Tänk dig att din livskamrat får ett cancerbesked. Ett allvarligt sådant. Att läkarna säger att cancern kan vara dödlig, men att det finns vård som gör att din anhörig kan fortsätta att leva. Tänk dig hur det hoppet känns i kroppen. Hur det bär er genom den svåra tiden, med behandlingar, ångest och sjukhusbesök. Föreställ dig sedan att vården aldrig kommer. Att det går veckor, månader innan din livskamrat får ett besked om operation. Tänk dig då hur det skulle kännas att få beskedet att behandlingen kommer försent. Den vreden.
I tisdags rapporterade Ekot om att verkligheten ser ut just så. Att vissa patienter som från början fick en kurativ, botande behandling har på grund av köerna istället behövt få palliativ vård.
Vårdköerna till cancervården dödar alltså människor.
Samtidigt strömmar vittnesmål in från sjukvårdens anställda. De berättar inte bara att de själva går sönder av stress, utan att människor lider – och dör – som en konsekvens av de bristande resurserna.
Den senaste veckan har januaripartierna efter påtryckning från V, KD och M, lovat fem nya miljarder till välfärden varav 1,5 miljarder ska gå till regionerna i generella statsbidrag.
Det är naturligtvis välkomna pengar, men inget som hjälper mot det grundläggande problemet: svensk välfärd är underfinansierad och har varit det en lång tid.
På måndag den 27 januari har civilminister Lena Micko (S) bjudit in sju regioner.
Vi får hoppas att detta möte leder till nya insikter.
För vad händer när tilltron till fundamentet i vår välfärd raseras? När tilltron byts till vrede och en känsla av svek? Naturligtvis förtvinar detta viljan att betala för vården via skattesedeln, vilket spelar högerkrafter rakt i händerna.
Men det finns ytterligare en effekt.
Sverigedemokraterna delar via sitt Facebookkonto friskt nyheter om vårdkrisen. Samma parti kunde också nyligen basunera ut att det tilldelade landets kommuner och regioner ”30 miljarder mer än regeringen”. Visserligen äts stora delar av denna satsning upp av uteblivna bidrag till exempelvis integration, men ändå. Partiet har lyxigt kunnat surfa på att vara bäst i riksdagen på att fatta hur knivigt det är att få ihop välfärden ute i landet. Naturligtvis är det invandrarna som får ta skulden, när SD tolkar vårdkrisen. Och många av partiets över 300 000 följare delar lydigt budskapet vidare.
Men den viktigaste striden den här mandatperioden handlar inte om invandringen, som statsminister Löfven fick det att verka i helgens intervju med DN. Den striden är redan vunnen av Åkesson och hans konservativa kompisar. Det handlar inte heller om hårdare tag och brott och straff.
Den viktigaste striden handlar om välfärden.
Att Liberalernas Anna Starbrink och resten Stockholmshögern totalt nonchalerar berättelserna från de vårdanställda kan knappast längre förvåna någon. Men Socialdemokraternas roll i vårdkrisen måste vara en annan. Om inte S vinner striden om välfärden gör det nya, växande partiet för arbetare det istället. Och då kan S börja titta i backspegeln efter sitt existensberättigande.
