Under Maj-Britt Theorins hårt principfasta yta av ständig kamp fanns också värme. Det var den som mötte mig när jag som 25-åring valdes till Europa­parlamentariker. Bland allt skrämmande som skedde den där första veckan, när vakterna vägrade tro att jag var vald ledamot trots att jag fått passerkort, sa Maj-Britt en dag helt självklart ”Och så kommer du hem till mig och äter lite ikväll, så kan vi prata.” Hon gav mig en lapp med en obegriplig adress på franska.

I sin övernattningslägenhet bjöd hon sedan på hel kokt kronärtskocka med bröd, röror och Alsace-vin. Förutom att menyn var mer konstig än lyxig för en 25-åring så var Maj-Britt inte skrämmande alls. Snarare mot­satsen. Hon pratade på. Behandlade mig som den folkvalda, vuxna politiker jag faktiskt var. Berättade hur det gick att göra skillnad och få sin röst hörd i Bryssels massiva byråkrati. När kvällen var slut var jag modigare och väldigt mycket tryggare i min roll än när jag för lånade pengar köpte flygbiljetten ner till min första vecka som heltidspolitiker. Maj-Britt visade mig vad systerskap i praktiken kan vara.

Maj-Britt Theorin valdes in i riksdagen innan jag föddes, hade en etablerad roll i politiken och var med redan i den första delegationen som Sverige sände till Bryssel efter EU-­inträdet. Och hon tog sig tid att se den nya, unga och lite rädda SSU:aren som damp ner mitt i en främmande värld. Att jag var ”bara barnskötare” reagerade många i EU-systemet på, men när Maj-Britt betonade sin bakgrund i Handelsanställdas förbund fick hon mig att verkligen förstå att engagemang, kunskap och vilja är betydligt viktigare för att bli en bra politiker än fina universitetsutbildningar.

I hela sin politiska gärning var Maj-Britt Theorins fokus inställt på fred och nedrustning. Under nästan ett decennium (1982–1991) ledde hon som riksdagsledamot i ut­rikesutskottet den svenska nedrustningskommittén. Ingen som mötte henne – vare sig det var i riksdagen, i FN-skrapan eller på någon ambassad runt om i världen – kunde tveka på hennes värderingar. Det räckte med en blick på det stora fredsmärke hon alltid bar runt halsen. 

Maj-Britt Theorin hade en unik förmåga att kombinera en kompro­misslös hållning med att göra framgångsrika kompromisser. Hon var den typ av politiker som visste att förändring tar tid och kräver att en hittar och bygger allianser. Precis som sina föregångare på området, Alva ­Myrdal och Inga Thorsson, visste Maj-Britt att hela tiden ha målet tydligt: Fred och nedrustning är möjligt – en bättre värld är möjlig. 

Men för Maj-Britt var politiken inte bara de parlamentariska församlingarna. Hennes genuina folkrörelse- och partiengagemang gjorde att vi möttes många gånger genom åren. Under min tid som ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm mötte jag Maj-Britt vid varje årsmöte i debatt om att dra tillbaka de svenska styrkorna i Afghanistan. Hon ingick också i de stockholmska dele­gationer till partikongressen som jag ledde. Faktum är att Maj-Britt var ombud på sin första partikongress samma år jag föddes – och hon hade sedan dess en obruten kedja av kongresser bakom sig. När hon 2004 lämnade Europaparlamentet blev hon åter en flitig deltagare folkbildningen och folkrörelsearbetet på lokal och global nivå.

Det är med värme och stolthet jag minns Maj-Britt Theorin, men också saknad. I en osäker tid känns fred och nedrustning kanske avlägset. Men det är möjligt. Alla folks frihet – hela världens fred. Det är möjligt. Och det är vårt ansvar att föra kampen vidare.