Och allmänheten reaktioner?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Massivt stöd! I princip ingen drabbad förälder yttrade i offentligheten att de strejkande hade fel i sak.

Ändå avbröts den fem veckor långa strejken så småningom utan någon egentlig seger. Ett avtal tecknades som då, 2003, gav en genomsnittlig kommunalarbetare 72 kronor mer i månaden. Det låg visserligen högre än de medlarbud de avvisat – men innebar så låga löneökningar nästkommande år (2,45 procent) att efterstrejksanalysen kom att sammanfattas till att förbundet hade strejkat sig till ett sämre avtal än de redan hade.

Arbetsgivarnas motstånd var visserligen hårt, men spiken i kistan kom när LO:s styrelse förklarade sig vara emot Kommunals krav.

Kvar i luften hängde frågan: Varför?

En del av svaret kan vi hämta läsa oss till i historieprofessor Yvonne Hirdmans banbrytande bok ”Genus – om det stabilas föränderliga form” (som utkom i nytryck samma år). Där fanns teoretiska begrepp för att förstå två saker: 1) Varför till synes obegripliga orättvisor mellan män och kvinnor finns kvar. 2) Hur feministiska landvinningar ändå är möjliga.

En kort sammanfattning handlar om att nedvärderingen av kvinnor är som den är – för att det var som det var; kvinnor har i historien systematiskt behandlats på tre sätt: osynliggjorts, betraktats som annorlunda eller underlägsna, vilket kunnat motivera ett bevarande av status quo. Detta måste vi se och bekämpa för att komma vidare.

När LO gick ut och agerade mot sitt eget förbund handlade det om att kvinnornas krav bröt mot fackets traditionsenliga samordning av de olika förbundens krav utifrån den – mansdominerade –industrins löneökningar som norm. Kommunal invände, men förgäves. Och macho-falangen i facket fick stöd av dåvarande statsministern Göran Persson som satte etiketten ”orimliga” lönekrav på det som varenda utomstående kotte faktiskt uppfattade som fullt legitimt.

Sedan dess ser vi att vissa feministiska landvinningar gjorts vad gäller de lågavlönade kvinnornas krav, men mycket återstår.

För att komma vidare måste bli överens – på riktigt – om att lågavlönade/kvinnodominerade avtalsområden får högre löneökningar än genomsnittet för arbetsmarknaden. Ett sätt att nå dit är att regeringen ser över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildning blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken.

Dessutom måste rätten till heltid stärkas.

Lägg till detta ett intensifierat arbete för ett jämnare uttag av föräldraledighet och kraft bakom lönekartläggningar och andra aktiva åtgärder mot diskriminering inom ramen för diskrimineringslagen – så kommer saker att hända.