Karin har förföljts av samme man i elva års tid. En som hon aldrig umgåtts privat med, som hon inte känner, som hon bara var artig mot de gånger de sprang in i varandra på jobbet. Vad han gjorde på företaget minns hon inte ens.

– Vi jobbade där i början av 2000-talet. Jag slutade samma år som han började men 2009 fick jag plötsligt ett sms från honom. Han skrev att han sett mitt namn och adress på något utskick från sitt jobb och att ”det vore kul att ses och catch-up liksom”. Jag fattade först inte vem det var.

Till slut kom hon på. Och gjorde misstaget att svara att de kunde ta en kaffe. Exakt varför minns hon inte. Hon var egentligen inte det minsta intresserad, men det verkade så harmlöst.

– När vi sågs på ett fik var han nervös, högljudd och kunde inte sitta still. Det var helt klart något som inte stämde. Jag försökte runda av snabbt och när jag skulle gå sa han ”det här var trevligt, det måste vi göra om”. Jag orkade inte argumentera så jag svarade ”okej”.

Instängd i fem år

Sedan dess har han gjort Karins liv till ett helvete. Han började ringa, messa, ibland tala in vänligt på hennes svarare, ibland skrika in i den, både natt och dag. Han dök upp utanför hennes dörr, bankade, ropade i brevinkastet, skrev långa brev där han bedyrade sin kärlek till henne, formulerade sig som att de hade ett förhållande.

Karin har inte vågat gå ut ensam ur sin lägenhet sedan påsken 2015. Eller rättare sagt – hon har knappt varit utanför dörren sedan dess av rädsla för honom. Alla vardagliga ärenden som andra tar för givna har hon fått be vänner – de som orkat hänga kvar – om hjälp med. Och dagsljus har varit en lyxvara för henne. För att dölja att hon är hemma har hon i flera år haft gardinerna fördragna och tänt lampor så sparsamt som möjligt.

Ibland har han stått nedanför hennes fönster sent på kvällarna. Han har flera gånger försökt bryta sig in i lägenheten. Han har letat upp hennes vänner, trakasserat hennes syster, till och med tagit reda på systerbarnens favoritmat, hotat systern och försökt tvinga ur henne det hemliga telefonnummer som Karin till slut skaffade för att slippa det ständiga ringandet.

Och han har två gånger åtalats, dömts till dagsböter, klivit ut från rättssalen och återupptagit sin jakt. Ibland först efter lång tid, men återkommer gör han alltid. Trots att Karin efter det där sista ”okej” hon gav honom på fiket aldrig någonsin svarat när han ringt, aldrig besvarat hans sms, aldrig gett honom någon som helst signal om att hon var intresserad av fortsatt kontakt.

Hjärnan kopplar fel

Berättelsen låter som tagen ur en film, men för Susanne Strand, docent i kriminologi vid Örebro universitet och specialiserad på stalkning, psykopati och antisocialt beteende, är Karins historia välbekant.

– Många av dem som utsatts för en stalkare under väldigt lång tid frågar mig ofta vad de gjort, varför det här händer just dem, säger hon.

– Jag brukar svara att någon gång i tid och rum händer något som stalkaren hänger upp sig på. Det kan vara en bagatell, negativ eller positiv spelar ingen roll, men något som personen kopplar ihop med det offer som sedan blir förföljt. I stalkarens hjärna blir det till att personen på något sätt är ansvarig för det som hände och blir därför också föremål för förföljelsen. Det finns inget orsakssamband, men stalkaren tar inte in fakta eller logik.

Förutom detta logiska felslut som bränner sig fast i förövarens hjärna och oförmågan att släppa vanföreställningen finns inte mycket som förenar gruppen stalkare, som kan delas in i fem kategorier.

Från ratad till rovdjur

Den avvisade som stalkar en ex-partner är den vanligaste. En annan är den som kallas den närhetssökande, som miss­förstår en social situation och tror sig vara vän med eller ihop med offret, som kan vara en känd person eller en arbetskamrat.

En tredje grupp är den ”socialt inkompetenta” – Susanne Strand medger att det är en orättvis beskrivning eftersom psykisk ohälsa ofta finns med i bilden – med personer som av olika anledningar har svårt med social interaktion. En fjärde grupp är ”hämnarna”, som är arga, känner sig kränkta, som fått ett beslut emot sig som de inte accepterar.

– Den femte gruppen kallar vi ”predators”, rovdjur, som förbereder grova vålds- eller sexbrott, som kartlägger och planerar i hemlighet. När de utför ­våldshandlingen har offren inte ens ­förstått att de varit stalkade, säger ­Susanne Strand.

Kvinnor dubbelt drabbade

Offren är oftast kvinnor. Inte bara för att tre fjärdedelar av stalkarna är män, oftast sådana som ger sig på sina före detta, utan också för att gruppen stalkande kvinnor som förföljer ex-partners ofta tenderar att också stalka den förra partnerns nya kvinna.

En sak som kan vara svår att förstå för den som inte själv drabbats av en ­stalkare är att förföljelsen ofta är låg­intensiv och därför ytligt sett kan verka mindre allvarlig.

– Den som förföljer kanske skickar ett sms varannan månad, medan offret hela tiden får titta sig över axeln och leva med en känsla av att det aldrig tar slut. De är alltid på helspänn, tänker att stalkaren kan dyka upp när man minst anar det. Du är ute och går och får ett sms om ”vilken fin tröja du har på dig”. Det är ju inte ofredande, det är inte ett hot, inte brottsligt, så man kan inte ringa polisen eftersom de då säger att brott inte kan styrkas, förklarar Susanne Strand.

– Men det är ju inte det som är grejen för dem som blir utsatta under en lång tid, utan att det kryper in under skinnet på dem. Stalkaren kan ligga på samma nivå under många år, medan den som är utsatt långsamt bryts ned.

Flydde för sitt liv

Ett annat faktum när det gäller stalkning är att om den pågått en längre tid finns risken att jakten eskalerar till fysisk handling. Vilket kan vara vad Karin var nära att råka ut för. En dag i början av december ringde polisen och uppmanade henne att fly från hemmet och gå under jorden.

– Polisen skulle överlämna ännu ett kontaktförbud till honom. Till slut hittade de honom i mitt närområde. När de kollade igenom hans bil hittade de verktyg, tejp och annat som tydde på att han planerade att kidnappa mig. Jag blev livrädd, säger Karin.

Hon rafsade ihop det allra nödvändigaste, ringde en vän, blev upphämtad och några dagar senare satt hon i baksätet i en bil med ett Stockholm som långsamt försvann i horisonten bakom.

När och om hon någonsin kommer att kunna åka hem igen vet hon inte. Idag befinner hon sig på hemlig ort, på ett ställe där hon inte känner någon, som hon inte har någon koppling till, på ett högst tillfälligt boende.

– Jag ser inget slut på det här. Just nu är det jag som är på flykt och jag är så jävla arg. Jag har ju inget att sätta emot. Jag har ingen tilltro till myndigheter, den saken är klar. Bara att anmäla och gå till polisen är en process i sig. Sen tar det lång tid innan det går till domstol. Inför första rättegången satt jag i 23 förhör där jag gick igenom samma saker om och om igen. Jag fattar att många struntar i att anmäla för det leder ju ingen vart, säger hon.

Trots att hon tvingats sitta igenom samma slags förhör gång på gång är det poliserna i fält hon upplevt som mest förstående. Hennes ilska mot övriga Myndighetssverige går däremot inte att ta miste på.

– Jag har inte kunnat arbeta på flera år, och de skadeståndspengar jag skulle ha fått efter domarna mot honom har jag inte kunnat ta ut eftersom jag går på försörjningsstöd och då räknas skadeståndet av som inkomst. Eller ett fick jag ut, men då drogs 1 500 kronor av i självrisk av totalt 5 000 kronor.

Och hjälpen från socialtjänsten har enligt Karin närmast liknat ett hån.

– Jag hade kunnat få hjälp via enheten för våld i nära relationer, men eftersom jag aldrig haft något förhållande med mannen så fick jag inte ingå där. Det är så korkat så det finns inte. Det är ju exakt samma problematik.

Inte heller rättssystemet kommer undan kritik, framför allt för att mannen hittills bara dömts för ofredande och överträdelse av kontaktförbud, trots att han enligt Karin så uppenbart gjort sig skyldig till just olaga för­följelse.

– Det görs ingen bedömning av de här individerna. Jag har försökt få en sakkunnig till förhandlingarna, psykiatrisk expertis som kan sätta hans brott i ett sammanhang så det blir tydligt att det handlar om stalkning, men det har nekats. Åklagaren tvingades ändra brottsrubriceringen från olaga förföljelse till ofredande för han trodde inte att vi skulle vinna annars, säger hon.

Ingen hjälp att få

Susanne Strand känner igen kritiken. Kunskapsluckorna om brottstypen är stora, särskilt i fall som Karins, där offer och förövare inte känner varandra sedan tidigare.

– När det gäller före detta partners som stalkare är vi mycket bättre än i den andra gruppen. Det är extremt svårt att få tillgång till skyddsåtgärder via rättssamhället om man är förföljd av till exempel en före detta medarbetare, säger hon.

Till saken hör att stalkare ofta ser myndigheters inblandning, domar emot dem, kontaktförbud, som en lockelse, som ett bevis på att de blir sedda. Vilket kan resultera i en starkare fixering vid offret och en förvärrad situation.

– De här kvinnorna behöver hjälp av samhället, men det får de inte. Har de tur kan de få kontakt med hälso- och sjukvården, men de allra flesta får ingen hjälp överhuvudtaget. De kan byta jobb, flytta, men stalkaren söker reda på dem, flyttar med, säger Susanne Strand.

Brottet juridiskt snårigt

Däremot håller hon inte med om att rättssystemet nödvändigtvis saknar kunskap om brottstypen. Problemet är snarare lagens utformning och att olaga förföljelse är ett svårt brott att bevisa, särskilt om de enskilda händelserna som sammantaget skulle kunna leda till dom inträffar med långa mellanrum.

– Även preskriberingstiden på en del av underbrotten gör att det blir svårt för dem som blivit förföljda i många år eftersom dessa då ”inte räknas” i anmälan, säger Susanne Strand.

Jessica Wenna, vice chefsåklagare vid åklagarkammaren i Eskilstuna, är inne på samma spår.

– För att dömas för olaga förföljelse ska minst tre gärningar ha begåtts under en tidsmässigt sammanhållen period. Men sen beror det också på hur allvarlig varje gärning är i sig, säger hon och lägger till att olaga förföljelse, precis som grov kvinnofridskränkning och brott mot före detta närstående, ibland kan vara svårt att bevisa. ´

– Utan att vara insatt i ärendet med det här fallet skulle jag säga att det inte handlar om okunskap i första hand, utan om hur lagstiftningen är formulerad.

Få fällande domar

Just detta tittade Brottsförebyggande rådet Brå på i en rapport från 2015. I den konstateras att antalet fällande domar för olaga förföljelse varit få, åtminstone sett till antalet åtal: 263 beslut om åtal och 127 fällande domar.

I rapporten framgår också att otydlighet i brottsrekvisiten, alltså villkoren som ställs för att en gärning ska betraktas som brottslig, kan vara en av orsakerna till att ärenden rubriceras som enskilda underbrott i stället för som olaga förföljelse. ´

Men i rapporten framgår också att de åtal som lett till fällande dom för olaga förföljelse vanligtvis har baserats på ofredande och överträdelse av kontaktförbud, precis som i Karins fall, med den skillnaden att det för henne inte kom längre än till fällande dom för de enskilda underbrotten.

Sammanställningen bygger å andra sidan på data från åren 2011-2013, när brottsrubriceringen olaga förföljelse fortfarande var nykläckt, och någon ny kartläggning av praxis har Brå inte gjort sedan dess.

Sträng tolkning av socialtjänsten

Det är inte bara brotten i sig som komplicerar livet för offren. Enligt Veronica Carstorp Wolgast, avdelningschef på socialförvaltningen i Stockholm stad, är det mycket riktigt så att den som lever på försörjningsstöd riskerar att få sänkt sådant om mottagaren får ett skadestånd. Stöd för detta hittas enligt henne i Socialstyrelsens allmänna råd om ekonomiskt bistånd och i regeringens proposition 2000/01:80:

”För att principen för socialbidrag ska kunna upprätthållas gentemot de som gör sitt yttersta för att klara sin försörjning kan det inte vara rimligt att tillgångar inte avräknas i sedvanlig utsträckning vid prövningen. Ömmande skäl utgör i sig inte något sakligt skäl för särbehandling.”

Detta sistnämnda är dock inte hugget i sten. Boden kommun är till exempel mindre stränga i sin tolkning av råden. Christine Damström, kvalitetsledare på kommunens socialförvaltning, säger att riktlinjen visserligen är att skadestånd som inte specificerats av domstolen ska räknas som inkomst, men att individuella bedömningar ändå görs.

– Om vi bedömer att skadeståndet kan behövas för rehabilitering eller för att flytta för att komma undan en person så kan det mycket väl godkännas, säger hon.

Vardagen blir svår

För dem som väljer att fly dyker dessutom nya hinder upp. Att tvingas bryta upp från sitt sammanhang och leva med skyddad identitet leder till enorma svårigheter med mycket av det vi andra tar för givet. Köpa saker online, använda sociala medier, skaffa bibliotekskort, delta i sociala sammanhang, söka jobb, teckna mobilabonnemang, gå en kvällskurs, skaffa mobilt bank-id, bli fotograferad, prata öppet och berätta vad du heter för nya bekantskaper – allt detta spänner från uteslutet till mycket riskabelt.

Alla kontakter med yttervärlden innebär i slutänden en risk för att offrets gömställe läcker ut och att stalkaren får upp vittringen igen.

Exakt hur många som befinner sig i en situation som liknar Karins är okänt. Enligt Skatteverket levde i september i år 22 060 människor i Sverige med skyddade personuppgifter. 13 098 av dem är kvinnor. Av dessa drygt 22 000 personer lever 1 336 kvinnor och 1 537 barn under 18 år med den näst högsta säkerhetsklassningen ”skyddad folkbokföring”. Statistiken inkluderar däremot inte dem som fått fingerade personuppgifter, data som polisen sitter på och som är sekretessbelagda.

”En käftsmäll i luften”

Vad Karin tycker om detta – de juridiska snårigheterna, att tvingas på flykt i sitt eget land och att den som har försörjningsstöd inte har rätt att behålla ett skadestånd för att det inte är rättvist mot dem ”som gör sitt yttersta för att klara sin försörjning” – är inte svårt att räkna ut.

– Det är vidrigt! En polis jag talat med sa att lagen är som en käftsmäll i luften. Den gör inget, har ingen funktion. Egentligen är det ju jag som sitter i fängelse och inte kan röra mig fritt. Det påverkar mitt liv ekonomiskt, socialt och mentalt, säger Karin.

Vad gör du om ett år?

– Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning. Jag vill bara ha mitt liv tillbaka.

Fotnot: Både namnet Karin och vissa av detaljerna i hennes berättelse är fingerade för att skydda hennes identitet.