Mötet.

2017-09-10 10:15
Foto: Elin Björklund

”Målet är att bli statsminister”

I augusti startade hon sittstrejken mot utvisningarna till Afghanistan. Demonstranterna har attackerats av nazister och regeringen är kallsinnig, men Fatemeh Khavari, 17, är säker på att utvisningarna kommer att stoppas.

– Jag tror inte, jag är säker, annars skulle jag inte vara här, säger hon.

Sittstrejken är inne på sin 32:a dag. På Norra bantorget i centrala Stockholm spelar några av ungdomarna volleyboll över linan som håller upp regnskyddet, mittemellan en slokande svensk flagga och Hjalmar Branting-statyn.

För att hålla värmen, för att skingra tankarna och bryta monotonin. Fatemeh Khavari är enda tjejen på plan. I över en månad har hon strejkat tillsammans med de andra ungdomarna, först på Mynttorget, sen vid Medborgarplatsen och nu på Norra bantorget.

– Jag var en av de som startade strejken, det var min idé. Det var inget planerat, det var något som föddes i ögonblicket. Vi satte oss bara på gatan för att vi var under sånt tryck, vi levde under psykisk tortyr. Människor som söker skydd här har hopp men de bryts ner, sekund för sekund, säger Fatemeh Khavari.

Sin bakgrund delar hon med många andra på torget. Fatemeh Khavari föddes och växte upp i Iran, men familjen är ursprungligen hazarer från Afghanistan. 2013 lämnade Fatemehs äldre bror Mustafa Iran för Europa, i hopp om en framtid för familjen. Han hamnade i Sverige.

– Han var 16 år då, liten och smal och ensam. Nu har han blivit stor. När jag såg honom efter två år kände jag inte igen honom, han hade förändrats mycket, säger hon.

Fem år tidigare hade Fatemehs pappa deporterats till Afghanistan av iranska myndigheter.

– Vi har inte hört något från honom sedan dess, vi vet inte var han är. Mn äldste bror är också försvunnen. Det var svårt för familjen, särskilt sedan Mustafa åkt, vi tappade allt. Familjen bröts ner. Men efter två år ringde Mustafa och sa att han var på en polisstation i Sverige. Vi visste inte var Sverige låg, ingen vet det när de ger sig iväg, de hör om Sverige på vägen. Mamma skrek av glädje telefonen. Vi trodde att Mustafa var död, säger hon.

Trodde alla var änglar

Tack vare möjligheten till familjeåterförening, som begränsades kraftigt förra året, kunde Fatemeh, syskonen och mamman komma efter. Alla papper ordnades vid svenska ambassaden i Teheran och med permanenta uppehållstillstånd i handen återförenades de med Mustafa sommaren 2015.

– Jag kan inte beskriva hur glada vi blev när vi fick uppehållstillstånd. I Iran levde vi inte, vi andades bara. Diskrimineringen mot afghaner är systematisk, men hazarer har den nackdelen att det syns utanpå att vi inte är iranier. Vi förnedras, trakasseras och utsätts för godtyckligt våld. Vi kan inte vända oss till polisen när något händer eftersom vi är papperslösa, och vi får inte röra oss fritt inom landet, berättar hon.

Sina egna upplevelser vill hon helst hålla för sig själv.

– Min Gud, jag vill inte ens tänka på det. Jag upplevde helvetet, men jag vill inte att mitt elände ska vara något som alla ska läsa om, säger hon.

Vad visste du om Sverige innan du kom hit?

– Jag hade bara hört att det var sex månader dag och sex månader natt. Jag tänkte också att alla i Sverige var änglar, och att allt skulle vara annorlunda än det jag hittills hade upplevt, säger hon.

Hur ser du på Sverige nu, efter två år?

– Jag känner att Sverige är mitt hem, jag vill att mina barn ska födas här och att de ska bli någon för Sverige. Jag vill bli någon för Sverige. Men grunden för allt måste vara jämlikhet. Jag vill inte bo i ett land där jag fortfarande diskrimineras, säger Fatemeh Khavari.

Du såg alla i Sverige som änglar, hur tänker du nu?

– Jag vill inte acceptera att alla inte är änglar. När vi inledde sittstrejken i augusti tänkte jag att i det här landet kommer vi bara behöva strejka en dag, sen kommer politikerna att lyssna. Nu är hösten på väg. Vi orkar fortsätta tack vare människors stöd, människor bryr sig, särskilt de unga. Men hos politikerna saknas något. Jag vill inte att Sverige bara ska vara bättre än andra länder, jag vill att Sverige ska vara det bästa landet.

– Den enda makt Sverige har är moralen. Det finns andra länder som är rikare och har starkare vapenmakt. Jag vill inte att Sverige ska förlora sin moral, sin mänsklighet. Det är en styrka som Sverige har, säger hon.

”Är döden verkligen bara fysisk?”

Vad säger du till dem som menar att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar?

– Under andra världskriget när Sverige var ett fattigare land, kom 70 000 finländska barn hit. Sverige tog emot alla. Idag är Sverige rikt. De som får stanna kommer att vara resurser för Sverige. De säger inte ”Ta emot mig, acceptera mig” för att sedan lämna Sverige. De säger ”Ta emot mig och jag ska vara en av er och skapa en framtid tillsammans med er”.

I slutet på maj i år skickades Fatemehs gode vän, som också heter Mustafa, till Afghanistan, ett land han aldrig sett.

– Han utvisades när han fyllde 18. Mustafa var en toppstudent, duktig och smart. Han skulle bli ingenjör. Hans lärare grät när han utvisades och sa ”Vilka pojkar Sverige förlorar”, säger Fatemeh.

Har du hört något från honom?

– Ja, samma dag som han anlände till Afghanistan blev han vittne till ett bombdåd. Han ringde mig och sa att han hela livet fått höra att det är farligt i Afghanistan, att han alltid varit rädd. ”Men idag försvann rädslan, jag såg döda människor, huvuden som slitits av kroppen, jag är inte människa längre”. Han skrek i telefonen. Nästa gång han ringde sa han att han är en man och måste orka. ”Vad ska jag göra? Vem ska hjälpa mig?” Han liksom pratade för sig själv, han blev galen av det han fick uppleva. Idag sover han på gatan, han har blivit beroende av droger. Jag känner inte igen honom längre, säger Fatemeh Khavari.

– Till dem som säger att man överlever i Afghanistan säger jag: Är döden verkligen bara fysisk?

Nazister i närheten

På bara ett år har Fatemeh Khavari läst in hela grundskolan och fått betyg i tolv ämnen.

– Jag visste ingenting när jag bodde i Iran, jag visste inte att det fanns andra religioner än kristendom och islam eller vad Europa är för något, säger hon.

Nu talar hon bra svenska och så snart strejken är över ska hon börja plugga samhällsvetenskap på gymnasiet,.

När jag frågar vad hon vill bli i framtiden kommer svaret direkt och utan åthävor.

– Målet är att bli statsminister. Det är bara politiker som kan förändra människor liv. Politiker kan både hjälpa och stjälpa, jag ska bli en politiker som hjälper, säger hon.

Sittstrejken fortsätter. Fatemeh Khavari är övertygad om att utvisningarna till Afghanistan kommer att stoppas.

– Jag tror inte, jag är säker, annars skulle jag inte vara här. Vi strejkar så länge det behövs, säger hon.

I utkanten av torget vakar polisen över platsen. Det gör även nazisterna, enligt Fatemeh.

– De syns, de är i närheten, alltid. Jag ser dem, jag känner igen dem. De känner igen mig också. Jag är inte rädd för dem. De är människor som vi, med ögon, näsa och mun. Den enda skillnaden är att de saknar hjärta, men vi har hjärta. Därför är vi starkare, säger Fatemeh Khavari.

Fatemeh Khavari om…

…arvet efter pappa

– Min familj var inte som många andra som trycker ner tjejer och inte låter dem vara sig själva. Min pappa uppskattade oss alla och uppmuntrade oss att engagera oss. Han sa att jag inte skulle lyssna på dem som försöker provocera mig, att jag har makt som människa och att jag ska använda den makten till att göra gott. Det blev som ett arv från honom till mig.

…råden från mamma

– Hon är jätteorolig och ledsen över att jag sover på gatan nu. Men hon stoppar mig inte. Hon ger mig bara råd, och jag lyssnar. Sedan gör jag som jag själv vill.

…sitt engagemang

– Jag började engagera mig för flyktingar när jag kom till Sverige 2015. Jag kunde inte svenska och visste inte hur saker fungerade, men jag frågade min bror, och kunde ge människor den information de behövde. Det var så det började, att jag lärde mig praktiskt.

…om resultatet av sittstrejken

– En av oss som strejkar skulle deporteras, men vi blockerade ingången till förvaret och lyckades stoppa utvisningen. Poliserna slog ungdomarna med batonger för att komma in, men sedan dess har tre killar till släppts. Det syns inte utåt men strejken har redan gjort mycket nytta.

…om motståndet från nazisterna

– Jag har förstått hur de fungerar, så de skrämmer mig inte. Jag vill inte prata med dem, eftersom jag vet att de inte vill förstå, de vill inte ta emot vad vi har att säga. Varför skulle jag lägga energi på dem? Jag bryr mig inte om onda människor, jag tänker på dem som är goda.

Fatemeh Khavari

Ålder: 17

Bor: I Hammarbyhöjden tillsammans med mamma och tre bröder och en syster, som alla pluggar.

Född och uppvuxen: I Iran. Familjen är ursprungligen hazarer från Afghanistan.

Gör: Har tagit initiativ till och deltar själv dygnet runt i sittstrejken ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan”. Fatemeh är talesperson för ungdomarna och Ung i Sverige, ett löst sammansatt nätverk på Facebook som kommer att lösas upp när strejken är över.