Dessutom har hon själv upplevt nationalismens grövsta baksida.

– Nationalismen som ideologi och politisk rörelse är, skulle jag säga, livsfarlig! Den har dragen till sin spets lett till första världskriget, nazismen, fascismen, Förintelsen och andra världskriget. Så sent som på 1990-talet fördrevs jag själv och min familj från vårt hem av bosnien-serbiska och bosnien-kroatiska nationalister, i kriget i forna Jugoslavien.

Samtidigt är nationalstaterna centrala i demokratin. Enna Gerin konstaterar att vi har en hel världsordning som bygger på nationalstater och även det som sker på den överstatliga nivån gör det på basen av nationalstater som aktörer.

– Det måste vi alla förhålla oss till, oavsett om vi gillar det eller inte. Jag tillhör, rent normativt, de som gärna skulle sett att världen var organiserad på ett annat sätt. Men mitt förhållande är lite mer pragmatiskt. Jag tror att nationalstaterna är här för att stanna ett bra tag framöver, och då gäller det att förhålla sig till den verkligheten. Om man utgår ifrån det, då kommer det att behövas oerhört mycket överstatligt och globalt samarbete för att lösa många av de globala utmaningarna, som migration, klimat och finanskapitalet. Det finns en rad frågor vi inte kan lösa om vi inte samarbetar på internationella arenor.

Välfärden regleras ju inom nationalstatens grund, är det därmed ett fackligt intresse att försvara nationalstaten?

– En knepig fråga! Jag tänker att arbetarrörelsen behöver förstå nationalstaten som en ram, en verklighet man måste förhålla sig till. Nationalstaten är också ett verktyg som kan användas för demokratiska och omfördelande välfärdsprojekt. Det är den positiva och progressiva delen av nationalstaten. Men man måste alltid vara på sin vakt, för den kan också användas för konservativa, reaktionära och exkluderande projekt. Därför tänker jag att nationalstaten i sig inte kan bli självändamålet för arbetarrörelsen, däremot kan den vara ett verktyg för demokrati, inkludering och jämlikhet. Det här är det stora dilemmat för arbetarrörelsen: Hur ska man förhålla sig till nationalstaten? Det har varit ett olösligt dilemma i över 100 år, för det är en svår balansgång att gå.

Uppenbar fara

Enna Gerin ser en uppenbar fara i att nationalstaten kan vara en utgångspunkt för uppdelningen i ”vi och dom” – men hon menar att det heller inte är så enkelt.

– Nationalstaten har en roll, att avgränsa och stabilisera ”demos”, alltså folket, vilka som tillhör folket inom en demokrati. På samma sätt kan demokratisk omfördelning till exempel mellan rik och fattig ske inom detta demos inom demokratin. Välfärds- och trygghetssystem har hittills bara fungerat på nationell nivå. Det är de positiva delarna av avgränsningen. Men när man drar avgränsningen till sin spets så blir det en oerhört farlig och exkluderande mekanism. På det sättet kan nationalstaten verkligen förstås som en destruktiv uppdelning i ”vi och dom”.

Dessutom kompliceras ju kritiken mot nationalstatens makt av att den dessutom kommer kraftfullt från höger, i bemärkelsen att de anser att skatter, tullar och handelshinder försvårar den fria rörligheten av kapital, varor, tjänster och människor. Om alla hinder togs bort skulle frihandeln bli fri på riktigt hävdar de, och marknaden skulle reglera sig själv. Kan de ha en poäng?

– Nej, jag tror att det är jätteviktigt att vi skiljer på en vänsterkritik av globaliseringen och den högerradikala, konservativa nästan högerextrema kritiken. Jag tror inte att de här nyliberala globalisterna har rätt. För det första reglerar inte marknaden sig själv. Det såg vi nu senast hur det gick med den avreglerade bank- och finanssektorn under finanskrisen för drygt tio år sedan. Dessutom tror jag att fritt härjande marknader på alla samhällsområden skulle skapa fruktansvärt brutala och ojämlika samhällen.

Enna Gerin tycker att det är ett sorgligt tecken i tiden att globaliseringskritiken från vänster tappat kraft.

– För 20 år sedan kom kritiken mot globaliseringen från vänster, det fanns organisationer som Attac och World Social Forum. Det de kritiserade var multinationella företags ökande makt, den globala finansmarknaden och skatteparadis som innebär att välfärdsstater undergrävs. Man ställde krav på beskattning av finansiella transaktioner. Det var helt enkelt en ekonomisk kamp om globaliseringen, ett slags globalt klasskrig där vänstern stod upp mot den nyliberala högern.

Kan man säga att den rörelsen vann vissa segrar, för de frågorna – som reglering av skatteparadis – är ju ganska mycket uppe nu, på EU-nivå?

– Ja, efter finanskrisen 2008 har de här frågorna kommit upp. Men det jag tycker är olyckligt är att de senaste tio åren har globaliseringskritiken främst artikulerats från ett mer högerpopulistiskt håll, där man i stället mobiliserat runt ett slags globalt kulturkrig, mot invandring, multikulturalism, mänskliga rättigheter, flyktingkonventionen och så vidare. Så man har fått konflikten att framstå som stående mellan en global kosmopolitisk och liberal elit som man ställer mot någon slags ”vanligt folk” som är nationellt rotat. Här tänker jag att vi i vänstern på något sätt tappat greppet om kritiken. Den bruna högern har varit bra på att formulera en globaliseringskritik som handlar om kulturfrågor och inte de viktiga ekonomiska frågorna.

Klassperspektivet måste upp på agendan?

– Ja, det är en legitim ekonomisk kritik av vad som är fel med globaliseringen. Om vi bara försvarar den kulturella globaliseringen och missar kritiken mot den ekonomiska förlorar vi i förtroende.

”Högerpopulister är skickliga”

Människan har en instinkt att vara rädd för främlingar. Det är lätt att dela upp människor i ”vi och dom”. Men samtidigt är vår förmåga till solidaritet och medkännande stark. Så varför växer egentligen högerpopulismen?

Enna Gerin menar att det finns väldigt många anledningar och faktorer. Men att en av de viktigaste är den ökande otryggheten och ojämlikheten i samhället.

– Människor är inte dumma, de har ju sett och känt in på bara skinnet hur välfärden försvagats, pensionerna har blivit sämre och a-kassan och sjukförsäkringen har urholkats. Högerpopulister är väldigt skickliga på att utmåla invandringen och flyktingmottagandet som orsakerna till de här försämringarna. Många människor har övertygats av den falska berättelsen.

Hon pekar också på att sociala medier blivit ett allt större problem i en värld där det finns ”maktgalna” ledare som vill splittra i sitt eget land för att behålla makten.

– Ett exempel är vad som händer i USA nu där Trump blivit allt mer desperat inför valet och medvetet splittrar, polariserar och skapar kaos för att sedan kunna framställa sig som garanten för ordning och reda. Det tycker jag är ett bra exempel.

En annan orsak, menar hon är att den ekonomiska höger- och vänsterkonflikten i politiken har suddats ut när även socialdemokratin hoppade på det marknadsliberala tåget.

– Då har högerradikala partier som Sverigedemokraterna kunnat framställa sig som enda oppositionen till de etablerade partiernas status quo-politik.

Enna Gerin drar av utvecklingen slutsatsen att demokratin i Sverige har försvagats de senaste årtiondena, eftersom det som en stor majoritet av befolkningen tycker, inte nödvändigtvis blir till den politik som förs.

– Ett jättebra exempel på detta är frågan om de oreglerade vinsterna i den svenska välfärden. Forskare har visat att en klar majoritet av väljarna är emot det, även en majoritet i alla de borgerliga partierna är emot det. Samtidigt är en majoritet av politikerna och partierna i riksdagen för vinster i välfärden. I det här fallet är de borgerliga politikerna och partierna mer lojala med välfärdsföretagens intressen än med sina väljares intressen.

Att kalla sig patriot

Samtidigt är välfärden inom nationalstaten Sverige mer utbyggd än i de flesta andra länder. Vi har förskolor, föräldraförsäkring, studiebidrag och mycket annat som är långt ifrån självklart ens i andra EU-länder.

Det finns många skäl till att vara stolt över Sveriges välfärdsbygge.

Claes-Mikael Ståhl hävdar i boken ”Samhällsuppdraget” att en demokratisk socialist av detta skäl inte ska låta högernationalister få monopol på begreppet patriot. Att den som med Sverige som utgångspunkt vill försöka skapa en trygg och stabil omvärld, verka för att betala skatt, åstadkomma rättvis fördelning och så vidare, mycket väl kan kalla sig patriot.

Håller du med? Kallar du dig patriot, Enna?

– Efter mina personliga erfarenheter har jag svårt för projekt på nationell nivå där man okritisk ska vara stolt över sin nation och sitt land. Jag tror mer på att uppmuntra till exempel lokalpatriotism. Jag känner mer närhet med lokala samhällen som betytt mycket för mitt liv. Till exempel min födelsestad Mostar i Bosnien-Hercegovina som har format mig. Jag har en stark relation till Berlin där jag levde och studerade i sex år och till min hemstad Örebro i Närke, där jag växte upp. Jag hejar till exempel självklart på ÖSK, Örebro sportklubb, i Allsvenskan. Sådant tycker jag inte på något sätt är farligt. Men just att vara patriot på ett nationellt plan kan vara problematiskt. Inom forskningen har man kunnat visa att det är svårt att skilja på ”bra” och ”dålig” nationalism. De brukar ofta sammanflätas till slut. Att säga att det finns en dålig nationalism och en bra patriotism har jag svårt för. Jag undviker gärna att kalla mig för en nationell patriot.

Finns det en risk att den som gör det bäddar för SD:s nationalism?

– Inte nödvändigtvis, för det beror på vad man fyller stoltheten och patriotismen med. Svensk nationell identitet har ju under 1900-talet varit väldigt förknippat med progressiva grejer; med jämlikhet, jämställdhet, välfärdsstaten, öppenhet och tolerans. Jag tänker att många är stolta över det vi åstadkommit. Jag tycker att man ska vara stolt över det – och det är inget problem. Men faran är om man drar det till mer essentiella saker som blod och det etniskt kulturella. Om det finns progressiva som vill kalla sig patrioter tycker jag inte att det är ett problem, men då måste man vara medveten om den svåra balansgång som finns mellan nationalstatens positiva sidor och nationalismens exkluderande. 

Tre snabba frågor

Kan ett generöst välfärdssamhälle locka fram fuskare?

– Jag tror det är tvärtom! När Sverige var ett väldigt starkt och solidariskt välfärdssamhälle fram till 1980-talet, när man faktiskt kunde lita på välfärden, då fanns en väldigt utbredd vilja att göra rätt för sig. Men de senaste 30–40 åren har välfärden försvagats oerhört, trygghetssystemen har i det närmaste raserats, vi har fått ett mycket hårdare, egoistiskt roffarsamhälle. De rika roffar åt sig mer och mer, medan gamla, sjuka och arbetslösa inte längre kan lita på att välfärden kommer finnas där fullt ut när de behöver hjälp. När du har ett samhälle byggt på principen att ”hungriga vargar jagar bäst”, när allt handlar om att vinna eller försvinna, ja då tror jag att viljan att göra rätt för sig minskar.

Är demokrati inom det kapitalistiska systemet den bästa ”deal” arbetarrörelsen kan få?

– Nej, jag tycker absolut inte vi ska nöjas oss med bara det, vi måste våga tänka mycket större. Politiska och demokratiska rättigheter räcker inte, vi måste återupprätta de sociala rättigheterna igen och sedan måste vi sikta på att också demokratisera ekonomin. Vi måste helt enkelt bygga ut den politiska demokratin med social demokrati och sedan ta oss an projektet om ekonomisk demokrati, på sikt. 

Vad ger dig hopp i vår samtid?

– Att tron på politikens möjligheter att förändra saker har gjort en comeback de senaste åren, efter årtionden av nyliberalism och en syn på politik som enbart förvaltning av den rådande ordningen. Detta är spännande för det kan användas för progressiva förbättringar av samhället men det är också läskigt för det kan lika gärna leda till en reaktionär och radikalkonservativ backlash. Det är därför det är så viktigt att vi alla är med och tar den här politiska striden om framtiden.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.