Detta i samma rum som när utrikesministrarna från de tolv grundande länderna träffades för att underteckna det nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Värd för kvällen var den amerikanske utrikesministern och tidigare CIA-direktören Mike Pompeo.
– Organisationen har avskräckt utvidgningen av kommunism i Europa, inledde han och fortsatte med att poängtera hur Nato förändrats genom decennierna till att istället bekämpa terrorister i mellanöstern.
– Vi kommer alla ihåg den 11 september 2001 och dagen efter, när Nato åberopade artikel 5 för första och enda gången i sin historia, påminde han för att sedan avsluta sitt tal med en uppmaning till medlemsländerna om att öka sina militära utgifter.
Den ”artikel 5” som Mike Pompeo refererar till kan sägas vara kärnan i Natos organisation. Den fastslår att ett angrepp mot ett Natoland är ett angrepp mot hela alliansen. Som Pompeo pekade ut har den bara åberopats en gång, nämligen efter terrorattentaten i Washington 2001.
– Varje nation i varje region har nu ett beslut att fatta. Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna, som USA:s dåvarande president George W. Bush uttryckte det.
Afghanistan – en elefant i rummet
Omvärlden lyssnade på Bush. Alla Natos länder, och dessutom Sverige, har på något vis deltagit i kriget i Afghanistan. Det som från början var ett amerikanskt krig blev sedermera ett Nato-krig, när organisationen tog över ansvaret för insatsen år 2003. Detta blev ett avgörande steg för Nato, som därigenom för första gången gjorde en insats bortom dess ”hemområde” i norra Atlanten, något som sedan följdes av ytterligare en sådan insats, i Libyen. Att gå utanför sin region var en lösning på frågan om organisationens identitetskris, som Nato dragits med sedan Sovjetunionens upplösning. Eftersom hotet från öst var själva grunden för Natos bildande var frågan vad som berättigade Natos existens, efter att hotet från Sovjetunionen var borta. Den republikanske senatorn Richard Lugar sammanfattade alliansens dilemma under 90-talet med orden ”out of region, or out of business”. Beslut att gå till krig i Afghanistan och i Libyen lyfts nu fram som framgångar under jubileet i Washington – som exempel på hur Nato varit bra på att förändras genom åren. Pierre Schori (S), en av Sveriges främsta diplomater och tidigare FN-ambassadör, lyfter istället upp Afghanistan-kriget som en elefant i rummet.
– Festligheterna kan inte dölja det faktum att de två senaste interventionerna, i Afghanistan och Libyen, under handfast amerikansk styrning, har varit katastrofala misslyckanden. Ingen självkritik har kommit av den typ som utredningar i Danmark, Norge och Sverige har visat, säger Pierre Schori.
Vad är det som gör Natos agerande till ett sådant misslyckande i dina ögon?
– Afghanistankriget har pågått i snart 20 år till ett ohyggligt högt pris. Talibanerna är starkare än någonsin och kontrollerar nästan hälften av landet. Förhandlingarna som USA inlett med Talibanerna, men utan landets regering, kommer inte att sluta med att kvinnors rättigheter eller demokrati säkras. De mål som den utländska interventionen satte upp nås alltså inte. Även den svenska utredningen om kriget talade om ett misslyckande. Och medan Kina investerar och Ryssland söker medla, krigar USA och Nato på, säger Pierre Schori.
Ett annat exempel på organisationens förmåga till förändring är dess expansion. Nato är i dag en helt annan allians än när den bildades, den har gått från 12 till 28 medlemmar och de allierade länderna står i dag för hälften av världens BNP. Den mest uppseendeväckande expansionen är den som har skett längs Rysslands gräns. Nato inkluderar i dag samtliga forna medlemmar i östblockets militärallians Warszawapakten, vilket förflyttat Natos frontlinje österut. Pierre Schori menar att detta är ett beteende som trappar upp spänningar.
– Natos fortsatta expansion kommer inte att bidra till en hållbar europeisk fredsordning. Det är diplomati och dialog som främjar och befäster fredliga förhållanden, inte militära allianser, säger han.
Svårt att reglera kärnvapnen
Något som dock varit konstant genom åren är Natos fokus på att bygga säkerhet genom kärnvapen. Det har varit svårt att reglera kärnvapnen, även om åtskilliga avtal har skrivits. Ett av de viktigaste var INF-avtalet mellan mellan Sovjetunionen och USA om att avskaffa landbaserade kärnvapenrobotar med räckvidd på 500 km till 5 500 km. I februari i år lämnade dock USA avtalet. Den svenska diplomaten Rolf Ekéus har lång erfarenhet av kärnvapenfrågor.
– Nato anser sig behöva kärnvapen och detta är Natos stora svaghet. Det är en sådan absurditet att vi kan förinta vår egen existens. Vi oroar oss över klimatet men vi har samma utmaning med kärnvapnen, även med ett begränsat kärnvapenkrig. Och Nato gör inga seriösa försök att avveckla dessa, säger Rolf Ekéus, som har varit ambassadör i Washington och ordförande i FN:s specialkommission för Iraks nedrustning.
Varför gör de inte det?
– Det är bristande politisk insikt och bristande diplomatisk förmåga. Nato ser lösningar i militära termer. Diplomatin får betydelse först i andra hand, genom att man svarar på problem med att hota om krig. Man använder inte förhandling och diplomat som medel, säger Rolf Ekéus.
Donald Trump hotade att lämna
När Nato nu firar sju decennier görs det med ett nybyggt högkvarter i Bryssel, som med prislapp på 1,1 miljarder dollar vittnar om att Nato satsar på minst ytterligare 70 år. Samtidigt skakas organisationen av inre stridigheter och organisationens förmåga att förändra sig ställs på prov igen. Vid toppmötet förra sommaren blev det en öppen konfrontation som slutade med att USA:s president Donald Trump
hotade att lämna organisationen – detta efter att han uppmanat övriga medlemsländer att rusta upp sina försvar. Samtidigt är det tydligt att Trump-administrationen satsar på Nato. USA spenderar under Trump 40 procent mer på militär närvaro i Europa, genom projektet European Deterrence Initiative, som startade kort efter Rysslands annektering av Krim. Stridsklara styrkor har också placerats i Baltikum och i Polen. En del menar att detta är tecken på att Nato är på väg att förändras igen, tillbaka till sitt ursprungliga syfte att avskräcka Ryssland.
– Trump kräver mera pengar av sina allierade, pengar som mestadels går till den amerikanska vapenindustrin. För Sveriges del vore en så kraftig upprustning helt omotiverad. Vi bör ha ett efter våra förhållanden starkt försvar. Vår linje bör också fortsatt vara militär alliansfrihet med en aktiv utrikespolitik för en rättsbaserad världsordning, där fred och social rättvisa grundas i det egna samhället och den omgivande världen, avslutar Pierre Schori.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
