BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag hör dig mer och mer prata om ojämlikhet, särskilt det senaste halvåret.

– Ja.

Kommer det vara en prioriterad fråga framåt?

– Ja, det kommer prägla politiken. Jag har alltid pratat om jämlikhet, men det finns en helt annan jordmån som den diskussionen faller i nu, efter Brexit och Donald Trump. Det finns, både i Sverige men också internationellt, en helt annan förståelse för den utveckling som varit i världen de senaste decennierna, det är inte hållbart. Tittar vi på USA, där stora löntagargrupper inte haft någon realinkomstökning alls i flera decennier samtidigt som den rikaste procenten har dragit ifrån. Det är klart att i en sådan utveckling så finns en grogrund för förenklade lösningar och populistiska politiker.

– Globalisering gör att världen blir rikare, men det gör inte att den här rikedomen fördelas på ett rimligt sätt. Det måste politiken se till att skapa. Och när politiken misslyckas med det, då kan man heller inte förvänta sig att medborgarna ska tycka att globalisering eller digitalisering för den delen, ska vara någonting bra.

– Har man inte haft någon reallöneutveckling på flera decennier och vill se en bättre framtid för sina barn, då är man kanske beredd att rösta på nästan vad som helst för att se en sådan förändring. Och det är precis där vi är.

Så politik för jämlikhet är en motkraft mot högerpopulism?

– Ja, självklart. När vi ser den utvecklingen med Brexit och Donald Trump så går det inte att bortse ifrån den utveckling vi haft med ökade inkomstklyftor som en viktig förklaring bakom det. Tittar man på Sverige, där har ju den svenska modellen presterat något annat, med kollektivavtalsförhandlade löner så har ju breda grupper fått en inkomstökning också. Men vi har ju sett att även i Sverige har samhället dragits isär med den rikaste procenten har fått ökade inkomster samtidigt som de i de lägre inkomstskikten inte har hängt med. Det är en utveckling som vi behöver stoppa.

Vad är ditt recept?

– Det är tre områden, som är tre pusselbitar i den svenska modellen. Det första är att man har ett arbete med en lön som man kan leva på, det andra är de välfärdstjänster vi har som verkar väldigt omfördelande. Och det tredje är ren omfördelning med ett progressivt skattesystem och sociala skyddsnät.

– Den största ekonomiska klyftan går ju mellan de som har ett arbete och de som inte har ett arbete, i Sverige i alla fall, eftersom vi har kollektivavtalsförhandlade löner. Och det är ju viktigt att alla som kan arbeta också arbetar och att vi har starka fackföreningsrörelser som kan ta ansvar, men också förhandla fram rimliga löneökningar.

– Det andra är ju välfärdstjänsterna och där finns en otroligt stark omfördelande kraft. Ibland pratar man ju om progressiviteten i skattesystemet som det som skapar omfördelning via det offentliga, men det är ju det faktum att vi har hög skattenivå och hög kvalitet i tjänster som är tillgängliga för alla. Det är en större omfördelande kraft i det, än i progressiviteten i skattesystemet, när man räknar på det. Och så det tredje, progressiviteten i skattesystemet och de rena skyddsnäten. Regeringen har ju jobbat inom alla de här tre områdena.

Det som har varit drivande i utvecklingen mot större ojämlikhet är ju högsta inkomsterna, och bland dem är en allt större del kapitalinkomster. LO vill ju se ökad beskattning av kapitalinkomsterna, är det en bra idé?

– De nya 3:12-reglerna är ju ett sätt att öka kapitalskatten, där en del som tagits ut som kapitalinkomst, som kanske egentligen varit arbetsinkomst, som kommer beskattas som arbetsinkomst, men också att man höjer nivån i 3:12-reglerna. Det är ju ett sätt att öka kapitalbeskattningen. Man ska inte underskatta hur den uppluckring av 3:12-reglerna som har varit, där man kan ta ut inkomster, inte som arbetsinkomster med rimlig beskattning, utan som kapitalinkomster, att det har varit en av de saker som driver att vi ser att kapitalintäkterna ökar. Vi har också höjt skatten på investeringssparkontona, där det var ganska hög skatterabatt på dem.

Men kommer vi att med de förändringarna komma åt någon som exempelvis Antonia Ax:son Johnsson som på sina totala inkomster betalar 15 procent i skatt?

– Mmm. Jag kan inte kommentera henne specifikt.

– Det vi ser är ju också en ökad förmögenhetsspridning och det är klart att det också blir ökad spridning i kapitalinkomsterna, som inte är oproblematisk. Det som är problemet är ju att i en globaliserad värld så är ju kapitalet lättrörligt och har man hög kapitalbeskattning, då drar kapitalet, på ett sätt som inte är okomplicerat för ekonomins funktionssätt. Det är inte lätt att beskatta kapital i en globaliserad värld och det är viktigt att ha respekt för.

– Vi vill gärna se en övergripande skatteöversyn under nästa mandatperiod och då är det klart att beskattning av kapital kommer vara en av de som man behöver titta på.

Många jämförbara länder har ju skatt på arv, fastigheter och förmögenheter. Är det något du kan tänka dig att återinföra?

– Jag tycker rent principiellt så kan man argumentera för alla de skatterna. Vi ska också komma ihåg att när vi hade dem så var det inte okomplicerat. Arvs- och gåvoskatten togs bort i en överenskommelse med näringslivet när man försämrade deras avdragsmöjligheter, så det var en finansierad förändring. De tog ut varandra. Många småföretag hade problem när man generationsskiftade. Det fanns en relevant kritik mot arvs- och gåvoskatten.

– Förmögenhetsskatten tycker jag också att man kan argumentera för principiellt. Där blev ju problemet att många blev kreativa och la sina tillgångar i bolag och då skulle skatteverket in och göra en bedömning, är det så att man samlar ihop tillgångar för att göra en investering, eller är det så att man gömmer undan sin privata förmögenhet. Det är inte alldeles lätt avvägning. Och fastighetsskatten var den mest impopulära skatten vi hade.

Du betonar jobb när du pratar om ojämlikhet. Du har mycket mindre udd riktad mot rika och mot toppinkomsterna som drivit den här utvecklingen mot större ojämlikhet. Är det inte en förutsättning för ökad jämlikhet att ta tag i dem?

– Ja fast, om vi bara minskar toppinkomsterna, men det fortfarande är många människor som är arbetslösa och inte har ett jobb ... Man kan ju öka jämlikheten genom att ha en börskrasch. För då minskar ju kapitalintäkterna, men det skapar ju inte mer hopp till den som är arbetslös i ett socialt utsatt område.

– Det är därför som människor som står utanför arbetsmarknaden behöver möjligheter att komma in och få den här egna försörjningen, det är otroligt viktigt för jämlikheten. Och sen ska vi också öka skatterna för de med högst inkomster och det gör vi också.

Något som jag tror irriterade många, som hade hoppats på större och tydligare förändring, när ni tog över regeringsmakten, var Stefan Löfvens uttalande om ”lagt kort ligger”, att han inte avsåg att riva upp många av Alliansens förändringar.

Om vi vänder på det. Om ni förlorar till en högerregering, vad vill du lämna efter dig som ska vara väldigt svårt för dem att ändra på? Vilka kort vill du lägga, så att säga?

– Att vi har förstärkt resurserna till välfärden, säger Magdalena Andersson och tänker efter.

– Att vi har ökat investeringarna i infrastruktur, men också i utbildning ... Men också sänkt skatten för de pensionärer som har det sämst ställt. Till exempel.

– Apropå lagt kort ligger, vi gick ju inte till val på att riva upp jobbskatteavdragen, men säg att vi hade gjort det, hade regeringen suttit kvar då? Eller hade riksdagsmajoriteten accepterat det? Det är jag inte säker på. Vi måste acceptera att vi inte har majoritet, men det är inget problem, för det var inte det vi gick till val på.

Magdalena Andersson håller högt tempo. I Linköping håller hon sitt tal för studentkårerna, träffar lokalradio och lokal-tv, samt lunchar med lokala partiföreträdare. I Norrköping har hon ett timslångt möte med polisen, träffar journalister och tar intervjuer på telefon. Jag hör henne i en intervju prata om budgetsamarbetet med Vänsterpartiet. ”Det fanns inget alternativ till att ha ett budgetsamarbete med V” säger hon och är tydligt med att det hon helst ser framåt är ett block-överskridande samarbete.

Jag skulle vilja prata lite om det parlamentariska läget, som under er regeringsperiod inte varit helt enkelt. Hur mycket känner du att du har kunnat föra den politik du har velat?

– Efter att vi fick igenom budgeten våren 2015, har ju budgeterna gått igenom i riksdagen. Och det är ju för att man har speciella röstningsregler för budgetarna och där alliansen varit väldigt intresserade av att stärka möjligheterna för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Fram till nu för någon månad sedan då. Så där har ju jag, på just mitt område, förutom att den första budgeten föll, haft det enklare än många andra att få igenom politiken. Vi har kunnat göra väldigt viktiga saker.

Det jag far efter är, är det vi har sett din politik, eller en pragmatisk variant av den?

– Det är den politik som jag gick till val på, som vi nu genomför.

Samma politik som ni skulle föra om ni var i majoritet?

– Precis. Just i budgeten så får vi igenom förslagen. Hade jag drivit en annan ekonomisk politik i majoritet? Nej.

Har ni haft diskussioner om att ’det här kan vi inte göra, då kommer det bli kaos’?

– Vi har inte haft några sådana förslag, men säg att vi visste att det var något som var helt heligt för något eller några av allianspartierna, då skulle vi ju ha en diskussion om man skulle gå fram med det. Men vi har inte haft några sådana förslag.

– Men det är klart hade vi genomfört hela Vänsterpartiets förslag på ekonomisk politik, då hade inte regeringen suttit kvar. Men det är inte den jag hade velat driva heller.

Vad tycker du om Anna Kinberg Batras SD-flirt tidigare i år?

– Fruktansvärt ohistoriskt. Att dessutom göra det på Förintelsens minnesdag. Det är hårresande. Det gamla Högerpartiet, de bröt ju med sitt ungdomsförbund för att de blev för nazianstrukna på 1930-talet. Och så gör Anna Kinberg Batra det här. På Förintelsens minnesdag. Hur tänker hon? Helt obegripligt.

Jan Björklund (L) uttalade sig förra veckan om att han kunde tänka sig en ministerpost i en S-ledd regering. Vad tänker du om det?

– Det tycker jag låter intressant, säger Magdalena Andersson och skiner upp.

– Stefan Löfven har ju varit tydlig att han gärna ser ett blocköverskridande samarbete och att han tycker att det är en bättre väg en den som Anna Kinberg Batra valt. Så som Sveriges riksdag ser ut och troligen kommer att se ut efter nästa val, så finns ju två alternativ, eller tre.

– Vi kan fortsätta som nu, i praktiken decemberöverenskommelsen, man låter största minoritet styra. Eller man gör som Anna Kinberg Batra och säger att man vill regera med stöd av Sverigedemokraterna, att man vill sitta och förhandla med Jimmie Åkesson. Eller så har man ett blocköverskridande samarbete. Och där har ju Stefan Löfven stått stabilt som en fura. Han tycker att ett blocköverskridande samarbete är den bästa lösningen i det parlamentariska läge som vi har. Jag hoppas att den polletten kanske är på väg att trilla ner lite bredare i politiken.

Vänsterpartiet har plockat upp sex timmars arbetsdag som huvudfråga. Förändrar det något i ert samarbete?

– Det får vi naturligtvis se i vilken utsträckning de kommer driva den frågan. Jag ser ju att vi har stor arbetskraftsbrist i Sverige. Det är brist på läkare redan nu, att läkare skulle börja jobba sex timmars arbetsdag skulle ju mångdubbla läkarbristen. Vi har brist på socionomer. Vi har brist på sjuksköterskor. Jag ser oerhört allvarliga konsekvenser för vården.

Samtidigt är ju stress och utmattning ett problem för de som arbetar inom vården och för socialsekreterare.

– Absolut och det är en arbetsgivarfråga. Hur man organiserar arbetet. Att vi centralt och säga att nu går vi ner på sex timmars arbetsdag, det riskerar att få stora konsekvenser.

Nu byter jag ämne helt. Era systerpartier ute i Europa ...

– Är varierande framgångsrika, ja.

Precis. Ni har inte haft en lika drastisk utveckling, men blir du oroad över socialdemokratin, när man tittar ut i Europa?

– Självklart. Det finns både länder där socialdemokratin går bra, som Italien, Tyskland, Norge. Men det finns också ställen där det går mindre bra. Där finns mycket att titta på och lära sig av.

Har ni någon strategi, för att undvika att gå samma väg?

– Att leverera mycket bra politik, säger Magdalena Andersson och skrattar.

– Att vara ansvarsfulla och relevanta för breda löntagargrupper. Ska man vara ett stort parti, måste man vara relevant för breda löntagargrupper. Det är inte våra systerpartier i många länder.

I Norrköping, efter mötet med polisen, hinner vi sätta oss en stund till för ytterligare några frågor. Det som gnagt i bakhuvudet hela dagen är det här en politik för jämlikhet som en motkraft mot högerpopulismen. Och som ett sätt att inte bli irrelevant i väljarnas ögon, som flera socialdemokratiska partier i Europa. Detta samtidigt som hon gärna samarbetar med Liberalerna. Liberalerna som vill sänka ingångslönerna. Hur går det ihop?

Vi pratade tidigare om politik för jämlikhet som en motkraft mot populism och högerextremism. Kommer en blocköverskridande regering kunna leverera en sådan politik?

– Jag tycker naturligtvis att en socialdemokratisk majoritetsregering vore det optimala för att leverera det. Det är naturligtvis det jag önskar mig. Det kanske inte är det mest sannolika resultatet efter valet. Någonstans, som riksdagen ser ut, så får man navigera utifrån det. Min bedömning är att ett blocköverskridande samarbete är det som har förutsättningar att skapa en politisk stabilitet som jag tror är viktig för tilltron till politiken.

– Och jag tror att det är väldigt mycket bättre än en regering med Anna Kinberg Batra stödd av Sverigedemokraterna.

Men är det inte risk att ett sådant alternativ, ett samarbete med exempelvis Liberalerna, upplevs som mer av stillastående kompromisspolitik. Hur ska utsikten om ett sådant samarbete kunna väcka den känsla av hopp som krävs för att möta den känsla av vanmakt som driver de högerpopulistiska krafterna.

– Regeringen i Tyskland genomdriver ju intressant politik, där är det blocköverskridande. Det finns exempel, säger Magdalena Andersson och vi avslutar intervjun.

Magdalena Andersson tar inte tåget hem med oss som planerat, utan försvinner i Säpo-bilen med sin pressekreterare, eftersom något brådskande dykt upp. På tåget hem googlar jag Tyskland och inkomstojämlikhet och finner att studier så sent som i höstas varnade för Tysklands alltjämt stigande ojämlikhet, minskad social rörlighet och allt fler fattiga.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.