– Det är jättelätt här i jämförelse. I Syrien hade vi mycket mer att läsa varje dag och en massa regler och straff om man inte skötte sig. Det är bättre här, mindre stressigt, säger Maria som är 16 år och snart ska börja nian.

Några barn leker i närheten men i övrigt är det stillsamt, en stark kontrast till de livfulla gatorna i Idlib i Syrien som Maria flydde ifrån när hon var tio år gammal tillsammans med sin storasyster som då var 26.

Hon har svårt att minnas alla länder och gränskontroller de åkte igenom för att komma fram till det land som hon fått höra skulle vara som paradiset. Minnena kommer istället i fragment. En stor bil, vapen, en båt som höll på att sjunka, italienska kustbevakningen som räddade dem från vattnet.

– Jag var rädd hela tiden, rädd för att dö i kriget och för att aldrig komma fram till Sverige. Det minns jag. Det var en väldigt lång resa, säger Maria.

“Pappa är som stommen till ett hus”

Sedan var hon här, i en lägenhet i Bredäng där hon och systern skulle få bo hos deras farbror. Även om känslan av att vara i säkerhet, långt borta från krig och död, var befriande så var Sverige inte riktigt som hon hade föreställt sig. Rasism var något som hon sällan tidigare stött på men som i det nya landet blev något hon fick leva med dagligen. Men framför allt var det mamma och pappa som saknades.

– Den tiden var väldig svår. Pappa är som en stomme till ett hus och ryggraden till familjen. Om vi faller ner kan han lyfta upp oss. Jag hade inget sådant stöd när han inte var här med mig, berättar Maria.

Efter två år lyckades Marias mamma och hennes äldre bror också ta sig till Sverige, men pappa Tallal som arbetat i Cypern när familjen behövde fly kunde varken ta sig tillbaka till Syrien eller förenas med sin familj i Sverige.

– Då hade jag börjat komma mer in i samhället, jag fick vänner i skolan, lärde mig svenska. Jag hade några vänner som också hade flytt från Syrien men som hade hela sin familj med sig. Det påminde mig om att min pappa inte var här men det fanns inget jag kunde göra, säger hon.

Återförenade efter åtta år

Det skulle ta ytterligare ett år innan Tallal äntligen fick komma till Sverige. Känslan när han fick höra att han skulle få träffa sin familj igen var obeskrivlig.

– Jag stod mitt på gatan bland folk och bara grät, säger Tallal som får tårar i ögonen när han minns stunden.

Maria som inte träffat sin pappa på nästan åtta år minns också dagen hon fick reda på att han skulle få komma till Sverige.

– Jag hoppade upp och ner i sängen, jag var så otroligt glad och skrek “till slut”. Jag var orolig för att jag aldrig skulle få se honom igen, men nu skulle han komma tillbaka.

Tallal är nu 64 år och läser SFI. Han har i över 35 år arbetat som mekanisk ingenjör på grekiska fartyg men har haft svårt att få tag på arbete i Sverige.

Fortsatt åtskild från sin fru

På grund av att lägenheten inte är tillräckligt stor hos Marias farbror fick Tallal inte lov från Migrationsverket att bo där med sin fru och sina barn. Han bor istället i en egen lägenhet i Vårberg.

– Det känns svårt att min fru är där och jag är här, att jag fortfarande är ensam, även om vi träffas så mycket det går, säger Tallal.

Maria beskriver att hon känner en annan slags trygghet när hennes familj är nära.

– Att få känna deras kärlek gör livet lite enklare. Min familj kan stärka mig så att jag vågar mer, som att visa upp min personlighet och prata med människor.

Ibland går tankarna tillbaka till hur det var i Syrien före kriget. Där fanns mormor och morfar, kusiner och två av Marias syskon som nu är vuxna och som efter kriget flydde till Turkiet.

– Jag minns det med en stor glädje. Det är en glädje som jag på ett sätt fortfarande känner, den kan inte gå ur. Jag trodde att det skulle bli precis så, som innan kriget, när vi kom hit. Men så blev det inte. Men jag är ändå tacksam för att vi mår bra och kan gå i skolan och så, säger hon.

Maria har många planer inför framtiden. Hon vill resa och upptäcka världen.

– Mitt drömland är Dubai. Men först måste jag få höga betyg i nian så att jag kan börja naturlinjen på engelska gymnasiet. Sedan vill jag bli arkitekt.