Inrikes.

2018-02-13 15:45
Bild: Fredrik Sandberg/TT

”Nejsägande är fel väg för förändring”

Stina Oscarson beskriver sig själv som rörelsemänniska och tvivlare på samma gång. Idag är hon en fri intellektuell som debatterar allt från radioteater till försvarsanslag. Snart kommer nya boken.

”Demokratin kräver engagerade medborgare för att upprätthållas”, säger hon.

Vi ser en tydlig trend med lösningsorienterade vänsterböcker som kommit på senare tid. Rebecca Solnits ”Hopp”, Naomi Kleins ”Nej är inte nog”, Susan Georges ”Deras kris, våra lösningar”: böcker som presenterar en väg ut ur det postdemokratiska tillståndet och den nyliberala världsordningen – genom att säga ja till lösningarna istället för nej till problemen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” Så lyder titeln på Stina Oscarssons kommande bok, som skulle kunna beskrivas som en handbok för aktivister. Visserligen fylld av tvivel och vånda, men ändå: en bok som vill övertyga om att samhället går att förändra. Där konstaterar Stina Oscarson att demokratin kräver engagerade medborgare för att upprätthållas. Boken fylls sedan med positiva exempel på icke-våldsmetoder som har förändrat om inte politiken så i alla fall lokalsamhället. Allt från medborgarrättskämpar i 1960-talets USA till samtida ­hackaraktivister, fackföreningskämpar och gerillaslöjdare. ”En viktig lärdom”, skriver Stina Oscarson, ”är att många människor verkligen vill göra något. De är beredda att bli aktivister om de bara får veta vad de kan göra.”

Hindrade kommersialisering

Jag frågar Stina Oscarson om hon själv sysslar med aktivism? Inte i någon vedertagen bemärkelse svarar hon, men understryker att hon gärna vill använda en bred definition av begreppet.

– Kulturfrågan är viktig för mig, låt mig ta ett exempel. När Alliansen kom till makten 2006 tillsatte de en kulturutredning. Ganska snabbt stod det klart att de ville kommersialisera kulturpolitiken kraftigt. Då fick jag idén att man inom ramen för demokratin kunde sätta igång en parallell utredning, Skuggutredningen. Efterhand växte den och en stor del av kultursverige engagerade sig. Vi anordnade kurser i remisskrivande och startade debatter om kvalitetsbegreppet, som borgarna ville ta bort. Och efter två års arbete när propositionen lades fram var det inte mycket kvar av den ursprungliga kulturutredningen. Jag tror faktiskt vi hindrade kommersialiseringen.

En kick

Stina Oscarson skiner upp: ”Fatta vilken kick!” och understryker ännu en gång att det är viktigt att vi förstår att vi inte är maktlösa som medborgare. Själv kommer jag att tänka på ett gammalt citat från Olof Palme: ”Samhället är människans verk. Om någonting är fel så kan vi ändra på det.” Jag läser det som en påminnelse om att vi inte bör hänge oss åt våra tröstlöshetskänslor.

Vi byter ämne och pratar om icke-våldsprincipen: i boken är Stina Oscarsson väldigt kritisk mot hur samtalet förs inom arbetarrörelsen idag. Det är mera poliser till förorten, mera pengar till försvaret, mera militärövningar. På ett ställe skriver hon att det är vansinne att så mycket politik idag handlar om överhängande hot.

– Militarismen är en grundläggande moralisk fråga för mig och inte något jag tänker på i höger-vänster-dimensioner. Jag tycker att det är jättesorgligt att vi håller på att bygga en gemenskap kring försvarsfrågan. Jag blir ledsen när jag hör att man åter delar ut ”Om kriget kommer” och att både högern och vänstern vill återinföra lumpen. Är det verkligen hotet från Ryssland som ska ena oss? Det borde vi fråga oss.

– Samtidigt gäller det att inte bara säga nej, även här. Om man till exempel vill hindra Sverige från att delta i internationella militärövningar ska man inte starta en aktion som heter ”Stoppa Aurora”. För det kommer man aldrig att lyckas med. Istället ska man tänka ut vad man kan säga ja till. Som att Sverige skriver under FN:s konvention mot spridningen av kärnvapen. Det gör att det i praktiken blir omöjligt för oss att gå med i Nato, och då kommer man inte att anordna militärövningar av Aurora-typen här. Det vore mycket mer strategiskt.

I en bubbla

Jag och Stina Oscarson har faktiskt träffats en gång förut. Det var runt 2011 då jag var kulturredaktör för socialdemokratiska Tiden. Det var en speciell tid: Håkan Juholt hade precis blivit partiledare och vi var många som kände hopp om en ny sorts arbetarrörelse. I sitt tal på partikongressen citerade Juholt Göran Sonnevi och Oscar Wilde och min chefsredaktör Daniel Suhonen spökskrev hans kulturartiklar. Samtidigt hade Stina Oscarson intagit chefsposten för Radioteatern – vilket gjorde att Aftonbladets kulturedaktör Åsa Linderborg ”hoppade av glädje”. Själv minns jag det där mötet som en höjdpunkt, som om vi snart skulle iscensätta en kulturpolitisk offensiv. När Stina Oscarson kom in i Tidens lokaler uppstod en känsla av allvar.

Jag frågar henne om den där eftermiddagen: hade hon också en känsla av kulturpolitisk frammarsch? Hon tar genast ner mig på jorden.

– Nej, jag tror att vi befann oss i en liten liten bubbla. Det man möjligen kunde ana var ett vagt löfte om en annan kultursyn inom arbetarrörelsen. Men sedan gick det ju snabbt utför.

Stina Oscarson ser lite melankolisk ut. Det som hände var att Juholt avgick några månader senare. Efter det avgick även Suhonen, och med Löfven upphörde allt tal om kultursatsningar. Stina Oscarson satt kvar i tre år till och blev som alla chefer som genomför större förändringar både hyllad och ifrågasatt. Drev uppstod – bland annat skrev Magnus Ringgren upprepade artiklar om att Radioteatern offrat konsten för plakatpolitiken. Organisationen svajade, och när Stina Oscarson kom tillbaka efter en period av sjukskrivning för anorexi fick hon veta att hon blivit ”omplacerad”. Kanske handlade det om att ledningen fallit offer för medietrycket. Kanske om att man inte kunde visa sig svag som chef på SR. I vilket fall som helst kände Stina Oscarson sig omyndigförklarad och sviken. Men att falla ner i tröstlöshet? Aldrig.

– Man kan bara förändra saker om man känner lust. Nej förresten, det var förenklat. Men om man verkligen vill förändra någonting är bitterheten och nejsägandet inte rätt verktyg. När allt det här hände mig sade en vän: det är tur att det är just du som drabbas. För du kommer kunna göra politik av det.

Stina Oscarson om ...

... kulturpolitiken i dag:

– Det finns två stora feltänk vad gäller kulturpolitiken idag. Det första är att en offentligt finansierad kulturpolitik skulle vara en förutsättning till att det finns konst och kultur. Det är det inte. Konst och kultur kommer att skapas i alla samhällen under alla omständigheter. Valet att finansiera kulturen ­offentligt handlar om jämlikhet och rättvisa. Det är enbart en fråga om maktdelning.

– Det andra feltänket är att en bra kulturpolitik är den som ger mer pengar till ens egen verksamhet. Men oftast är det helt andra saker än pengar som skapar förutsättningar för kultur. Den bästa kulturpolitiska reform vi kunde genomföra idag vore kortare arbetstid eller basinkomst. Och så en fungerade bostadspolitik så det fanns tillgång till billiga lokaler. Och på det en skola där begreppet bildning uppvärderats.

... socialdemokratin:

– Jag är förvånad av det stora stöd de har trots att de övergivit de flesta av sina grundläggande ­värderingar. Men det kommer ta ut sin rätt framöver tror jag.

... det bästa hon gjorde på Radioteatern:

– Möjliga samtal och Radioteaterbiblioteket. Synd bara att man nu inte verkar förvalta detta arv och även i framtiden låter denna skatt vara tillgänglig.