– Det är hemskt, det är inte säkert där för någon längre, säger hon.

Trots situationen i Iran, och trots att Utrikesdepartementet sedan i somras avråder från alla resor till landet, har både Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen gjort bedömningen att Narges Moosavloo och hennes familj kan återvända till Iran. Familjen har varit i Sverige sedan sommaren 2019, men har nu fått avslag på sin asylansökan i högsta instans. Både Narges Moosavloo och hennes man Amin Hamzehloo har växt upp som muslimer. Som vuxna konverterade de till kristendomen, och det är skälet till att de inte kan återvända till Iran.

– Som muslim får du inte byta religion. Du måste vara trogen islam, och som kvinna måste du ha hijab. Jag har inte det, min dotter har inte det. Skulle vi komma tillbaka till Iran skulle vi hamna i fängelse, kanske dödas, säger Narges.

Greps i kyrkan

Rädslan är inte obefogad. Narges och Amin berättar att de blev inlåsta efter att moralpolisen kommit på dem när de besökte en så kallad hemkyrka.

– Vi var i kyrkan och greps där. Sedan tog de med oss till ett rum, som ett slags häkte, där vi fick sitta inlåsta. För att de skulle släppa oss var vi tvungna att skriva på ett papper där vi lovade att vi inte skulle delta i kristna aktiviteter igen, säger Amin Hamzehloo, samtidigt som han visar hur de fick sitta med händerna hopbundna bakom ryggen.

Narges fyller i:

– De sa att om vi fortsätter vara aktiva kommer de avrätta oss. Vi var mycket rädda.

Jag trodde att jag skulle få hjälp när jag gjorde det. I stället tror dom att jag ljuger.

Hon berättar att hon själv blivit stoppad av moralpolisen vid ytterligare ett tillfälle för att hon burit sin hijab på fel sätt. Även då fördes hon till häktet. Hennes pappa fick komma och betala för att få henne släppt. 

– Vill du bestämma över ditt eget liv kan du inte bo i Iran. Du måste göra precis som regimen och religionen vill, annars riskerar du straff, säger Narges.

Både hon och hennes man är kritiska till regimen och har deltagit i demonstrationer i Sverige. Men det var framförallt tron som gjorde att de flydde till Sverige. Narges berättar om hur hon kände sig fångad som muslim, om hur kristendomen verkade erbjuda en helt annan frihet. 

– Min familj var inte så ­troende, och jag tyckte inte att islam gav mig några svar på mina frågor. Ändå skulle religionen bestämma hur jag skulle leva mitt liv. Jag ville inte det, säger Narges.

Tror familjen ljuger

Men varken Migrationsverket eller domstolen tror på familjens religionsbyte. Framförallt tror de inte att det innebär fara för dem att flytta tillbaka till Iran. I domstolens beslut står det att de inte kan räknas som flyktingar eller skyddsbehövande, och att det inte ”framkommit någonting som medger bedömningen att familjen riskerar förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling eller bestraffning”. Som skäl till avgörandet anges bland annat att Narges inte är trovärdig. Hennes redogörelse för sitt skydds­behov har ändrats under tidens gång, och det finns detaljer som hon erkänt att hon ljugit om. Men skälet till det är enligt paret att de först pressades av släktingar till dem. Släktingar som de var i beroendeställning till eftersom de hjälpt dem att ta sig till Sverige.

– De sa åt oss vad vi skulle säga till Migrationsverket. Vi gjorde som de sa för att vi inte vågade annat. Men sen kände jag att jag måste berätta sanningen. Jag trodde att jag skulle få hjälp när jag gjorde det. I stället tror dom att jag ljuger, säger Narges.

Historien är snårig. Likaså relationen till släktingarna som först var en hjälp, sedan ett hot. Men Narges och Amin tycker att det viktigaste borde vara uppenbart – det är kristna och de riskerar dödsstraff om de återvänder till Iran.

– Vi kan inte åka dit igen, det är omöjligt. Det går inte, säger Amin.

Barnen oroliga 

Tolvåriga Ailin kommer in i rummet. Hon sätter sig i soffan bredvid sin pappa, berättar på felfri svenska om hur gärna hon vill stanna i Sverige.

– Det är mycket bättre att bo här, jag har gått mer i skolan här än i Iran. Skolan här är mycket bättre, där kunde lärarna vara elaka. Skolan var hemsk. Att åka tillbaka skulle vara jättedåligt för mig och min familj, säger hon.

Narges berättar att barnen är oroliga, inte minst Ailin. Hon är rädd att de ska behöva lämna det som nu är deras hem. Rädslan delar hon med sina föräldrar.

– Vi förstår det inte. Vi båda jobbar här i Sverige, vi lever inte på bidrag, vi gör inget ont. I Iran finns det både släktingar och polis som kan skada oss, säger Amin.

Migrationsverket kommenterar inte enskilda fall, men säger att en majoritet av de asyl­sökande från Iran får bifall. I varje enskilt fall avgörs om det finns asylskäl.

– För vissa länder finns rättsliga ställningstaganden, som Afghanistan, men inte för Iran. Beslutsfattarna beslutar i det enskilda ärendet. När det gäller Iran kan det till ­exempel finnas asylskäl om den ­sökande är konvertit, särskilt i kombination med oppositionell verksamhet. Men att bara säga att man konverterat räcker inte, det måste utredas och den sökande göra sina skyddsskäl sannolika, säger Ulf Bohman, rättslig expert på Migrationsverket.

Det förvärrade läget i Iran, och att UD avråder från resor dit, påverkar inte bedömningen?

– UD:s avrådan rör svenska medborgare, inte utlänningar. Men vi tar hänsyn till aktuell landinformation och får inte skicka tillbaka någon om det innebär att personen utsätts för tortyr, förnedrande ­behandling eller döden, enligt utlänningslagen.

Några dagar innan jul var Narges och Amin på så ­kallat återvändarsamtal hos ­Migrationsverket. Där fick de veta att de ska lämna Sverige så snart som möjligt. 

– Vi sa att det inte går. Men stannar vi här kommer vi inte få arbeta, och vi ­kommer knappt få några ­pengar från Migrationsverket. Men vi kan heller inte åka, säger Narges.