Programmet Könskriget slog ner som en bomb i Feministsverige när det sändes och förlamade stora delar av kvinnojoursrörelsen.
Dagens ETC har pratat med några av de som närmast berördes av drevet som följde.
Minns ni vad ni tänkte och tyckte om programmet när ni såg det?
Eva Lundgren (EL): Ett uppenbart fuskarbete med klipp och klistra-teknik och voice over.
Gudrun Schyman(GS): Jag tyckte det var ett oerhört hårdvinklat, tendensiöst och osakligt program. När jag sedan fick reda på hur inspelningen gått till, med utfästelser om att det skulle vara ett jubileumsprogram om Roks, blev jag tvärförbannad!
Angela Beausang (AB): Jag tyckte att programmet visade en förvriden bild över vår organisation. Tendentiös och ganska kvinnohatande.
Tiina Rosenberg (TR): Det kändes redan när det sändes att detta inte var goda nyheter för feminister.
Jenny Westerstrand (JW): Jag tyckte det var underligt, karikatyrartat och lite som en glimt in i en helt uppsnurrad värld. Men jag trodde inte att programmet skulle ”sätta sig” hos folk.
Devrim Mavi (DM): Min första tanke var att det alltid måste vara okej att undersöka och kritisera feminism. Men när jag såg programmet insåg jag att det både var mycket tendensiöst och osakligt.
Vad tänker ni om det nu tio år senare?
EL: Programmet var och är en ren förfalskning om Roks och feministisk våldskunskap.
GS: Det gjorde stor skada när det kom, många aktivister blev skrämda in i hörnen och många som inte gillar feminism fick bre ut sig, men långsiktigt har det inte haft betydelse för den feministiska rörelsens framfart.
AB: Jag har inte ändrat uppfattning.
TR: Freud påstår att slumpen inte existerar. Det finns processer som är i gång oavsett om vi vill eller inte. Det är klart att jag än idag känner mig förvånad över reaktionerna.
JW: Att folk ville ha den där berättelsen om ”radikalfeminismen”. Det var iofs ingen jätteöverraskning, men att det kunde serveras sådär rått, och fånga så många. Även feminister.
DV: Det jag minns mest är att folk blev som tokiga. En fråga jag ofta fick var: Anser du/ni att män är djur? Jag minns att jag då kopplade både det mycket våldsamma mottagandet av Fi och även en hel del hot jag fick utstå till filmen. Så här tio år senare tror jag att dokumentärens osaklighet är uppenbar för de allra flesta.
Vilka konsekvenser fick programmet för er och för den feministiska rörelsen i stort?
EL: Programmet blev starten på en granskning av mig för misstänkt vetenskaplig ohederlighet initierat av min arbetsgivare, rektorn vid Uppsala universitet. Även om jag sedan blev frikänd från anklagelserna så blev min forskargärning och livsverk sönderslaget. Livet blev sig aldrig mer likt.
GS: Klimatet blev kärvt. Det blev uppförsbacke i vår första valrörelse. Många satte likhetstecken mellan utsagorna i filmen och Feministiskt initiativ. Vi fick oss påklistrat att vi hade uppfattningen att män är djur.
AB: Jag påverkades inte alls förutom att jag blev störtförbannad eftersom jag såg vad det gjorde med Ireen (von Wachenfeldt, Roks dåvande ordförande, red. anm.), en kär syster!
TR: Programmet blandades ihop med Fi och feminismen i stort.
JW: Jag fick det mest solida empiriska test på att min teoretiska och analytiska bas är robust. Jag hade inte i det mest lagbundna radikalfeministiska universum kunnat skriva en så fundamentalistisk anti-feministisk plot.
DV: Programmet blev en förevändning för att demonisera Fi. Vi var många i Fi som drabbades av hot som skickades hem till oss. Våra torgmöten blev angripna.
Varför tror ni att programmet fick sånt enormt genomslag i medierna?
EL: Feminismen var en svensk framgångssaga och det fanns starka krafter som sedan länge ville hindra denna utveckling.
GS: Alla som var skeptiska och/eller motståndare till feminismen fick luft under vingarna. Fernissan krackelerade och debatten tappade kunskap.
AB: Dramaturgin var oemotståndlig för medierna – eld, satanister och galna feminister.
TR: Det är en bra story. Att klippa uttalanden ur sin kontext får vem som helst att framstå som obegriplig. En rafflande story är alltid något som går rakt in i det mediala blodomloppet och då tänker folk att det inte finns rök utan eld.
JW: Under många år fick medierna regissera samtalet om våld, för de tillät inte att någon kom in och debatterade deras vinklar och teknik. När detta kombineras med Dan Josefsson-ideal, politisk fundamentalism och metodologisk härdsmälta vad avser etiken, inser man att machotänket premieras i sagda miljö. Klart ett sådant sammanhang inte vill se feminister.
Vad tror ni var det bakomliggande syftet med programmet?
EL: För vissa aktörer var det viktigt att slå undan benen för feministisk våldsforskning.
GS: Det har jag verkligen undrat över. Programmet fick ju också pris för ”nyskapande” dokumentär, om jag inte minns fel. Jag är inte konspiratoriskt lagd men det här var något lurt.
AB: En karriärsugen journalist med ambitioner?
TR: Programmet fälldes senare som osakligt, men det brydde sig folk inte om. Avsikten var att skada kvinnojoursrörelsen och det lyckades man med.
JW: Att bryta den framgång feministisk våldsforskning haft.
DM: Det var reaktionen på mångåriga feministiska framgångar: ”Vet er plats!”
Var står vi idag? Hur har den feministiska rörelsen hämtat sig? Vad har vi lärt oss?
EL: Den feministiska rörelsen blev fragmenterad och identifierad med det nya fy-ordet ”extremfeminist”. I dag är den på benen igen som politisk och aktivistisk rörelse men har mist kontakten med feministisk våldsforskning och drivs mer av så kallad identitetspolitik.
GS: Visst har den hämtat sig! Och inte bara det. Den har fått ett genombrott av aldrig skådat slag.
AB: Jourerna har hämtat sig för länge sedan.
TR: Ur ett internationellt perspektiv har feminismen klarat sig fint i Sverige. Jag jobbar i Finland och det är stor skillnad.
JW: Den feministiska rörelsen är splittrad som alltid, men en skillnad från förr är att våldsfrågan från att ha varit i centrum för feministisk teori och politik nu betraktas som perifer när den omtalar kvinnors utsatthet för mäns våld.
DM: Vi har lärt oss att organisera oss och kämpa vidare. Feminismen är idag en folkrörelse.
GS: Idag skulle programmet aldrig kunnat sändas. Se bara på reaktionerna efter Belinda Olssons program Fittstim – min kamp. Det blev massiva protester och resultatet blev en injektion till feministisk organisering. Helt tvärt emot vad som hände då.
TR: Jag tänker med tacksamhet på alla feminister som orkar tjata. I Sverige syns feminister i både medier och i den övriga offentligheten. Feminister tas på allvar på ett sätt som jag inte stött på någons annanstans.
JW: Jag önskar mig ett smartare Sverige och en modigare feminism.
Fotnot: Dagens ETC har sökt Könskrigets programledare Evin Rubar och dess producent för en kommentar, men de har valt att inte medverka.
