ETC minns 2017.

2017-12-31 17:15
Bild: Emma Sundelin

”Min önskan till nästa år är att den här tortyren ska ta slut”

Ett fjärde utvisningsbeslut och beskedet om att en vän har mördats. Återvunnen frihet och en ny familj. Det har varit några händelserika månader för Ahmad Rahimi och Amirabbas Moradi, de två ensamkommande ungdomarna som ETC följt under året.

Ahmad Rahimi har svårt att koncentrera sig på historieprovet han har framför sig. När som helst nu släpps nyheten om huruvida det blir någon lagändring kring de ensamkommande. En stund senare sitter han i korridoren och följer regeringens livesändning.
 

Sms:en börjar komma in. Det är andra ensamkommande som vill veta vad det nya lagförslaget egentligen innebär. Ahmad Rahimi, som prisats av Raul Wallenberg Academy och blivit en frontfigur för de ensamkommandes kamp, förklarar att långt ifrån alla kommer att få stanna i Sverige.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jag tycker inte om den nya lagen för den gäller inte för många. Jag själv till exempel hamnar utanför lagförslaget. Jag har väntat i 14,5 månader och med den nya lagen måste man ha väntat i 15 månader, säger han på en telefonlinje från Växjö.

”Jag är dödstrött”

När de ensamkommandes situation behöver uppmärksammas är Ahmad Rahimi ofta där. Han syns i demonstrationståg, håller tal, skriver insändare och försöker svara på de rop på hjälp som når honom via Facebook. Men det är nu liksom då ett engagemang som kostat. Ahmad Rahimi berättar att han inte kom in på gymnasiet då han missat flera ämnen i skolan.

Det händer fortfarande att han behöver logga ut stänga av. Sådana dagar försöker Ahmad Rahimi själv formulera den oro han känner. När det skrivna ordet inte räcker till skriker han rakt ut.

Nyligen kom det fjärde utvisningsbeskedet ”som en kniv i bröstet”. Nu hänger allt på om ett verkställighetshinder ska gå igenom.

– Jag är dödstrött, men jag måste kämpa. Vi kommer att vinna även om det tar lite tid. Min önskan till nästa år är att den här tortyren ska ta slut för ensamkommande och alla runtomkring.

Några dagar senare skickar han ett meddelande på Facebook. ”Skriv gärna om min kompis Mahmoud oxå. Han har blivit mördad”. Två smileys med ljusblå tårar.

Kändes som ett fängelse

Ahmad Rahimi lärde känna Mahmoud Alizade, 17-åringen som blev mördad på en skola i Stockholm, genom Ung i Sveriges sittstrejk. Han skickar ett långt mejl om ilskan över det som hänt och saknaden efter en vän. Sedan bifogar han en ljudfil på dari och översätter Mahmoud Alizades ord – de som syftade till att trösta Ahmad efter utvisningsbeskedet.

”Hur mår du Ahmad, bror? Jag tänkte ringa dig och fråga hur du mår.  Hur går det med din asylprocess? Jag tänker på dig och du är min bästa bror, jag önskar att du får stanna här och leva här (…)”.

Fem månaders vänskap som kändes som flera år. ”Han är hela tiden framför mina ögon”, skriver Ahmad Rahimi.

Amirabbas Moradi är ledig från skolan och möter upp vid Medborgarplatsens t-bana i Stockholm.

– Det är verkligen, verkligen jättebra, säger han.

Sist vi sågs satt han på Migrationsverkets förvar i Märsta och hade långt gångna tankar på att ta sitt liv för att komma undan den stundande utvisningen till Afghanistan. De månader som har förflutit sedan dess har varit händelserika. Amirabbas Moradi flyttades till förvaret i Gävle – självmordsbenägen och långt bort från vännerna i Stockholm. Efter ett tag inledde han en hungerstrejk, inspirerad av andra förvarstagna.

– Det kändes som att jag satt i fängelse i tio år. Det var precis som ett fängelse.

Väntar på besked om uppehållstillstånd

Sedan hände allt på samma gång. Den 29 augusti meddelade Amirabbas Moradis advokat att han skulle utvisas i oktober. Bara några timmar senare kom nästa besked: Asylskälen behövde utredas mer och Amirabbas var fri att lämna förvaret.

Vännerna mötte upp på Stockholms centralstation. Den kvällen lagade Amirabbas Moradi sin favoriträtt till dem, bolany, och dagen därpå gick vännerna till en afghansk restaurang.

– Nu väntar jag bara på besked om jag ska få uppehållstillstånd. Om jag vill kan jag leva. Om jag tar mitt liv nu kommer min värld också att dö. Nu tänker jag på vad jag vill göra i framtiden, att jag vill bli sjuksköterska. Plan två är att bli socionom.

Amirabbas Moradi kunde återuppta sina studier vid Tensta gymnasium och efter några månader på vänners soffor fick han flytta in hos en småbarnsfamilj i Nacka.

– Jag har börjat ett nytt liv eftersom jag har fått den här familjen. Jag tackar gud att jag har fått dem, de är som änglar för mig. Hur ska jag kunna tacka dem? Det är första gången jag har en familj sedan jag lämnade mitt land.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.