Låt oss börja med Moderaterna. Enligt Anders W Jonsson, Centerpartiets vikarie på partiledarposten och Moderaternas gamla regeringskompis, har det hela tiden varit tydligt vilka partier som fanns i förhandlingarna för att kompromissa och vilket parti som totalvägrade. Visserligen är hans ord en partsinlaga, men svensk politisk nutidshistoria styrker hans version: Moderaterna har gjort en tradition av att lämna viktiga förhandlingar med andra partier.

Moderaterna har ur ett kortsiktigt väljarmaximerande perspektiv all anledning att vilja framstå som de tuffaste i rummet. Som partiet som inte viker sig en tum för ”extremismen” från Miljöpartiet, men som olikt SD ändå försöker samarbeta. Väljarflykten till SD på senare år har skapat blödande sår i den forna partijätten. Att denna SD-anpassning på sikt bara kommer göda Jimmie Åkessons parti tycks inte bekomma partiledningen. Så snart opinionen blåser i en ny riktning kastas allt vad långsiktighet och mänskliga rättigheter över relingen för att få partiballongen att lyfta. Kvar i korgen finns snart bara en opinionsundersökning.

Och så har vi Socialdemokraterna, som också har kortsiktiga vinster att hämta hem av en överenskommelse med högern. Att ha den inflammerade migrationsfrågan löst och färdigpaketerad vid nästa valspurt skulle självklart sno trumfkort från Jimmie Åkesson. Partiet är inte enigt i frågan, men falangerna ojämlikt maktförsedda. De 233 S-debattörer som härom dagen skrev under ett upprop för en human flyktingpolitik i Aftonbladet utgör ingen majoritet. Inom partiet vill en välkänd opinion gå M till mötes om exempelvis volymmålen. Denna starka strömning inom S fick partiet att gå så långt som att offra sin stukade regeringskollega MP för att få till en uppgörelse.

Egentligen är de enda av de rimliga partierna som kan gå med någon slags rak ryggrad ur processen de uteslutna. Alltså V och MP. Mittenpartierna L och C har visserligen hittills suttit just där de lovat väljarna att de ska sitta i båten – i mitten. Men deras ideologiska eldprov kommer först nu. Om de håller principen om mänskliga rättigheter högt bör de acceptera de händer som sträcks ut till dem från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Våga se sina väljare i ögonen och förklara varför de har mer gemensamt med dessa partier än högerflanken. Att som Moderaterna försöka göra dessa politiska krafter med hela asylrätten i ryggen till ”extremister” är bara vulgärt.

Trots kaoset som uppstod kunde en stor del av den rödgröna rörelsen dra en lättnadens suck när beskedet kom om de strandade förhandlingarna. För det finns en sak som är sämre än att Moderaterna tillfälligt får skina som fajtern som är tuffast i ringen. Det finns en sak som påverkar politiken mer negativt än att Jimmie tillfälligt ges uppmärksamhet. Den saken stavas urvattnat politiskt motstånd.

En människa som bryr sig om mänskliga rättigheter även för människor på flykt bryr sig inte om politiska prestigeförluster och kortsiktigt uteblivet opinionsstöd. Hon letar efter politiker som sätter ideal före medvind i opinionen. Som vill, precis som Mona Sahlin kom fram till i sitt sommarprat härom veckan, att politik ska vara något som skapas ur en samling människors ideologiska drivkraft, inte ur en dess vilja att få medhåll i opinionen.

Nu är det upp till humanistiska krafter – alldeles oavsett partihemvist, en centerpartist pratar ofta mer entusiastiskt om grundläggande asylrätt än en sosse – att skapa opinion, inte bara nöja sig med den som redan finns. Så lyder den politiska uppgiften. Att övertyga de gnällspikar som vill minska antalet flyktingar till Sverige att vi, handen på hjärtat, har det ganska bra.