Under kriget finns det både höns, kaniner och grisar i de grönskande trädgårdarna, en småstadsidyll som då och då störs av mullrande bombplansflottor på väg till Tyskland.
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
På sommaren kan vi barn bada i den lilla plaskdammen vid vattentornet på Nobelvägen, och vill vi bada på Ribban är det enkelt att ta spårvagnen från hållplatsen utanför Sofielundsskolan på Lönngatan ända ut till vändplattan vid kallbadhuset. Det är härliga tider för en liten sjuårig pojke, som inte har någon riktigt klar bild av vad som händer i Europa eller med kusinerna i Köpenhamn.
Drygt 70 år senare sitter jag på en byggnadspolitisk konferens i den gamla Sofielundsskolan. Skolsalarna är desamma, stora ljusa och vackra rum, men eleverna är nu betydligt äldre. Det är här som jag träffar Ståle Holgersen för första gången. Han berättar då att han skriver en bok om Malmö och stadens utveckling, och nu, några år senare har jag läst den.
Industristaden vissnar
Boken heter ”Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid”. Det är en omarbetad version av hans avhandling, där han skildrar hur industristaden Malmö växer fram, blommar upp och till sist vissnar ner, trots alla mer eller mindre krampaktiga försök från de styrande att hålla fast vid idén om Malmö som industristad. Den gamla arbetarstaden vars stolta förflutna som en av socialdemokratins och arbetarrörelsens främsta utposter i Sverige tvingas till sist se hur stadens stolthet, Kockums, avslutar sin verksamhet. Det som en gång var världens största varv blir en tyst och ödslig plats, och nithammarnas dånande musik hörs inte längre över staden.
Utvecklingen skildras av Ståle Holgersen med humor och distans, och han ger en god teoretisk bakgrund till sin marxistiska analys av det som har hänt och fortfarande händer i småstaden Malmö.
Hur August Palms och Axel Danielssons arbetarstad och Per-Albin Hanssons folkhem förändras under det socialdemokratiska styret på 1900-talet, hur den svenska modellen och samförståndet i Malmö mellan staden och kapitalet växer fram, och vem de viktigaste personerna är framgår tydligt i bokens tredje kapitel – ”Staden”.
Här får vi läsa om hur Oscar Stenberg, Hugo Åberg och Ernst Wehtje tillsammans bestämmer över all utveckling i staden. Den materiella basen för samarbetet är en stark tillväxt, de stora industriföretagen går på högvarv, skatteinkomsterna blir större och enigheten mellan socialdemokraterna och högerpolitikerna är stor.
Själv började jag mitt yrkesverksamma liv som murare på 1950-talet, och det finns massor av jobb med bra lön för alla. För de som vill prova på att utvecklas finns möjligheter till utbildning, och själv börjar jag läsa på det som då hette Malmö Högre Tekniska Läroverk. När jag och mina klasskompisar gick ut som byggnadsingenjörer hade vi alla fått nya intressanta jobb innan skolan slutade. På 1960-talet ökar Malmös befolkning med 30 000 personer och reallönerna steg flera år med nära fem procent årligen. I media kallades Malmö för ”landets ledande tillväxtcentrum”.
Malmös svarta fredag
Men efter sol kommer regn, och stadens uppgång planade ut och på 1990-talet kom ”Malmös svarta fredag”. Den 8 februari 1991, samma dag som Saab avslutar sin kortvariga produktion på Kockumsområdet, gick Nordisk Fjäder i konkurs, och sedan följde den ena nedläggningen efter den andra. Trots många försök att förlänga industristadens liv, måste de styrande till sist slå fast att den var över. 1900-talet slutade i en allvarlig ekonomisk kris för Sverige och Malmö. Samarbetet mellan socialdemokrater och moderater gick allt sämre, men Malmös nye socialdemokratiske ledare, Ilmar Reepalu, ville ändra på detta.
Tillsammans med Ulf Laurin, en av stadens mest inflytelserika industrikapitalister och ledare för Svenska Arbetsgivareföreningen, började Ilmar Reepalu ett samarbete som ledde oss fram till dagens postindustriella Malmö.
Omvandling med högt pris
Enligt Ståle Holgersen står det postindustriella Malmö på nyliberal grund, och det som i stor utsträckning definierar detta är den internationella konkurrensen om att attrahera kapital. Detta har Malmö lyckats med och staden kan också presentera en framgångsrik omvandling. Men Malmö har inte lyckats med att få pengarna att sippra ner, att gå från de rika till alla de som lever under dåliga ekonomiska förutsättningar. Omvandlingen har haft sitt pris och för Malmös del blir det en stad sönderriven av ekonomisk och social polarisering. I skuggan av Turning Torso har det vuxit fram ett Malmö med fattigdom och arbetslöshet.
Vägar till krisfri framtid
Boken avslutas med ett sista kapitel med titeln ”Världen och Malmö, år 2030”. Ståle Holgersen för fram intressanta och spännande argument för olika vägar till en krisfri framtid, Som gammal malmöbo är jag mest intresserad av Ståle Holgersens resonemang kring industristadens utveckling, men även hans resonemang om hur vi tillsammans kan bana väg för ett socialistiskt samhälle är värda att fundera över.
