I backspegeln.

2021-06-10 16:50
Illustration: Kalle Mattsson
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

När arbetarna tar över produktionen

Är det dags att återuppfinna debatten om makten över arbetet? Håkan Blomqvist lyfter fram sömmerskorna som lyckades ta över sin fabrik i Sollefteå och undersöker vad vi kan lära av 68-tidens idéer

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I april kom beskedet. Stora Enso läger ner pappersbruket i Kvarnsveden och finska Veitsilouto. Efter hundratjugo år i Borlänge, med hundratals miljoner i vinstuttag, nyinvestering i världens största pappersmaskin och mångmiljonbelopp i coronastöd mister 440 arbetare jobbet i Sverige, 670 i Finland. Underleverantörer och hela samhällen drabbas. ”Borlänge i chock”.

För trettio år sedan sattes slutpunkt för debatten om en annan möjlig ordning. Då avvecklade Carl Bildts moderat­regering löntagarfonderna. Ja, inte det ursprungliga radikala projekt som lanserades av LO 1976 utan den bleka rest­produkt som lotsats igenom riksdagen sju år senare. Men bara minnet av något som tänktes nagga kapitalets makt i kanten var 1991 för mycket.

När fackföreningsekonomen Rudolf Meidners grupp utarbetade sitt förslag under 1970-talets radikala år var kapitalets och företagens maktmonopol ifrågasatt runt om i världen. 1968-upproren i både väst och öst hade ställt frågor om arbetarkontroll och inflytande på dagordningen. När bortåt tio miljoner franska löntagare strejkade 1968 ockuperades mängder av arbetsplatser under ledning av fackliga organisationer och personalråd. Under ”Pragvåren” i Tjeckoslovakien samma år diskuterades hur de anställda själva kunde styra statsföretagen (innan de sovjetiska tanksen rullade in). Och i Allendes Chile övertog arbetare industrier som övergivits av sina ägare. Flera omtalade händelser ställde frågan om makten i företagen.

Den franska klockfabriken Lip ockuperades 1973 när hemliga planer på uppsägningar bland den kvinnliga personalen uppdagades. Under tumultartad inlåsning av chefer beslagtog arbetarna 65 000 klockor för att hindra nedläggning. Aktionen mötte översvallande stöd från lokalsamhället. ”Arbetarsjälvstyre”, blev mottot när klockarbetarna i olika omgångar tog över fabriken och 1980 ombildade bolaget till kooperativ.

Samma år som svenska LO antog förslaget om löntagarfonder, utvecklade fackligt förtroendevalda på Lucas Aerospace Corporation i Storbritannien en plan för alternativ produktion mot koncernens planer på nedskärningar. De fackliga företrädarna frågade: Vad kan vi producera i stället för militärmateriel? Tusentals anställda kom med förslag på samhällsnyttig produktion. Den så kallade Lucasplanen väckte internationellt uppseende. Bussar och sjukvårdsutrustning, handikapphjälpmedel och en slags radarsystem för synskadade, värmepumpar och – långt före sin tid – hybridmotorer och vindkraftverk. Det hela utvecklat i nära samarbete mellan arbetare på golvet och ingenjörer till högt kvalificerade produkter. Koncernledningen sa nej medan Labourpartiets radikala Londonavdelning gav stöd åt kooperativ för att utveckla alternativ produktion.

”Med fonderna tar vi över successivt”, hade LO-tidningen utropat efter LO-kongressens beslut 1976. En viss procent av de större företagens vinster skulle gå till fackligt förvaltade fonder. Efterhand skulle de anställdas ägarmakt öka och påverka företagens beslut. Men Socialdemokraterna förlorade det årets val. Arbetsgivarföreningen inledde en kampanj utan motstycke mot ”taggtrådssocialism”. När S återvann regerings­makten 1982 hade världen vänt. Thatcher och Reagan gjorde rent hus med facklig och politisk radikalism. Inför riksdagsbeslutet om löntagarfonder mobiliserades den största borgerliga manifestationen i Sverige sedan Bondetåget 1914 – trots att hela maktaspekten i fondförslaget strukits.

Just i början av 80-talet ställdes ännu frågan om makten över arbetet. I februari 1981 ockuperade 240 textilarbeterskor LEEs jeansfabrik i skotska Greenock under sju månader och hindrade nedläggning. Det var samtidigt som strejkande varvsarbetare på Leninvarvet i Gdansk bildade fackföreningen Solidaritet med krav på arbetarstyrda företag. I juni 1981 ockuperade sömmerskorna på Eiser fabriken i Sollefteå mot nedläggningsplaner och utvecklade en alternativ produktion som blev till kooperativet Norrkläder.

Men 1980-talets nyliberala marknadsomvälvning begravde till sist alternativen. Är det inte hög tid att återuppfinna dem? 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.