilla Klingensjö.
Joakim Andersson, en av dem som jobbar på snickeriet, instämmer. Att få jobb på snickeriet och samtidigt få en egen bostad har förändrat hans liv. Det hade aldrig coachsamtal kunnat göra.
– Du vet ju hur jag är Gunilla, jag är rätt bra på att låta ordentlig. Jag hade fått den där coachen att tro att allt var bra, men egentligen hade det varit full kriminell- och missbruksaktivitet igen. Jag har behövt byta hela mitt liv, och jag behöver människor som känner mig, som ser när jag är på väg åt fel håll. Det har jag här.
